Svenska Yle har bett publiken att skicka in berättelser om osakligheter, trakasserier och mobbning i samband med värnplikten. Flera av läsarberättelserna visar att värnpliktstiden har satt djupa spår i många. Andra har väldigt positiva minnen, viktiga lärdomar och långa vänskapsband. Här samlar vi berättelser som är över 20 år gamla. Skicka in din egen berättelse här.
150
1970-talet. Blev ofta ett offer för att inte uppfylla kraven från officerarna och gruppchefernana. Bland annat tvingades jag att gräva ett dike på fritiden på grund av jag inte orkade med den dagliga sysslan.
151
1990-talet. En bra tid i mitt liv, en smältdegel av Svenskfinland som fick jag en jättefin bild av mina jämnåriga under min tid i reservofficersskolan.
152
1990-talet. Världen är full av osakligheter och dåliga skämt. Mobbning (av olika grad) är också alltför vanligt här i världen. Ingetdera borde accepteras.
Men är det speciellt förekommande inom armén? Nej, jag tror tvärtom. Förr (när jag själv var inne) och speciellt idag så är det i världen utanför - skola, fritid, some - som folk mobbas och som de värsta osakligheterna florerar.
153
1970-talet. Yrsel i början innan man kom in i rytmen. Därefter inga större problem. Tog den längre vägen genom underofficersutbildningen. Den gav nytta i mitt yrke.
154
1960-talet. Jag gjorde min värnplikt och kan inte förknippa min värnplikt med några erfarenheter som skulle ha varit övergrepp av något större slag, vare sig hos stamanställda eller hos värnpliktiga underofficerare.
Förutom två saker; Efter en julfest med kluckande paket och drycker som officiellt inte var tillåtna vid julfirandet men som premiärlöjtnanten sa: Ni är vuxna män och vi ska lita på er.
Det blev dock efterverkningar.
Dock inte på grund av tillit, utan för de nerspydda toaletterna. Det var svårt att överse med att sprit inte fick förekomma. Och vem som utsågs att röja upp.
Det andra är att en värnpliktig länge hade hävdat att var sjuk; han var mager, smal, likblek och orkeslös. Hans underofficerare försökte bevisa att han var simultant genom att trycka in en febertermometer i anus på honom. Resultatet av mätningen var så låg temp att han nästan inte borde vara vid liv.
-Du har ingen feber, röt undersergeanten, du är inte sjuk! Du simulerar!
Soldaten försökte förklara att man kan vara sjuk utan feber men "stadin kundit" visste ju bättre.
Resultatet blev att han var med på alla påfrestande övningar tills svaren på hans tester på sjukhuset hade analyserats.
När så var gjort fick han inte ens gå själv till ambulansen, han bars av de flesta värnpliktiga underofficerare som hade dömt honom som lögnare.
Inte det mest typiska, men tämligen belysande om hur andan var mellan "mulli" och "oss".
155
1980-talet. Blev uppskrämd av sådana som gjort värnplikten på 50-talet. Jämfört med det var 80-talet som dagis och 2010-talet som Borgbacken, låter det.
156
1990-talet. Militären var en trevlig tid med trevliga stuga och kompanikamrater. Saknar militärtiden. Blev 6 månader.
157
1960-talet. Tvingades att göra 11 månader helt mot egen vilja och blev både mobbad och förnedrad av underofficerarna. Detta om något satte riktigt djupa spår. Har riktigt dåliga erfarenheter av min militärtjänstgöring, men det förekom även några ögonblick då jag fick upprättelse och hjälp av de "högre cheferna".
158
1980-talet. Har förträngt så mycket som möjligt av min tid. Ständig mobbning på grund av att jag är homosexuell. Befälen uppmuntrade till mobbning. Blev slagen, knuffad och utfryst. Även utsatt för oral våldtäkt av några befäl. Högre befäl var tyvärr värst med mobbning. Försökte man få hjälp blev det bara ännu värre. Värnplikten blev ett stort ärr i själen. Aldrig senare varit med om något så förnedrande och kränkande trots att jag jobbat som väktare och idag inom polisen.
169
1970-talet. Andra dagen stod vi 102 rekryter uppställda på gården då en löjtnant ställde sig framför oss, presenterade sig följande: Jag heter XX på kragen ser ni min grad och jag är en fittig man.
Vi trodde han skämtade så vi började gapflabba hela bunten. Skämtade? Nej det gjorde han inte. En fullständigt inkompetent utbildare. Hur han klarade av Kadettskolan är mig i alla fall en mysterium.
160
1980-talet. Bara fina minnen.
161
1970-talet. En plats där man skriker åt folk förtjänar inte samhällets godkännande och finansiering. Nedvärderande och ineffektiv verksamhet som inte har något som helst med ordet utbildning att göra.
162
1990-talet. Skulle säga att 1/3 av förmännen betedde sig osakligt. Förbaskat dumt av staten att låta förmän styra människor utan någon som helst pedagogisk utbildning.
Många själar fick nog bromsspår, även om pimsning redan då var officiellt förbjudet. Många stamanställda var nog lite labila också, alkoholproblem var allmänt.
163
1980-talet. Under min militärtjänstgöring fanns inte några "sociala medier" så alla var ju vana att umgås på riktigt s.a.s. Det blev dock en lätt chock att kastas in med en grupp beväringar från olika delar av Svenskfinland, alla med olika bakgrund, färdigheter och olika dialekt.
Grundutbildningen gick undan utan desto större mankemang. Alla var tillfreds med tanken att vi måste lära oss saker och ting "instinktivt", vi ifrågasatte inte sådant som idag skulle kunna kallas pennalism.
I underofficersskolan fick vi lära oss saker och göra saker i ett hetsigt tempo, vår chefsutbildare var en högljudd man som förkunnade att han "hatar kuupare". Det vår utbildare inte klarade av behövde vi inte heller kunna, dessvärre klarade han allt.
Men utbildningen var gedigen och om man inte kupade (=försökte maska från uppgifter) gick allt bra. Dessutom förklarade sagda utbildare alltid VARFÖR vi skulle kunna saker som inledningsvis verkade rysligt onödiga. Denna chef håller jag i varmt minne.
När vi sedan skulle skickas till specialutbildningar respektive reservofficersutbildning blev jag beordrad till Hämeen Rykmentti i Lahtis, enär jag som åbobo talade en utmärkt finska.
Då fick vi åka "turbo", d.v.s. de som blev kvar på underofficersskolan placerade oss med kläderna på i de stora runda tvättställen och drog oss runt i vattnet, ömsom under kalla och ömsom under heta kranen. Just någon vecka senare förbjöds detta med hårda ukaser då det räknades som pimsning. Personligen tycker jag nu inte att det var så hemskt. Under min militärtjänstgöring fick jag många goda vänner, en del har jag hållit kontakten med.
164
1990-talet. Jag har både goda och mindre bra erfarenheter. Utbildningen var både hård och tuff ibland men vi hade otroligt bra och kunniga utbildare. Visst minns jag att jag vaknade av en översergeant som hade vaknat på fel sida och behövde skrika av sig, men man lärde sig snabbt vem som var kunnig bland utbildarna och frågade bara dem.
Mindre roligt var det som svenskspråkig att rycka in i RUK. Utbildaren där gjorde misstaget att kalla mig "Ruåttalainen", det resulterade i att jag skrev alla hans prov på svenska. Han behövde öva svenska mer än jag finska tyckte jag. Den lille mannens hämnd. Vi svenskspråkiga som endast kunde ganska dålig finska var inte så omtyckta av utbildarna, men desto bättre omtyckta av stugkamraterna. Hoppas verkligen att dessa attitydproblem försvunnit.
165
1990-talet. Jag var i flottan trots jag var finlandssvensk. Litet äldre än de flesta på grund av studier och uppskov. Blev trots "hurri" kompaniets bäste rekryt och senare ordförande för beväringskommitten.
På en övning i Säkylä (-20 på öppen lastbil dit och tillbaka), fastfruset hår i tältväggen på morgonen och extra krålande på nytt över en mosse med gevär och utrustning, då en löjtnant tycke jag inte höll mig tillräckligt lågt och kunde bli skjuten, blev ändå slutintrycker positivt.
Just den tiden utvecklades även beväringarnas aktiviteter med teater, olika besök med program till kasernen, dans på kasernen med inbjudna från bland annat Sjukis i Åbo mm.
Mest synd om vissa alkoholiserade stammisar, som bryggde egen dryck i stammisarnas bastu och blev fast, för att några beväringar hittade mäsken och började smaka i större mängd. I stort sett livets skola ur viss synvinkel.
166
1970-talet. Eftersom jag var "gammal", det vill säga 25, när jag ryckte in efter 5 år i arbetsliv var "milin" rena semestern för mig. Jag utgick för att göra mitt bästa och lyda order, hur korkad den än ibland verkade, och det ledde till resultat. När jag blev hemförlovad blev staten skyldig mig 10 lediga dagar.
Den enda gång jag råkade ut för pimsning var när en översergeant brände mig och sex andra för för långt hår och tvingade mig till barberaren mitt emot gamla porten. Jag var pank, men damen var tydligen van vid det så jag fick kredit.
Innan jag gick till barberaren meddelade tre "pampuscher" att de åker med bussen till Pampas (den väntade inte två timmar) till vilket jag replikerade, det angår inte mig (jag var aspirant o killarna vanliga jägare).
När det var dags för ny inspektion kom stammisen i sin gamla Skoda, vevade ned rutan och sade "ni kan gå"
Eftersom jag var pank och mina kompisar med bil hade åkt för två timmar sedan hade jag inget annat val än att försöka lifta hem till Helsingfors och min hustru och min då 3-åriga dotter.
Det blåste som fan och slaskade och det tog en halvtimme att få lift med en långtradare. Då var jag, trots manteln, genom blöt.
I Ingå skiljdes våra vägar o jag stod igen en halv timme vid 25:an. Två bilar senare var jag i Gräsviken och promenerede hem till Tölö. Detta var fredag cirka 23 och på lördag morgon hade jag 41 graders feber och på söndag kväll på Tilkka 42.
Följande morgon konstaterades "dubbelsidig" lunginflammation och att penicillinet var effektivt. Slutresultatet var att jag var en vecka där och sen en vecka hemma på "konvalescha". När jag dessutom fick ta ut en vecka av mina innestående duglighetspermissioner var jag borta från kompaniet i tre veckor.
167
1980-talet. När jag började min tjänstgöring i Kymen Pioneripataljoona blev jag, som svenskspråkig men fullt tvåspråkig, separat hälsad med "Tervetuloa Suomen Armeijaan" inför alla andra i kompaniet.
Före detta hade jag råkat ut för en arbetsskada 3,5 månader före jag skulle in. Det visade sig senare att jag fått en kotförskjutning i ryggen som gjorde att jag hade tidvis mycket svårt att gå raskt och lyfta/bära. Smärtan strålade ner i låret och benet. Mitt ben undersöktes flera gånger utan resultat för problemet var i ryggen.
Efter många läkarbesök blev jag slutligen med hot om straff förbjuden att mer komma till läkarmottagningen. Jag förstod inget bättre än att uthärda hunsandet och led av kotförskjutningen och några kollapsade diskar. Efter beväringstiden hittade hälsostationen på en gång felet i ryggen. Lider ännu av detta och är nuförtiden sjukpensionerad.
Jag funderar ibland på om skadorna skulle ha blivit mildare om skadan upptäckts tidigare eller om jag fått sakkunnig vård under beväringstiden. Nu är det för sent.
168
1980-talet. En gång var vi till Tavastehus på en tävling ,jag var med som sanitär. Vi kom tvåa i tävlingen.
Officieren som delgav oss resultatet efter tävlingen pratade bara finska Han berömde oss för vår andraplats, och tillade att man kan vara bra även om man inte pratar svenska.
169
1990-talet. Från första stund var livet i försvaret fantastiskt. De var så skönt att någon äntligen sade: håll käft och spring, en befrielse. Frisk luft, god mat, gott kamratskap och alltid något att göra. Kom ut som vuxen, ansvarsfull och rustad för fortsättningen.
170
1990-talet. Det som är negativt med allmän värnplikt är att du tar in nästan alla som kan gå och stå. Du får också med dig några rötägg.
En spegling av samhället.
Urvalet till undersergeant var lite hit & miss. Någon var bra och några spårade det totalt ut för. Vi hade ett par undersergeanter var maktfullkomlighet gick helt i upp i huvudet på. Då var urvalet till aspirantskolan bättre. Vi fick själva ge rekommendationer om vem vi önskade att få som chefer, och då kände vi redan de utvalda från grundperioden. Det blev mycket jämnare kvalitet på dem och mycket bättre ledaregenskaper.
