Den goda nyheten är att psykisk ohälsa numera allt oftare porträtteras på ett sundare och mindre stigmatiserande sätt än förr.
Just nu finns det gott om representation av vanlig, hederlig ångest. Annat var det förr, då allting som ens tangerade psykisk ohälsa flaggades med rött och förlöjligades för allt vad tygen höll.
I den gamla tv-klassikern Golden Girls säger Blanche Devereaux (Rue McClanahan) att hon inte vill gå till psykologen eftersom hon inte vill att psykologen ska få för sig att hon har psykiska problem. Det här var på åttiotalet och speglade en allmän syn på psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa sågs ofta som något underligt och till och med skamligt.
Dårar i Gökboet
Några år innan hade Jack Nicholson spelat McMurphy i One Flew over the Cuckoo's Nest som 1976 belönades med the big fives, de viktigaste fem oscarsstatyetterna. Filmen visade upp en nidbild av psykisk ohälsa, med tvångströjor på förvirrade varelser som varken visste ut eller in. De var helt enkelt dårar.
Tråkigt nog hade författaren Ken Kesey som skrev romanen med samma namn egentligen velat visa det motsatta. Kesey hade själv jobbat med patienter på ett “mentalsjukhus” och började ifrågasätta om patienterna verkligen var psykiskt sjuka eller om samhället helt enkelt bara stött ut dem för att de kanske hade lite annorlunda tankar än gemene man. Gökboet kan också tolkas som en skildring av makt.
Kvinnorna sexiga dårar
En annan viktig film på det här temat är Girl Interrupted från år 1999, även den baserad på en bok, en självbiografi av Susanna Kayson. Handlingen är förlagd till sextiotalet och ett behandlingshem för psykiskt sjuka.
Både boken och speciellt filmen har varit viktig för att lyfta upp och synliggöra psykisk ohälsa hos flickor och unga kvinnor, men detta har inte enbart varit positivt. I popkulturen har kvinnor med psykisk ohälsa ofta beskrivits som exotiska dårar som samtidigt också varit väldigt sexiga och promiskuösa.
Ångest alltid närvarande i litteraturen
Virgin Suicides av Sofia Coppola gav en något mera nyanserad bild av flickor som mår dåligt. Och ja även den är baserad på en bok. Jeffrey Eugenides roman utspelar sig i sjuttiotalets Michigan och beskriver fem systrar som alla tar livet av sig.
Det bör kanske här sägas att ångest och psykisk ohälsa alltid varit ett starkt tema just i litteraturen, med start från Johann Wolfgang von Goethe och Den unge Werthers lidande som gavs ut år 1774. Ångest i litteratur är snarare regel än undantag.
Manhattans intellektuella går gärna i terapi
Medan Blanche drog sig för att söka hjälp hos en psykolog har Woody Allen hela tiden producerat filmer som visar en intellektuell elit som mer än gärna besöker psykologer runt om Manhattan.
Om dessa skildringar gjort mera gott än ont för synen på psykiska problem är vanskligt att veta. Man kan tänka sig att Woody Allens karaktärer ändå inte är de som gemene man lättast identifierar sig med.
Alla kanske inte heller identifiera sig med en maffiaboss, men psykologbesöken i serien Sopranos visade ändå på ett föredömligt sätt att även en tuff man kan prata om sina känslor och besöka en psykolog. Om machomannen Tony Soprano (James Gandolfini) kan lära sig att visa sig sårbar och prata om svåra känslor hos en terapeut kanske vi andra också kan göra det?
När vi generation för generation lär oss prata om svåra känslor belönas vi med allt mera mångfacetterade och verklighetstrogna skildringar av psykisk hälsa och ohälsa.
Förutom att pandemin fått flera att känna mera ångest har vi också fått lättare att prata om den. Nu har vi en lämplig orsak att hänga upp vår ångest på, vilket eventuellt kan kännas lättare än att försöka handskas med ett mera diffust tillstånd av en ångest som tränger sig på utan att meddela sig om vad den beror på.
Vanliga människor går i terapi
Serien In Treatment visar vanliga människor som går i terapi. Ett avsnitt beskriver en session med en människa. Under pandemin har vi dessutom fått se en remake, säsong fyra, med Uzo Aduba som terapeut istället för Gabriel Byrne. I den fjärde säsongen är pandemin mycket synlig och karaktärernas problem känns knappast långsökta för någon.
Adubas karaktär Brooke Lawrence besöks av människor som grubblar över den egna identiteten samtidigt som dom oroar sig över samtiden och framtiden. Vi slipper även här porträtt av kaninkokerskor och seriemördare med dubbel personlighet.
En serie som trots sitt namn inte platsar här är Människor med Ångest. Felix Herngrens adaption av Fredrik Backmans bok med samma namn påminner mest om en amatörteaterkarneval med för många clowner och har ingenting med verklighetstrogen ångestskildring att göra.
Roligt om svåra ämnen
En serie som däremot är mycket sevärd är Arenaserien This way up, den är skriven av två irländska komiker och temat till trots, psykisk ohälsa och ensamhet, är serien rolig. Och igen, serien visar en karaktär som ser helt vanlig ut, hennes psykiska hälsa illustreras inte med dregel, skrik och tvångströja.
Kierkegaard menade att ångest är människans känsla av att inte vara i överensstämmelse med sig själv. Eftersom ångesten berättar om vad som inte känns rätt bör vi alltså välkomna den.
Med det sagt, ångest är inte kul, men kanske något lättare att leva med om vi påminns om att de flesta andra sitter i samma båt, och kan vi inte få det bekräftat IRL får det duga via skärmen.
För flera exempel på sevärda serier lyssna på Sällskapet med Kia Svaetichin, Elmer Bäck och Anne Hietanen. I avsnittet diskuteras mera på samma tema, samt method acting och dödshjälp.
