Att leva med en narcissist kan kännas som att springa ett maratonlopp där mållinjen alltid flyttas längre och längre fram. Du kan helt enkelt inte vinna.
Narcissist är ett ord som slängs runt lite hipp som happ och lätt förväxlas med att en person är självcentrerad, egoistisk eller rent av elak.
Men de som verkligen har erfarenhet av en regelrätt narcissist inser att det är fråga om någonting betydligt allvarligare än så.
Då vi på Relationspodden Norrena & Frantz frågade om era erfarenheter av att leva med en narcissist överöstes vi av sorgliga berättelser.
Därför bjöd vi in förstärkning till veckans avsnitt i form av familjeterapeuten Maria Sundblom Lindberg som förklarar det hela närmare.
Vad är en narcissist?
- Så gott som alla människor har narcissistiska drag, och de här visar sig speciellt när man är trängd. Men så finns ju också narcissism som personlighetsstörning, och där finns tydliga diagnoskriterier.
- En personlighetsstörning är inte som en psykisk sjukdom, som kan åtgärdas med mediciner. En personlighetsstörning är mera som en cocktail av olika egenskaper, och kombinationen kan bli ödesdiger för dem som lever i närheten.
Hur många narcissister finns det?
- Det är svårt att säga hur många personer som har narcissistisk personlighetsstörning, men man brukar säga att det kan gälla cirka 3-5 % av befolkningen.
Hurdan är en narcissist?
- Hen är väldigt självcentrerad. Det är me, myself and I som gäller. Hen saknar självkritik, är hänsynslös och kan ta till vilka medel som helst för att nå sitt mål. Narcissister brukar också sakna långvariga vänner och har ofta krångel i sina egna familjer. De känner heller ingen empati, skam eller skuld.
Här är några av era berättelser om hur det är att leva med en narcissist, fler hör du i podden. Där öppnar även Maria upp ämnet mer och ger konkreta råd på hur man ska göra för att tackla en narcissist.
Jag var alltid skurken, hon var alltid offret
Jag hade en narcissistisk flickvän när jag var ung. Egentligen märktes dragen ganska tidigt, men jag var ju så kär och blind.
Jag fick inte träffa mina vänner utan henne (ofta inte heller med henne), för det betydde ju att jag inte älskade henne och hon hotade med att göra slut.
Allting var alltid mitt fel, jag var alltid skurken i allt och hon var alltid offret. Hennes problem var hela världen, medan jag inte fick någon tröst med mina futtiga problem.
Hon behövde också ständigt väldigt mycket beundran, komplimanger och bekräftelse. Ändå kunde hon trycka ner mig och få mig att framstå som sämre än henne.
Till all lycka varade förhållandet inte i så många år, men jag kom ur det med ganska dåligt självförtroende och förstod inte mitt eget värde längre. Som tur är jag äldre och klokare idag!
A, 32
Det är omöjligt för honom att se att han gjort något fel
Han hade ett enormt behov av att bli beundrad och sedd, så till den grad att han köpte blommor och presenter till mig bara för att vi sedan skulle kunna prata om hur bra HAN var som gjorde sådant. Inte så att han skulle ha gett mig en present för att göra mig glad, alltså!
När han av misstag hade sönder ett par föremål som var viktiga för mig försökte han först dölja att det över huvud taget hade skett. Sedan skyllde han på mig för att jag hade ställt föremålen på sådana ställen att han inte kunde förväntas akta sig för dem på rätt sätt.
Han bad aldrig om ursäkt, för enligt honom hade han inte gjort något fel och jag var ledsen alldeles i onödan.
Majsan, 53
Jag tror en del blir narcissister för att hantera ett jobbigt förflutet
Träffade via Tinder en underbar kvinna. Det var ömsesidig kärlek vid första ögonkastet.
Hon sa att med mig kunde hon kunde slappna av från allt det som tyngde henne: en umgängestvist med dotterns pappa, tvivel kring sin föräldraförmåga, tvivel på sin karriär osv.
Jag hade haft en bild av narcissister som grandiosa och självsäkra. Jag insåg att hon snarare var väldigt självcentrerad för att det fanns en rädsla för att hon inte dög, inte var bra nog, inte var älskad.
När jag ville tala om detta med henne bemötte hon mig konfrontativt och aggressivt. Jag skulle minsann inte ha några synpunkter kring henne överhuvudtaget.
Även om relationen blev ganska kortvarig var uppbrottet otroligt smärtsamt.
Tror många narcissister inte lättjefullt seglar omkring i tillvaron, utan att det är ett verktyg de tvingas tillgripa för att hantera andra smärtor.
Alex 50
Pappas beteende har gjort mig till en osäker vuxen
Har först i vuxen ålder börjat misstänka att min pappa är en narcissist. Min uppväxt präglades av att konstant vara på min vakt, gå på äggskal och läsa av hans humör. Annars fick jag minsann höra hur värdelös och dålig jag var.
Hade jag gjort något bra så kunde det alltid vara bättre. Gjorde jag något dåligt så var det för att jag var värdelös eller dum.
Har aldrig känt att han älskade oss syskon, och vet ärligt talat inte varför han skaffade barn överhuvudtaget.
Min uppväxt har tyvärr påverkat vuxenlivet. Jag har låg självkänsla, tenderar att välja osunda relationer och känner mig värdelös och otillräcklig, fast jag innerst inne vet att så inte är fallet.
Jag har aldrig berättat för pappa hur jag känner och hur dåligt jag mår som vuxen. Han skulle bara svänga det till mitt fel på något sätt.
Försöker istället minimera kontakten med honom till högtider och sporadiska besök.
Bubbis 34
Jag vill göra slut med mitt syskon, men är rädd för att förlora familjen
Jag har ett syskon som helt klart är narcissist. Utåt sett är hen omtyckt, glad och hjälpsam och vet vem hen ska vara på god fot med.
Men när vi är av olika åsikt blir hen ett monster. Hen vrider och vänder på sanningen, förminskar min åsikt, förlöjligar mig och försöker vända allt till mitt fel. Jag har sett situationer när hens partner också får liknande påhopp.
Jag står just nu inför ett val. Ska jag fortsätta kämpa för vår syskonrelation eller om jag ska avsluta den?
Jag mår dåligt av att umgås med hen, så alternativ två är inte långt borta. Men tyvärr är jag rädd att min relation till resten av familjen också försvåras. De behandlas inte likadant av hen och ser inte min situation.
Anonym 30+
Dumpad av min egen mamma
Jag växte upp med en narcissistisk mamma. Först var jag så gott som osynlig, sedan tacksam för att hon alls tolererade mig under tonåren.
I 40-årsåldern frågade jag hennes för en gång skull varför hon aldrig frågar hur jag mår. Då ville hon inte ha någon kontakt med mig framöver.
Hon har hållit fast vid sitt beslut och kommer definitivt inte att ändra sig.
Hon har kastat bort en mängd släktingar och vänner från sitt liv på liknande sätt. Vilken sorglig ensam människa.
Dumpad 49 år
Gör inte som jag - lämna förhållandet!
Jag lever sedan sju år tillbaka med en narcissist. Det smög sig in i vårt förhållande. Jag har försökt prata om detta med hen, försökt få till terapi, säga att vi ska separera, men här har jag hen kvar som sambo.
Jag känner hur mitt hjärta sakta gått i bitar och mitt gamla glada jag finns inte längre. Jag har förträngt så mycket för att överleva, men mina tårar slutar aldrig rinna.
Varningstecken till er som lyssnar: Var uppmärksamma på snälla människor som ni möter i kärlekslivet, om ni märker att det snabbt uppstår " konstiga snabba utlopp", stanna inte kvar i förhållandet. Då sitter du i samma psykiska helvete som jag.
Smartafi, 49 år
