Författaren Outi Mäkinen har aldrig varit i ett seriöst förhållande. I sin debutbok Karu planeetta (2021) beskriver hon hur en konstant längtan efter kärlek är. Hon menar att ensamhet pratas det och skrivs det en del om, men inte lika ofta om behovet av och avsaknaden av kärlek. Det berör många och längtan efter kärlek är ett universellt behov.
Under de senaste fem åren har antalet ensamboende ökat årligen i nästan alla åldersgrupper visar färska uppgifter från Statistikcentralen. I fjol ökade antalet ensamboende med 33 000 fler än året innan. Och speciellt vanligt är det bland personer under 30 år. Ofrivilliga singlar finns det lika gott om som dejtingappar och just det kan vara en del av problemet.
I en intervju för Helsingin Sanomat berättar Outi Mäkinen att singelskapet har varit en svår sak för henne och något som hon har skämts över. Hon bestämde sig för att skriva boken Karu planeetta delvis av personliga motiv. Hon ville nämligen ta makt över ämnet och hantera sina egna upplevelser av ensamhet.
Skäms över att vara ensam
Samtidigt ville Mäkinen också påpeka att en människa kan lämnas ensam oavsiktligt och det finns inte någon tydlig förklaring till det. Det behöver inte vara något fel på en person även om de inte hittar en partner trots att det är exakt det hen önskar.
– Att vara ensam kan innebära mycket stor smärta och sorg. Jag har haft svårt att prata om det. Men när jag skrev ned mina känslor så kände jag allt starkare att jag kunde berätta min historia allt starkare, säger hon till Helsingin Sanomat.
Snedvridna förebilder i populärkulturen
Både då det gäller fiktiva personer som Carrie Bradshaw eller Bridget Jones framställs singeln ofta som framgångsrik, rolig, sexig och som en seriedejtare.
Outi Mäkinens historia skiljer sig från de karaktäristiska ensamstående kvinnorna i populärkulturen som är typiska exempel på lyckliga och framgångsrika singlar. I de här de framgångsrika kvinnornas liv händer det konstant något och det verkar som att livet går undan och är fullt av överraskningar, konstaterar Mäkinen.
Att gå ensam till matbutiken och att sitta ensam hemma på kvällarna. Och svårigheten i att vika lakan ensam.
Outi Mäkinen
Mäkinen upplever att hon inte passar in någondera av dessa snäva och ålderdomliga mallar. Mäkinen upplever en ensamhet som stör som en sten i skon. Den skaver och gör sig påmind och gör henne obekväm i sitt singelskap.
Att gå ensam till matbutiken och att sitta ensam hemma på kvällarna. Och svårigheten i att vika lakan ensam. Hemma, där den enda mänskliga rösten som hörs kommer från TV:n eller telefonen ifall någon ringer henne.
Hittar dejter via dejtingappar
Författaren och journalisten Koko Hubara har varit singel i åtta år, sedan hennes barn fyllde ett år och hon och pappan till barnet skilde sig.
Koko Hubara går inte ofta på dejt, men hon uppskattar att hon ungefär med två månaders mellanrum hittar någon ny och intressant person och går på dejt. Det är alltid via någon dejtingapp.
– Det svåra i att hitta någon bottnar just i de här apparna, säger Koko Hubara.
Jag är 37 år gammal och det hade stor betydelse för de åldersindelningar det finns i apparna.
Koko Hubara
Hon har försökt reda ut den vilda djungel dejtingapparna är och tycker att det är märkligt hur algoritmerna fungerar och vilka personer som hon får se och vilka som matchar med henne.
– Jag valde att börja betala för apparna och då skiftade allting ganska radikalt. Jag är 37 år gammal och det hade stor betydelse för de åldersindelningar det finns i apparna. Mitt utseende spelade förstås också en stor roll.
Dyrare app vid högre ålder
Hubara fick betala mer för sin dejtingapp henne yngre kompis behövde. Vissa appar krävde nästan 20 euro mer av Hubara än vad de krävde av hennes kompis.
– Och inte vill väl ju de som gör apparna att man ska hitta någon, skrattar Hubara. Det är ju business för dem, säger hon och fortsätter: de har inget intresse av att man ska hitta någon ny utan de vill ha en där olycklig, med dålig självkänsla och nästan desperat. Man betalar mer och mer för varje nivå man stiger uppåt.
Under de senaste åren med covid-19 har det varit ännu svårare för ofrivilliga singlar att träffa någon säger Koko Hubara som vanligtvis är väldig social och brukar träffa en massa folk genom evenemang eller middagsbjudningar.
Hubara ser med iver fram emot ett normalare samhälle utan pandemi. Då tror hon att folk kommer att vara som galna efter att få umgås och träffa nya människor och förhoppningsvis förälska sig. Det glada 20-talet bara väntar runt hörnet, menar Koko Hubara.
Om man vill försöka hitta en partner på nätet ska man ändå börja med dejtingappen Tinder tycker Koko Hubara, eftersom de andra dejtingapparna i Finland inte riktigt verkar vara så välutvecklade ännu. Men det finns en hel djungel med olika appar man kan välja mellan som Bumble, OkCupid, Match.com eller Grindr.
Mest missnöjd över ensamheten
Men det värsta med att vara singel för Koko Hubara är att hon tycker att det är pinsamt att vara ofrivilligt ensam.
– I hela mitt vuxna liv är det faktiskt det som jag är mest missnöjd med. Problemet i samhället är att då man framställer någon, ta till exempel att vara ensamförälder (som hon är) så är det alltid undantaget man vill peka på. “Titta här! Här är den här ensamma mamman med sitt barn”. Och kärnfamiljen är alltid det normativa.
Att ett barn har två föräldrar som skilt sig och barnet lever vecka vecka hos vardera förälder är mer normaliserat än att leva ensam med sitt barn eller leva ensam påpekar Koko Hubara.
– Antingen vi är singlar eller singelföräldrar är vi fortfarande det unika undantaget.
Att trivas ensam är en gåva
Hubara har många vänner som varit gifta eller varit ihop och efter att de har skiljt sig har de direkt hittat en ny. Men hur är det möjligt?
– Jag tror att det nog faktiskt handlar främst om människor som verkligen inte kan vara ensamma, det betyder att man bara går vidare liksom en furie på jakt efter nästa person som kan stilla deras hunger efter sällskap och fruktan för att bli ensamma.
Det viktigaste förhållandet man har i sitt liv behöver inte vara det man har med sin livskumpan
Koko Hubara
Att kunna vara ensam med alla de tankar och känslor som man får i huvudet men också att kunna vara ensamma och trivas i ensamheten är en gåva påminner Hubara.
– Att kunna underhålla sig själv är också en bra sak. Och man måste komma ihåg att i de flesta parförhållanden är det ens vänner som håller en flytande, man behöver sina vänner riktigt mycket under livets alla skeden. Det viktigaste förhållandet man har i sitt liv behöver inte vara det man har med sin livskumpan, menar Koko Hubara.
“Är det något fel på mig?”
Outi Mäkinen undrar om det kan vara något annat fel med henne. Det sägs att innan man kan älska andra måste man lära sig att älska sig själv. I sin bok överväger hon hur självförsörjande och intakt hon ska vara. Vad är tillräckligt? När älskar hon sig själv tillräckligt?
Många letar efter en enkel förklaring till andras ensamliv. Det är dock inte alltid en fråga om eget val utan också om slumpen. Om vem du möter i ditt liv konstaterar Mäkinen i boken. Även en ensamstående får hoppas att den hittar en partner som hen vill umgås med på allvar och inte bara tills det kommer något bättre.
När allt kommer omkring skulle det värsta vara att gå in i ett förhållande bara för att bli av med längtan efter att slippa vara ensam.
Enligt Mäkinen är instruktionerna till den som söker kärlek motstridiga. Man måste ta risker, men inte vara för ivrig eller för “på”. Man ska inte berätta om man blivit förälskad för tidigt, men det är inte heller värt att spela alltför svårfångad.
– Det här borde inte vara så svårt. Det är frustrerande att försöka men gång på gång misslyckas och det finns inte ens någon som berättar för mig vad jag verkligen gör fel, säger Outi i intervjun med Helsingin Sanomat.
Värt att vänta på kärleken
Mäkinen undrar om hon skulle vara lyckligare om hon accepterade sin ensamhet och inte längre väntade på att hitta kärleken. Skulle det vara lättare att vara en förhållandeanarkist som skiter i alla de bojor som både samhället och kulturen vill fästa kring hennes anklar?
Men oavsett hur Mäkinen försöker tänka annorlunda, tror hon att vi söker kärlek eftersom det är värt att söka och försöka hitta den. Inte för att vår kultur kräver att vi ska.
