Det är lätt att slänga upp en massa bilder på Instagram men vad händer då man börjar fundera på vilken identitet man skapar på some?
– Jag har det senaste året funderat mycket på vad jag gör på Instagram. Jag har tagit en bild men har inte haft så mycket aktivt tänk bakom det hela. Tills jag insåg att för någon som följer mig på Instagram så kan mitt Instagramkonto kanske ses som jag, vem jag är. Och det här har jag ganska ambivalenta känslor inför.
– Jag har också funderat mycket på gränsen mellan det privata och det personliga. Jag tror att vissa ryggar tillbaka då jag skriver så öppet om relationer och känslor och det kanske signalerar att "har den här människan inte integritet?" säger Malin Öhman skrattande.
– Men det hör ju ihop med some också, att man delar med sig och är privat. I min essä pratar jag om att man kan bli blind var gränserna går då man använt sociala medier en lång tid. Men för mig känns det inte konstigt utan bra att dela med sig, visa att det finns smärta och sorg.
Jag tänker, nästa gång ska jag hålla kärleken utanför Instagram. Den ska inte få bli en del av min identitet igen
ur audioessän Jag är inte mig själv på Instagram
– Samtidigt funderar jag också på varför jag berättar och delar med mig. Och den här avvägningen är ganska utmattande att hålla på med konstant. Kanske är det därför som Instagram blir mer ytlig i stället för jättepersonlig, för att det är så tungt?
Essän Jag är inte mig själv på Instagram handlar också om sorg och en relation som tagit slut. Malin Öhman säger att essän kommit till då hon mådde dåligt men att hon samtidigt märkte något intressant.
– Då jag mår sämre eller är ledsen försvinner den sociala medier-biten av mig själv. Jag orkar inte hålla på och se på andras perfekta liv. Samtidigt kan jag också känna lite av en sorg över att jag inte vill ta de här fina bilderna. Den här delen av mig som tar bilder och tycker om att dokumentera mitt liv, den biten försvinner och det är ju ändå en stor bit av min identitet.
Arbetet med audioessän har också haft vissa följder för Malin.
– Jag har minskat på användningen av Instagram. När jag började tänka mer aktivt på det hela så var det också som om lite av tjusningen med Instagram försvann.
– Jag blev äcklad av medvetenheten, att man avsiktligt kuraterar en bild av sig själv. För det är liksom en annan grej när man bara slänger upp en bild och inte tänker sig för, men när jag verkligen tänkt så blev det som att allting betyder någonting, att varje bild har en mening eller kräver en motivering.
Malin Öhman säger också att hon förr fotograferade mer, kanske som ett invant beteende från åren då hon skrev blogg och började dokumentera sitt liv.
Helt vanliga människor som gör content av sitt liv. Men dom är inte helt vanliga, i ekvationen ingår att de är åtminstone lite ouppnåeliga
ur audioessän Jag är inte mig själv på Instagram
– Jag tycker också om att det inte finns en kronologi längre, att ingen riktigt vet när de här sakerna jag lägger ut har hänt, för det kan också smyga in en bild från en månad tillbaka. Jag antar att det är en slags makt- eller kontrollgrej att ingen ska kunna veta vad jag gör exakt nu i den här stunden, för att jag tidigare varit så i stunden på some.
– Det finns också något befriande att gå på en fest och inte ta den där bilden, att fatta beslutet att inte dokumentera det hela. Jag upplever att jag är mer närvarande när jag gör så.
Nu undrar jag varför mattan jag precis köpt ser ut som om Sofia Woods och Elsa Billgrens mattor fått ett kärleksbarn
ur audioessän Jag är inte mig själv på Instagram
Men Malin Öhman poängterar att det finns två sidor i det hela. Att lägga ut bilder handlar också om den uppskattning man får av ens vardag och ens liv. Att man kan använda Instagram både som dokumentation och inspirationskälla.
– Uppskattningen är något av det som jag upplever är bra med Instagram och varför jag dras till det.
– Jag pratar i essän bland annat om Sofia Wood och där handlar det ju också om något som jag tycker är verklighetsupphöjande. Att ta en bild av en tekopp och göra det till något fint, till en estetisk bild. En tekopp är ju annars något som man kanske i sin vardag bara skulle gå förbi en, inte registrera den här tekoppen och det fina med den.
– Då jag skrev blogg tyckte jag det var kul att få positiv bekräftelse men reaktionerna var inte det viktiga utan att skriva. Det kändes som en personlig och betydelsefull sak att ta det som hänt och göra något konkret av det.
– Och där är sociala medier och Instagram ett tacksamt forum för att det är lätt att göra, man tar en bild och lägger upp det och så finns det där, det är nästan som att skriva dagbok.
Jag är så trött på verkligheten, det finns så mycket av den i mitt eget liv
ur audioessän Jag är inte mig själv på Instagram
Finns det något ljud som beskriver audioessän?
– Jag ville i essän få med en ramberättelse som är min personliga tankegång och sedan väva in samhälle och alla influencers. Att det skulle kännas att vi är i min värld men att det sedan kommer detaljer in utifrån för att sen igen återgå till min ramberättelse.
– När det gäller ramberättelsen har jag ett ljud som jag var jättespecifik med. Det är ett slags "Helsingforsljud" och en ton som hade någon sorts sorgsenhet över sig. För min audioessä är ganska sorglig och jag ville hitta exakt rätt ton för det.
