Att filmatisera Kjell Westös roman Den svavelgula himlen (2017) är ingen lätt uppgift.
Den handlar om vänskap och kärlek, begär och svek. Det är en slags klasskildring och en generationsroman om hur minnen och mönster bärs vidare och upprepas, den spänner över flera årtionden och har ett stort persongalleri.
Tyvärr försöker Claes Olsson få med det mesta från romanen och slutresultatet blir en rad tablåer som känns lösryckta och ibland till och med förvirrande.
Det blir helt enkelt en film som nästan kräver att du läst boken för att förstå varför personerna agerar som de gör i filmen.
Klasskildring blir kärlekshistoria
I Westös roman har vi en namnlös berättare, han är en författare som kommer från medelklassen och har rötter i Österbotten men som halkar in i den rika Helsingforsfamiljen Rabells krets.
Och där fastnar han, fascinerad av sonen Alex, förälskad i systern Stella och kanske också lite förtrollad av familjen Rabells anor och pengar.
I filmen faller det här klassperspektivet nästan helt bort medan handlingen mer kretsar kring författaren Frej (Tom Rejström och Nicke Lignell), hans minnen och kärleksliv.
Hans stora kärlek är Stella (Sannah Nedergård och Linda Zilliacus) men det är ett turbulent förhållande så allt emellanåt vänder han sig istället till Linda (Mimosa Willamo och Johanna af Schultén).
Det är Frejs perspektiv vi följer i filmen, men det hade varit intressant att få ens en liten inblick i vad kvinnorna i hans liv tänker och tycker. Nu blir Stella och i synnerhet Linda två karaktärer man inte riktigt förstår.
Hur vi minns våra liv
Frej grubblar mycket på det han minns, minnen som inte vill släppa taget men som han har svårt att hitta ord för. Samtidigt som han också är medveten om hur berättelser formar vårt språk och vårt minne.
Det här är intressant men filmen visar endast hur ett minne har blivit så obehagligt för Frej att han helt enkelt omformat det.
Hur förrädiska våra minnen kan vara är något som filmen sedan inte går desto närmare in på.
Att följa Frej och hans minnen är inte heller så lätt.
Filmen pendlar mellan olika tidsperioder där vi får möta Frej och hans vänner som ungefär 10–12-åringar, gymnasister, studeranden, vuxna och så ännu i nutid.
Men där romanen har flera hundra sidor att bygga upp de olika personerna blir det i filmen korta, förbiilande ögonblick.
Vi kan ana att de här tablåerna är viktiga nedslag i personernas liv, men vi hinner sällan få fatt i den känsla som scenerna försöker skapa. Det är häftiga gräl som blossar upp utan att man förstår varför och sexscener som känns påklistrade.
Det gäller också att hålla koll på namnen för scenerna är korta, personerna skymtar snabbt förbi och många av skådespelarna byts också ut allt eftersom rollkaraktärerna blir äldre.
Det här gör att mycket energi går åt till att försöka komma ihåg vem som är vem. I slutet av filmen är det egentligen lättast att hålla koll på om Nicke Lignell bär peruk eller inte för att veta i vilken tid vi rör oss i.
En mycket finlandssvensk värld
Filmen utspelar sig bland finlandssvenskar i Helsingforstrakten och genom den rika familjen Rabell får vi en rad klassiska klichéer, allt från kräftskiva till stor våning och ännu större sommarvilla. Det här i kontrast till Frej och hans föräldrar som ett hyr ett skogstorp om sommaren.
Men det mest exotiska är ändå hur svenskspråkig deras omvärld är, alla tycks tala svenska medan vi endast hör ett fåtal repliker på finska.
Det här skapar en konstig distans till händelserna, som om allting utspelade sig i en helt egen värld. Eller är den här finlandssvenska världen också en del av Frejs förrädiska minne?
Filmen blir en tv-serie
Claes Olsson har lång erfarenhet av att filmatisera romaner och noveller, Colorado Avenue (2007), Underbara kvinnor vid vatten (1998), Akvaariorakkaus (1993), En sparv i tranedans (1992) och han har producerat bland annat Drakarna över Helsingfors (2001).
I Den svavelgula himlen har Olsson tillsammans med manusförfattaren Erik Norberg försökt få med för mycket, det är inte skådespelarnas fel att man har svårt att hänga med i handlingen.
Mot slutet av filmen känns det därför som om tempot trappas upp för att allt skall få plats. Det blir konstiga transportsträckor och den yngre generation som introduceras blir mest statister och deras problem svåra att greppa.
Filmen kommer också att bli en tredelad tv-serie och det får en att fundera ifall filmen mer fungerar som en slags aptitretare till serien? Kanske tv-serien har bättre möjligheter att förklara och fördjupa handlingen?
Den svavelgula himlen har biopremiär i dag, den tredelade tv-serien kommer nästa år.
Kulturpodden LIVE på Bokmässan i Helsingfors den 30.10 diskuterade filmatiseringar av två aktuella filmer - Den svavelgula himlen och Kupé nr 6:
