Statens revisionsverks tidigare generaldirektör Tytti Yli-Viikari står för tillfället åtalad för att ha missbrukat sin tjänsteställning. Hon och hennes dåvarande kollega Mikko Koiranen ska ha skrivit ett kontrakt med en arbetstagare där han fått lön utbetalt i två år utan att behöva eller få arbeta under den tiden.
Yli-Viikari bestrider åtalen.
Tytti Yli-Viikari är känd för att alltid ha en bok med sig när hon uppträtt i medierna i samband med oegentligheterna vid revisionsverket. Vid tidigare tidpunkter har hon bland annat haft med sig en röd A-bokstav.
Det har tolkats som en syftning till Nathaniel Hawthornes roman Den eldröda bokstaven där huvudpersonen måste bära ett rött A på sina kläder för att visa upp skammen över att ha fött ett utomäktenskapligt barn.
När onsdagens rättegång började hade Yli-Viikari med sig boken Rosengården av den medeltida persiska poeten och tänkaren Shaikh Sa'di. Namnet betyder “den lycklige” på persiska.
Sa’di levde på 1200-talet i området som numera utgör Iran. Ett av hans viktigaste verk är just boken Rosengården, eller Gulistan, som titeln lyder på persiska.
Om du någonsin hört aforismen om personen som är olycklig för att hen inte har några skor och sedan träffar en person som inte ens har några fötter, så har även du kommit i kontakt med Rosengården. Den kända aforismen kommer från Sa’dis verk.
Rosengården är ett lyriskt verk som blandar personliga berättelser, poesi och aforismer i både vers och prosa. Verket användes under medeltiden i Persien som en lärobok och i epilogen skriver Sa’di att han genom verket ville ge livsråd på ett behagligt sätt.
När Yli-Viikari frågas om varför hon har med sig boken till rättegången säger hon att hon blir lugn av att läsa, att böcker ger henne frid. Hon rekommenderar också boken till alla.
Tänker man på Rosengården som det verk på åtta kapitel, eller “portar”, som det är indelat i kan man se det som en vägledning genom livet till paradiset. Att Yli-Viikari söker stöd i litteraturen känns inte som en långsökt tanke, dessutom behandlar Rosengården ämnen som sinnesro och motgångar.
Att signalera att man är beläst kan måhända göras genom att bära runt på medeltida poesi, men det kan också föra tankarna till ett säreget handlande.
Är det en bra eller dålig sak att Yli-Viikari mystifierar sig med olika verk vid olika tillfällen?
Det är svårt att säga, men det är onekligen intressant att dra paralleller mellan verket och dagens händelser.
Verket som Yli-Viikari har med sig till onsdagens rättegång utstrålar intelligens och lugn. När åklagarsidan under rättegången ber den åtalade svara på frågor blir Yli-Viikari synbart irriterad och höjer rösten.
Den lite udda egenheten att signalera något med hjälp av den litteratur hon bär med sig ser ändå inte ut att ge Yli-Viikari den trygghet och det mentala lugn hon själv strävar efter. Sa'dis visa ord om att inte sträva efter det världsliga kanske är ett sätt för Yli-Viikari att försöka visa att hon är en god människa som ville ge den avskedade tjänstemannen en till chans.
Eller så kanske den tidigare generaldirektören bara vill säga att hon aldrig lovade oss en rosenträdgård eller att livet verkligen inte är en dans på rosor.
