Det är den femtonde augusti 1969. En vanlig dag på en vanlig gata i en stad där sommarvärmen ännu hänger kvar mellan husen.
Barnen hoppar ruta och spelar fotboll medan de vuxna kryssar fram mellan vardagssysslorna.
I det stimmiga stadsvimlet fångar kameran in nioåriga Buddy (Jude Hill) som traskar hemåt med träsvärdet och skölden han gjort av ett roskisklock hängande över axeln.
Plötsligt stannar han upp och iakttar uppmärksamt någonting utanför bild. Anletsdragen stramas åt i slowmotion, blicken fylls av en förundran som långsamt övergår i skräck.
Några meter bort står en hord av hotfulla män. Sekunden därpå brakar kaoset loss.
Fönsterrutor krossas, brandfacklor kastas in i lägenheter, hemmagjorda bomber exploderar och trubbiga påkar pockar på att få ut folk ur sina hem. Inte alla - endast katolikerna.
I det ögonblicket är Buddys sorglösa barndom över. För nu är det krig. På hans gata i en stad där sommarvärmen ännu hänger kvar mellan husen.
En fungerande prolog till ett krig
Pandemiläget har resulterat i att Belfast går upp på bio hos oss bara några veckor efter Branaghs nyfilmatisering av Agatha Christies Döden på Nilen.
Kontrasten kunde inte vara större. Där Christies klassiska deckardrama står för färgsprakande extravaganser och storslagen verklighetsflykt är Belfast ett lågmält kapitel verklighet.
En prolog till alla de inslag om våldsamheter på Nordirland som skulle komma att prägla nyhetssändningar under kommande tre decennier.
Branagh väljer ändå bort den politiska dimensionen och fokuserar istället på den förvirring ett barn upplever när våldet tränger in i hemkvarteren.
I det här fallet ett kvarter där katoliker och protestanter länge bott sida vid sida. Hur skall man nu veta vem som är vän, vem som är fiende och var man själv hör hemma?
Det faktum att filmen råkar gå upp på repertoaren medan bilder från Ukraina fyller nyhetssändningarna gör det omöjligt att bortse från styrkan i barnets perspektiv - detta att närmiljön på ett obegripligt sätt ändrar form och blir farlig.
Synnerligen snygg
Belfast sällar sig till skaran av svartvita filmer som varit enormt framgångsrika de senaste åren. Från polska Ida (2013) och Cold War (2018) till Oscarbelönade Roma (2018) och omtalade dramer som Mank (2020) och The Painted Bird (2019).
Uppenbart är att den svartvita paletten ofta används för att markera tidshopp som anknyter till filmvärlden, krig och/eller barndomsskildringar.
Ett grepp som skapar såväl mjukhet som tydlighet - och i viss mån även en känsla av tidlöshet.
I likhet med Coppola i Rumble Fish (1983) och Spielberg i Schindlers list (1993) väljer Branagh att varva svartvitt med färg. De inledande bilderna visar dagens Belfast i färg och i samband med Buddys biobesök ser vi “filmen i filmen” i färg.
Ett enkelt grepp - och samtidigt synnerligen effektfullt.
Faktum är att filmen genomgående är synnerligen snygg, Elegant och välspelad. Speciellt glädjande är det att se Jamie Dornan skaka av sig det grådaskiga dammet från Fifty Shades of Grey (2015-2018) i rollen som Buddys pappa.
Visst är både han och Buddys mamma (Caitriona Balfe) snudd på för vackra och visst närmar sig deras sång och dansnummer smärtgränsen för hur mycket sagoskimmer en verklighetsskildring klarar av - men läser man scenen mot bakgrunden av en nioårings villkorslösa kärlek till sina föräldrar så fungerar den utmärkt.
Och ändå inte perfekt
Trots alla förtjänster - som resulterat i sju Oscarsnomineringar - har jag ändå stundvis svårt att skaka av mig känslan av ett tillrättalagt poserande.
Möjligen för att perspektivet blir snäppet för snävt och personligt. Möjligen för att nostalgibiten hotar kväva det intressanta vuxenspåret.
Möjligen för att jag vant mig vid karga Belfastskildringar som Jim Sheridans The Boxer (1997).
Personligen hade jag gärna sett mer av Buddys föräldrar och farföräldrar (Judi Dench och Ciarán Hinds) och deras kamp. För även om barnets utsatthet är rörande så är det de vuxnas smärtsamma val som berör på djupet - lika starkt i alla tider.
Vare sig det handlar om att rycka upp rötterna likt Kristina och Karl-Oskar i Vilhelm Mobergs Utvandrar-trilogi eller att fly skottlossning och missilattacker som människorna i dagens nyhetsbevakning.
