En dag när barnen leker i sandlådan på dagis berättar Linnea att de ska få främlingar – men hon är osäker på exakt när de kommer och hon vet inte vad de heter.
Jaget i berättelsen blir nyfiken på främlingarna och funderar på om hon kommer att få träffa dem, trots att hennes pappa sagt att hon inte får prata med främlingar.
Efter sommarlovet har främlingarna kommit – de verkar föra mycket ljud och lukta konstigt, de äter inte samma saker som andra, man förstår inte vad de säger.
Främlingarna verkar vara otrevliga, inga man vill träffa direkt, tycker jaget, men när hon blir bjuden på födelsedagskalas till Linnea kan hon inte låta bli att gå.
Och snart visar det sig att främlingarna är femlingar – en handfull pyttesmå knyten som luktar ovanligt gott och tittar på en med stora ögon.
Ett språkligt missförstånd där ”främlingarna” lätt kan föra tankarna till något främmande och rentav lite skrämmande. Malin Klingenberg utmanar också skickligt en fördomsfull syn på ”främlingar”.
Bilderboken är uppdelad i två helheter där den första delen i det stora hela utspelar sig på dagis och skildrar dynamiken mellan barnen och deras vardag med lekar ute och inne, matstund, samvaro med prat och funderingar kring de mystiska ”främlingarna” – den andra hemma hos Linnea med spänd förväntan, hemligheter och slutligen mysteriets upplösning.
Maria Sanns illustrationer är fulla av roliga detaljer och extra information och Sann månar om att lägga till flera associativa spår och betydelsebärande lager i sin bildberättelse.
Samarbetet mellan Malin Klingenberg och Maria Sann är både fruktbart och finurligt.
En fågel som trotsar och tröstar
Den bästa dagen på dagis är leksaksdagen när alla får ta med sig en favoritleksak och berätta om den för de andra barnen.
Men just i dag har mamma bråttom till ett möte och allt går snett när man måste skynda. Molly hinner inte välja ut någon leksak utan blir tvungen att ta med sig mjukishunden Doggy som hon haft med till dagis ”hundra miljoner gånger” tidigare.
Hugo har tagit med sig en mjukisfågel som heter Kelenken. Den fina dinosauriefågeln fångar Mollys uppmärksamhet och hjärta – en sådan fågel vill hon också ha.
Flickorna leker hundar men Molly skulle mycket hellre vilja vara med i killarnas lek och vara dinosauriemonster.
När det är dags för utelek gör Molly något förbjudet: hon gömmer Kelenken under jackan och smyger ut genom porten.
Molly och Kelenken beger sig ut på upptäckarstråt: de klättrar upp för Svarta branten och ser ut över stan, de kastar kottar på två tantodonter som klampar fram genom parken, de dyker ner i Värsta floden, hoppar och geggar ner sig i gyttjan, de går på kafé och äter glass - innan en orolig mamma upptäcker dem och sätter stopp för det roliga.
Hemma i sängen börjar Mollys onda samvete gnaga: Hugo saknar säkert sin Kelenken och Molly längtar efter Doggy som är ensam på dagis över natten.
Molly är djupt ångerfull och skäms över sitt beteende, men på dagis möts hon av en förståelsefull och förlåtande Hugo: ”Kelenken kan vara ganska busig ibland. (---) Ska vi leka superdinosauriemonster?”
Cara Knuutinen har tidigare illustrerat läromedel och andra författares texter - bland dem bilderboksserien om Saga Blom och böckerna om kon Betty med texter av Anna Gullichsen samt bilderböckerna om Siri med text av Åsa Mendel-Hartvig - men i Molly och Kelenken står Cara Knuutinen för såväl text som bild.
Likheter mellan Molly och Vesta-Linnea
Berättelsen om Molly påminner till en del om Tove Appelgrens historier om Vesta-Linnea – såväl Molly som Vesta-Linnea är tjejer som kan få för sig att göra något oöverlagt och som efteråt drabbas av eftertänksamhetens och ångerfullhetens kranka blekhet.
Både Cara Knuutinen och Tove Appelgren lyfter också fram relationen mellan mor och dotter – en relation som kan vara gnisslig och stingslig samtidigt som den är full av trygghet, kärlek och omtanke.
Och alla dessa nästan övermäktigt stora känslor och kniviga moraliska dilemman som kan drabba en – också det har Molly gemensamt med Vesta-Linnea.
Cara Knuutinens illustrationer är omsorgsfulla och detaljerade, vardagsnära och varma.
Mollys närmiljö – dagiset, staden, parken, kaféet och hemmet – bjuder på det välbekanta och hemtama, men också på det fantasifulla och finurliga, för att inte säga skrämmande och skärrande – inte minst i en del spännande perspektivförskjutningar och mardrömssekvenser.
Skräckfågeln ”Kelenken Guillermoi” som levde på jorden för 15 miljoner år sedan har varit en inspirerande förlaga till gosedjuret Kelenken, en filur till fågel som har en egen vilja och som får Molly att utmana sina gränser och släppa loss. En fågel som både trotsar och tröstar.
Det är intressant att se hur Cara Knuutinen förmått skildra minsta lilla skiftning i känsloläge och sinnesstämning i Mollys uttrycksfulla ansikte – från den buttra och besvikna Molly på väg till dagis med en stressad mamma, till en fnissande och frimodig tjej som skrattar gott åt Kelenkens bus, och så slutligen en ånger- och ångestfull liten flicka som kämpar med sitt dåliga samvete.
Molly och Kelenken är en välkomponerad och mångfacetterad helhet med många tanketrådar, och jag hoppas verkligen att Cara Knuutinen fortsätter att skildra Molly och hennes värld.
