Den liveströmmade föreställningen Konflikt, som hade premiär inom ramen för Viirus Guest den 3 juni, är en hybrid mellan teater, videoverk och performance.
Föreställningen är skapad av skådespelarna Elisa Makarevitch och Ole Øwre samt regissören Rasmus Slätis och producerad i samarbete med Hangö Teaterträff – där den skulle ha haft premiär ifall festivalen inte ställts in. Nu visas den två kvällar via nätet.
Scenkonstprojektet tar avstamp i Elisa Makarevitch och Ole Øwres personliga relationer till Israel och Palestina. Ole Øwre är en norsk aktivist som volontärarbetat i ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Elisa Makarevitch är en finlandssvensk rysk-ukrainsk halvjudinna med släkt och vänner i Israel.
Föreställningen på en timme är en drömsk, dröjande, ofta abstrakt och ordlös undersökning av konflikträdsla och av önskan att lyckas mötas även med människor med olika verklighetsuppfattning.
Vissa ord och meningar upprepas som mantran: Makarevitch loopar i sin vilja att ”kanske inte försvara, men nog förklara”. ”Eller är en förklaring alltid ett försvar?”. Den inre konflikten hos en människa med Israel-koppling är uppenbar. ”Kom låt oss mötas”, vädjar Makarevitch.
Hotfylld, tryckande stämning och mörker
Merparten av föreställningen är höljd i mörker: de två skådespelarna är siluetter bakom ett plastskynke eller har ryggen emot kameran och därmed även åskådaren.
Ljudlandskapet skapat av Amanda Martikainen är ett dovt, hotande buller. Videokonsten av Fabian Nyberg använder suggestiva bilder av vatten, rymden, en öken där kroppsdelar ramlar ur himlen.
Stämningen är alltigenom tryckande, ångestfull och laddad med något övermäktigt och uppgivet. Detta är en beskrivande illustration av den högst inflammerade konflikt som Israel och Palestina befunnit sig i i decennier, och som Makarevitch och Øwre personligen känner till i och med sina egna relationer till konfliktområdet.
Verket är svårgripbart och har ingen direkt berättelse. Jag känner mig inte speciellt berörd av eller involverad i föreställningen och det den vill förmedla. Det beror antagligen till mycket hög grad på att jag sitter hemma i min fåtölj med katten i famnen – det hela känns avlägset och svårt att relatera till.
Jag är säker på att upplevelsen hade varit en annan om jag tagit del av föreställningen på plats och ställe: inne i det mörka rummet, där jag kunde känna basen mullra under fötterna och se skådespelarna bli allt svettigare där de springer på löpbanden.
Därmed bekräftas min skepsis mot strömmad teater – det är helt enkelt inte på långt när samma sak. Magin och närvaron saknas.
Ny konstform, ny nisch
Däremot kan jag vara imponerad av det verk som gruppen faktiskt skapat, som är något nytt. Kameravinklar och -teknik utnyttjas snyggt och kreativt. Videokonsten är, i och med det faktum att vi faktiskt tar del av verket via video, en direkt del av föreställningen och inte till exempel en fond, som ofta kan vara fallet på teaterscenen.
Det är något som klickar på ett nytt sätt, som jag än så länge har svårt att finna ord för. Jag kan gissa att den här typen av audiovisuella streamade hybridverk blir en del av kulturfältet; inte som en ersättning, men som en ny genre.
Det är spännande att tänka på dess möjligheter. Det rör sig om en rätt smal nisch, men eftersom publiken kan finnas var som helst i världen kommer den säkert att få fotfäste.
Personligen medger jag dock att det här inte är ”my cup of tea”. Jag vill uppleva scenkonst med alla sinnen, tredimensionellt.
Av: Elisa Makarevitch, Rasmus Slätis och Ole Øwre. Regi: Rasmus Slätis. Medverkan: Elisa Makarevitch och Ole Øwre. Rums- och bilddesign: Fabian Nyberg. Ljuddesign: Amanda Martikainen.
Biljett till föreställningen 4.6 kl 19 via Viirus. Streamen kan ses fram till och med midnatt 6.6.
