Gjorde du fem repetitioner, eller fem repetitioner som var så bra som möjligt?
Ett brett leende, och ett försiktigt "fem repetitioner". Så vidare till nästa set.
Sportliv hänger med på ett gympass med Mathilda Lindholm och hennes fystränare Joonas Järvinen. Kraven är höga, och han är inte sen med att kommentera om något inte är riktigt så bra som han förväntar sig. Men båda ler, hela tiden.
Det är nu ungefär fem år sedan parets samarbete startade. Målet för Lindholm var att bli en än bättre badmintonspelare. Det är hon nu. Då var hon ändå, utan att se det själv, på väg mot botten.
Länge kunde hon bara drömma om att återvända till badmintonbanan. En dröm hon var långt ifrån säker på att någonsin mer skulle bli sann.
– Första tanken som kommer upp är den förtvivlan jag såg under långa perioder. När inget verkar fungera. Och du ser den ångesten som uppstår ur situationer som för en själv känns helt normala och du knappt tänker på. Att följa med den kampen från sidan, på sitt sätt på håll, men samtidigt nära. Misströstan, det var känslan jag såg hos Mathilda. Själv var jag bekymrad, beskriver Joonas Järvinen.
Samtidigt har tränaren glatt sig över varje litet steg i rätt riktning, och uttryckligen för Mathildas skull.
Det här är storyn om hur en diskussion kan göra skillnad, och hur den räddade en av Finlands främsta badmintonspelare från ett ännu värre öde.
Se Mathilda Lindholm berätta om sin kamp med ätstörningen i Sportliv:
En tävling med maten
Allt fler får en diagnos för ätstörning i Finland, visar Spotlights granskning. Uppskattningsvis var sjätte kvinna, och var fyrtionde man, har drabbats av ätstörning före vuxenålder. Enligt Ätstörningscentrum är stört ätbeteende vanligare hos idrottare och idrottare har en större risk än den övriga befolkningen att insjukna i ätstörning.
Tidigare har Nina Chydenius och Jonna Skrifvars berättat om sin kamp med ätstörning för Sportliv.
Enligt en finsk litteraturstudie har nära var femte ung och var fjärde vuxen idrottare ätstörningssymptom. Ätstörningssymptom förekommer i alla grenar men förekommer mer i uthållighets- viktklass- och estetiska grenar, än bland idrottare i bollsport.
Badmintonspelaren Mathilda Lindholm insjuknade för ungefär sex år sedan, i 20-årsåldern.
Allting började när Lindholm, som i stället för att uppnå en ny milstolpe i karriären – senior-VM-debuten – än en gång lade sig på operationsbordet.
– Jag kunde inte spela, träna, jag hade just slutat skolan, blivit student. Så jag var bara hemma och hade ingenting att göra. Och då började jag tävla med ätandet.
– Det handlade inte om att jag tyckte jag behövde ändra på mitt utseende. Men jag har alltid varit hemskt tävlingsinriktad, alltid tävlat i allting. Jag älskar att vinna.
Lindholm satte upp målsättningar och krav, höll sig till dem, och bytte till svårare och svårare mål. Det vill säga: hon åt mindre och mindre.
Uppnådde hon inte målsättningarna fick hon otrolig ångest. Den tidigare pigga, utåtriktade badmintonspelaren blev smalare, kroppen blev skörare och skörare, och glada Mathilda började allt mer stänga in sig i sig själv.
– Jag kunde ta illa upp av vad som helst. Jag var arg, jag var trött. Jag var inte alls mig själv mera. Jag stängde mig helt och var hemma hela tiden. Och fysiskt mådde ju kroppen jättedåligt. Jag var liten och skör också fysiskt – lika skör som jag var psykiskt. Och jag märkte det inte själv.
"Tidigare var det tabu"
Lindholm har redan tidigare berättat om hur ingen inom grenen vågade fråga henne direkt hur hon egentligen mådde. I dag ser hon glimtar av att ämnet inte längre är lika nedtystat.
– Det är jättesvårt och jag förstår det. Det är kanske något som jag tycker att har förändrats nuförtiden, men ännu för några år sedan var det hemskt tabu. Man skulle inte ta ställning till andras vikt, fast det kanske var just det som behövdes. Och det var nog något jag själv saknade. För inte var det något jag ville medge, att jag var sjuk.
Det var inte så mycket mängderna som stack ut, utan vissa mönster som upprepade sig. Och svårigheterna att ändra på tankemönster och handlingssätt
Lindholm ansåg att hon hade kontroll, och säger att det var just därför hon behövde någon annan att ta ansvar över situationen.
Till sin lycka hade Lindholm en person med insyn, och till slut också mod att konfrontera henne: fystränaren Joonas Järvinen.
Svårigheter att ändra tankemönster väckte oro
Samma år som Lindholms ätstörningsbeteende började, kontaktade hon Joonas Järvinen. Hon var intresserad av att både träna och äta bättre med tanke på sin idrottskarriär. Främst var hon intresserad av kosten och hur hon kunde äta bättre för att både uppnå resultat och optimal återhämtning.
Hon skickade iväg ett mejl, och Järvinen svarade. Duon utbytte några mejl och träffades. Samarbetet startade.
Lindholm delade med sig av sina vanor, sin skadehistorik och så vidare. Snart började hon också skicka sina matdagböcker åt Järvinen.
– Så här i efterhand kunde man säga att jag genast såg oroväckande tecken. Men i verkligheten var det inte riktigt så. Jag jobbar inte så att jag direkt skulle dra drastiska slutsatser, och ännu mindre kan jag göra några diagnoser. Jag bildar mig en uppfattning enligt vad jag ser och hör.
Efter några veckor med regelbundna träffar började han redan fundera mer över situationen.
– Det var inte så mycket mängderna som stack ut, utan vissa mönster som upprepade sig. Och svårigheterna att ändra på tankemönster och handlingssätt. Det fick mig att börja fundera om det fanns skäl till oro.
Järvinen försökte hjälpa henne enligt bästa förmåga. Stundvis gick det bra. Lindholm kunde ha bra dagar, till och med flera i rad. Men problemen fortsatte. Till slut konstaterade Järvinen att han inte längre vet hur han ensam kunde hjälpa henne.
Jag hade inte tänkt på att sluta med mina vanor för jag såg helt enkelt inte att det var så farligt som det var
Lindholms föräldrar hade han träffat, men han kände dem inte. Trots det tvekade han aldrig, utan bestämde sig för att han behövde ta en diskussion med dem.
– Jag funderade en stund på hur, och gick igenom det jag hade sett och hört. Funderade på ifall jag faktiskt kan stå bakom allt det jag säger, och kom fram till att det kan jag. Jag delade ju bara med mig av egna iakttagelser.
Innan diskussionen berättade han även för Mathilda att han gärna diskuterar med föräldrarna.
– Det blev en bra diskussion. Jag berättade vad jag sett och hört. Hur jag har försökt hjälpa, och att jag inte längre kan hjälpa på annat vis än att stötta henne.
Diskussionen öppnade upp för tanken om det de facto var maten som tagit kontroll över Mathilda, och inte tvärtom.
Läkarens ord fick Lindholm att vakna
Lindholm tog kontakt med en psykiater. Sedan kom hon in på ätstörningskliniken. Och det var först då hon faktiskt insåg att hon var sjuk.
– Det var först efter att jag hade varit på hjärtfilm och tagit blodprov och när läkarna sa att du nog aldrig kommer kunna idrotta igen. Att min kropp var så skör och mådde så dåligt. Då kanske jag för första gången förstod vad jag håller på med egentligen. Och att jag inte kan kontrollera det överhuvudtaget.
Järvinens beslut att ta upp hennes ätbeteende med föräldrarna beskriver hon som modigt.
– Det skulle ha gått ännu värre om han inte skulle ha tagit det ansvaret. Jag vill inte ens tänka på hur illa det skulle ha kunnat gå. Mitt hjärta var redan i dåligt skick och mitt revben gick av bara av att spela, eftersom jag hade varit så länge i kataboliskt tillstånd.
– Jag hade inte tänkt på att sluta med mina vanor för jag såg helt enkelt inte att det var så farligt som det var.
Kampen blev lång och Lindholm beskriver processen som extremt tung både mentalt och fysiskt.
– Jag kommer mest ihåg de dagarna då jag tänkte att det här inte kommer bli till någonting. Men småningom började det sedan gå bättre. Och sedan kunde jag redan börja gå ut på restaurang och äta hos kompisar.
– Jag hade förstått hur dåligt jag mådde och ville verkligen bli frisk. Och det är det som krävs. Att man själv förstår och vill. Om man inte själv har viljan är det nog nästan omöjligt.
I dag mår hon bra, men ätstörningen kommer följa henne hela livet, vilket hon insåg senast i samband med ett mildare återfall för ungefär ett år sedan. Hon återgick i tid till terapi, och går där än i dag.
– Men jag måste samtidigt vara medveten om att ifall det sker förändringar i min vardag eller om det händer någonting som jag blir ledsen över, så är det ett sätt som jag reagerar på. Att jag slutar äta. Jag måste vara hemskt noga hela tiden.
Starkare än någonsin
2019 gjorde Mathilda Lindholm sin officiella comeback till spelbanorna. När hon nu ser tillbaka, kan hon konstatera att hon vid det skedet fortfarande hade en lång väg att gå.
– Men jag hade varit så på botten, att det kändes som att jag mådde som en prinsessa, beskriver hon i dag den känslan hon då hade. Det syns tydligt i bilden nedan som hon lagt ut på sitt Instagramkonto, säger hon.
2020 vann hon och Jenny Nyström sitt första FM-guld i dubbel efter comebacken, 2021 det andra. I höst har Lindholm och Nyström också fått mäta sig mot världstoppen under lag-VM i Finland. "Så bra har vi aldrig spelat" säger både Lindholm och Nyström.
Jenny Nyström har varit nära vän med Lindholm ända sedan de började spela ihop i 6–7 års åldern. Medan Lindholm gick skadad spelade Nyström ihop med en annan dubbelpartner och insåg inte genast att kompisen var sjuk.
– Det har efteråt grämt mig jättemycket, att jag inte kunde vara där och hjälpa i början utan att det gick så långt som det gick, säger Nyström.
– Hon har blivit otroligt mycket starkare. Helt härligt att hon går i terapi och att hon fick hjälp av sin fystränare. Jättehärligt att hon är tillbaka.
Joonas Järvinen har fått höra många upplyftande kommentarer om det han gjort. Och att han var modig är en kommentar som återkommer.
– Jag kan förstå att det kan visa sig som modigt att jag tog upp saken till diskussion.
Men.
– Alla runt omkring har hjälpt och stöttat henne så hon har kunnat bli bättre. Jag har kallats modig, och jag sticker inte under stol med att jag haft en roll, men jag har från sidan sett hur det är Mathilda som har gjort jobbet.
