En igelkott har en söndertrasad tass och kan inte gå. En svala har brutit sin vinge. En svan har trasslat in sig i en metrev. I Helsingfors träffar stadsborna årligen på en mängd skadade vilda djur.
Till djurräddningsnumret har invånarna kunnat ringa för att be om hjälp och råd. Det numret kommer från och med i april 2022 inte längre att vara i bruk.
Helsingfors räddningsverk meddelade förra veckan att deras djurskyddsenhet i framtiden kommer att koncentrera sig på de lagstadgade uppgifterna. Det betyder att de främst ingriper om ett vilt djur kan orsaka skada för person eller egendom.
Om man stöter på ett skadat eller sjukt djur ska man från och med april ringa till det allmänna nödnumret 112, där de bedömer om situationen kräver utryckning eller inte.
"Kan låta motsägelsefullt"
Vesa Halonen är räddningschef vid Helsingfors räddningsverk. Han är den som i sista hand fattade beslutet.
– Vi har fått kritik för hur vi hanterar utryckningarna när vi hjälper vilda djur. En del har tyckt att vi är för långsamma, eller att vi hanterar djuren för hårdhänt. Därför vill vi nu utveckla våra tjänster genom att fokusera på de djur lagen säger att vi ska hjälpa, säger han.
Halonen berättar att det en vanlig dag kunde komma 80 samtal till tjänsten.
– Det var svårt för den som utförde arbetet att både hjälpa ett djur och samtidigt ta emot samtal och ge råd per telefon. Vi hoppas att det här ska lugna ner situationen.
Men är lösningen på problemet med brådska verkligen att helt enkelt ta bort numret? Det låter ju som att det i så fall har varit en populär tjänst.
– Det kan låta lite motsägelsefullt. Men vi har inte resurser. De djur vi faktiskt hjälper får på det här sättet bästa möjliga hjälp.
Brukar det då komma en massa onödiga samtal som störde arbetet med att hjälpa djur?
– Nej, det har det inte gjort. Men folk ringer nog med låg tröskel, och bara en liten del av samtalen leder till utryckningar. Ibland har telefonen ringt oavbrutet.
Har ni försökt få mera finansiering för att kunna utveckla djurräddningstjänsten, i stället för att skära ner på den?
– Nej, det har vi inte. Vi valde att fokusera på att utföra de uppgifter som vi enligt lagen har.
Det står i djurskyddslagen att människan har en skyldighet att hjälpa vilda djur i nöd, men exakt vem det är som ska hjälpa dem står det inget om.
– Den här förändringen innebär att vi i Helsingfors kommer att återgå till samma modell som övriga Finland har.
Djurräddningsenheten i Helsingfors har verkat sen år 2006.
Ring 112 för skadad igelkott
Man kan fortfarande själv föra skadade vilda djur till Högholmens vilddjurssjukhus, där de får vård eller avlivas, efter bedömning av veterinär. Högholmen har också ett nummer dit man kan ringa för att få råd. De kan ändå inte transportera djur.
Vad ska man alltså göra om man till exempel träffar på en igelkott som har blivit skadad men inte själv har möjlighet att föra den?
– Om man ser ett djur som behöver hjälp ska man ringa det allmänna nödnumret 112. De avgör sen om de skickar djurräddningsenheten till platsen eller inte. Det är omöjligt att nu säga i vilka fall de skickas eller inte, säger räddningschef Vesa Halonen.
Blir det inte rusning i nödcentralen då, om folk ringer dit för att rapportera skadade igelkottar och fåglar?
– Nödcentralen tar emot så många samtal per dag att de som handlar om skadade djur inte kommer att göra någon större skillnad. De har efter den här förändringen tillräckliga resurser att ta emot också de samtal som handlar om anmälningar om skadade djur.
Vesa Halonen säger att naturen också måste få ha sin gång. Inne i staden vid en livligt trafikerad gata kan till exempel en skadad hare säkert ligga och lida ganska länge utan att någon räv eller annat rovdjur vågar sig fram för att nappa den.
– Det där stämmer säkert. Var det skadade djuret finns tas med i beräkningen när nödcentralen gör sin bedömning, säger Halonen.
Så man ska inte själv försöka avliva en lidande hare som man inte tror har en chans att klara sig, om man inte kan föra den till Högholmen?
– Nej det ska man inte. Ring till det allmänna nödnumret så bedömer de situationen.
Så … Kommer någon alltså då säkert och hjälper?
– Det tar man ställning till från fall till fall, säger Halonen.
Vesa Halonen säger att man från räddningscentralens sida mer än gärna hjälper organisationer som vill ha råd och hjälp om hur de kan hjälpa djur.
– Vi vill också vara aktiva inom sociala medier och där ge information åt stadsborna om hur man ska agera i olika situationer.
Djurvänner upprörda
– Katastrofalt.
Det säger Christa Granroth om nedläggningen av djurräddningstjänstens nummer. Granroth är aktiv inom Helsingforstraktens Ornitologiska Förening Tringa och studerar biologi.
– En så här stor förändring borde inte göras förrän det är helt säkert att en motsvarande verksamhet finns, och att de vilda djuren också i fortsättningen får hjälp.
Granroth är rädd att den största delen av djur som behöver hjälp nu blir utan, i och med att det kommer att vara nödcentralen som avgör ifall det ska göras en utryckning.
– De allra flesta samtal har gällt fåglar. De orsakar ingen fara för någon, så de lämnas då för att lida. De, och till exempel igelkottar och ekorrar.
Hon tycker att djurräddningsnumret har fyllt en viktig funktion.
– Det är så många djur man ser i stadens parker som är skadade. Fåglar har ofta skadade vingar. Vem ska sköta dem? Ska jag själv fånga dem och köra dem till en viltrehabiliterare?
Farligt?
Christa Granroth tror också att det finns en risk för att hjälpsamma stadsbor själva kan råka i farliga situationer om de inte får assistans av proffs. Hon berättar om en händelse hon själv har varit med om.
– Det var en fladdermus som låg på marken nära Johanneskyrkan en regnig och kall dag. Vi ringde till djurräddningsnumret där de genast rådde oss att inte röra fladdermusen då den kunde ha rabies. Sen kom de och hämtade den.
Vad skulle hon ha gjort om de inte hade kommit? Granroth skrattar till.
– Ja-a. Jag skulle väl ha fått ta i den själv och lägga den i en påse. Det är ju inte tryggt.
I diskussioner om djurräddning tas ofta upp att det hör till naturens gång att djur blir skadade eller sjuka. De blir mat åt andra djur. Christa Granroth tycker att det här argumentet inte riktigt håller i stadsmiljö.
– I staden är det oftast människan som är orsaken till att djuren har blivit skadade. Dessutom står det i djurskyddslagen att man har en skyldighet att hjälpa vilda djur som är skadade, sjuka eller annars i hjälplöst tillstånd.
Oro på Högholmen
Högholmens djurpark skriver i ett pressmeddelande att man är oroliga över att räddningsverket i Helsingfors slutar med djurräddningens telefontjänst och transporterandet av vilda djur. De säger att det har varit en viktig del av djurskyddet.
Högholmen försäkrar att de också i fortsättningen kommer att ta emot vilda djur, och i mån av möjlighet ge råd per telefon.
I riksdagen bereds som bäst lagen om djurens välmående. Vår nuvarande djurskyddslag är från 1996, och har många gånger ansetts vara föråldrad. I lagen står nu att människan har ett ansvar att hjälpa vilda djur som är skadade eller i nöd, men i lagen definieras inte på vem ansvaret ligger.
Högholmen skriver i sitt pressmeddelande att de hoppas att de vilda djurens villkor i och med den nya lagen förbättras.
Politiker funderar
– Helsingfors har varit en föregångare i att skydda vilda djur. Därför känns det speciellt synd att ett sådant här beslut har fattats.
Det säger Amanda Pasanen, som är vice ordförande i De Grönas grupp i Helsingfors stadsfullmäktige. Hon sitter också i miljönämnden.
Politikerna i Helsingfors har inte varit med om att fatta beslutet om att lägga ner djurräddningsnumret, utan det är ett beslut på tjänstemannanivå. Pasanen säger att man åtminstone i hennes grupp har pratat om saken nu då de har hört om beslutet.
– Jag var besviken när jag hörde om det. Själv tycker jag att staden borde satsa på att hjälpa vilda djur. Helsingfors har varit en föregångare.
Pasanen säger att man ännu håller på att reda ut vad som ligger bakom beslutet och vad som kan göras.
– Jag har talat med Anni Sinnemäki och vi ska se vad man kan göra inom staden.
Anni Sinnemäki (Gröna) är biträdande borgmästare för stadsmiljösektorn.
