Om någon för en vecka sen hade sagt att jag ska sätta klockan på tidig väckning, följa en skott-för-skott-bevakning i lerduveskytte och skriva en OS-kolumn om Eetu Kallioinen hade jag troligen gapskrattat.
Eetu Kallioinen!?
Om ni hade frågat vem det är för en månad sen hade jag gissat på en spelare i fjärdekedjan i något Mestislag.
Nu vet vi bättre. Den lila röken har stigit från skyttestadion i Japan, en helsvettig hagelgevärsduell är avklarad och Finlands OS-lag har avfyrat ett präktigt startskott för spelen.
Eetu Kallioinen är dagens namn, en besviken finländsk OS-fyra med bössan på axeln och förhoppningsvis en kanonkarriär framför sig. Och det säger en hel massa om allt att finalskjutningen var första glimten i en direktsändning som vi fick se av Kallioinen under hela skeetdygnet.
Vilken kille, vilken OS-romantik.
Från absolut ingenstans (ni som följde vårens EM-skeet från Kroatien är borträknade) fick vi en ny, okänd idrottsberättelse. Det är så mycket olympiska spelen som det någonsin kan bli.
Var i "zonen"
De olympiska sommarspelen drunknar i sin egen idrottsbredd. Det mesta finns med och de flesta utövarna är totalt okända för allmänheten.
Tv-kanalernas sändningsscheman är så omfattande att det periodiska systemet framstår som enklare att förstå sig på. På många sätt är det ändå själva själen för OS. En gång vart fjärde år får en Eetu Kallioinen bli rubrikstoff.
Hans väg från ett namn i mängden i startlistan till finalskytt en OS-måndagsmorgon var så märkvärdig att det påminde om en podcast med svenske OS-trapmedaljören Håkan Dahlby som jag hörde på häromdagen.
Fascinerande lyssning.
Det som framför allt fastnade var hur Dahlby beskrev en av lerduveskyttets hemligheter. ”Sikta inte”, sa han med pondus i rösten.
Han påstod att en skytt i ”zonen” ser lerduvorna tydligt och mest av allt agerar på instinkt när måltavlorna viner genom luften i våldsam fart. Det såg verkligen ut som att Eetu Kallioinens dygn i ”zonen” skulle leda till en förbluffande medalj.
Finalens profil: Kuwaits bidrag
För halvannan vecka sen satt hela den samlade expertkåren och letade med ljus och lykta efter finländska medaljhopp i Tokyo. Mira Potkonen? Satu Mäkelä-Nummela? Lizzie Armanto?
På den tredje fullmatade tävlingsdagen i Tokyo kan vi sammanfatta en oväntat stark blåvit start. Ida Hulkko i OS-semifinal i simbassängen, Kaarle Tapper i ledning i segelbåten – och så den här oglamouröse, makalöse Kallioinen.
Kylig som en isvattenhink genom hela skeetkvalet. Hans 23-åriga axlar höll för finalförhoppningar i nattens avgörande skede.
Väl i finalen fick man bland annat stifta bekantskap med en 57-åring i mjukisbyxor från Kuwait (finalens odiskutabla profil) och en amerikan som aldrig missade.
Kallioinen matade träget i nya patroner och sköt som en gud tills det brast. Dubbla missar två gånger om och en medaljdröm krossades.
Men kände ni samma sak ändå, trots allt?
Det här var spelens hittills bäst investerade minuter. Det var OS-romantik som blommade med full kraft.
Jag tar gärna fler väckningar mitt i natten, udda fåglar i den finländska idrottsfamiljen och fler okända idrotter. Ös på, det är enkelt att dras med i sunda, charmiga OS-berättelser.
