Det sägs att krigets första offer är sanningen. Jag skulle kanske ändå säga att det är vanliga civila, i det här fallet ukrainare, som lider och dör. Som ser sitt hemland smulas sönder av ryskt artilleri, missiler och stövlar.
Men eftersom det här är Kvanthopp så vill jag i det här avsnittet lyfta fram ett av krigets offer som bor inom sektorn som jag bevakar. Rymdforskningen och rymdfarten. En stor del av de framsteg, de samarbetsformer och fantastiska projekt som världens rymdorganisationer, inklusive den ryska, har jobbat fram under de senaste dryga tjugo åren – allt det hotar nu nämligen att rinna ut i sanden.
Att Ryssland nu har gjort sig omöjlig som samarbetspartner lämnar ett enormt hål efter sig i rymdsektorn. Till exempel Internationella rymdstationen hotar nu att gå åt pipan. Men också utforskningen och den eventuella framtida koloniseringen av Mars är ett stort frågetecken. Liksom eventuella expeditioner till Jupiters månar och diverse andra planerade projekt.
Lägg sedan till att många västliga aktörer inom rymdbranschen fortfarande är skrämmande mycket beroende av rysk raketteknik, inklusive europeiska ESA, vars rymdhamn i Kourou i Franska Guyana snart kan tystna rätt så totalt när Ryssland drar bort sina Sojuz-raketer.
Kort sagt, världen kommer inte att vara sig lik efter det här. Inte rymden heller. Om det handlar Kvanthopp den här veckan.
Det var trevligt så länge det varade
Allt sedan Sovjetunionen föll sönder i början av 90-talet har Ryssland kämpat med att hitta sin nya identitet och sin plats i världen. Och den slutsats de har kommit fram till är ju inte direkt en som någon utanför landets gränser är bekväm med, om vi säger så.
Fast det finns undantag. Inom rymdsektorn har Ryssland under årens lopp faktiskt samarbetat rätt så smidigt med de västliga aktörerna, som Nasa, europeiska ESA och japanska Jaxa. Uppe på Internationella rymdstationen har västliga och ryska besättningar samsats rätt så smärtfritt och hjälpt till med att uppehålla och utvidga vår största, de facto vår enda, permanenta utpost i skyn.
Eller nå, semi-permanenta. ISS kommer att trilla ned om dess bana inte med jämna mellanrum korrigeras uppåt. Just nu är det ryssarna som sköter om den biten.
Dessutom: inte minst sedan USA tog sin föråldrade och dyra rymdfärja ur bruk 2011 har trafiken till och från stationen huvudsakligen skötts med de åldrande men hyfsat pålitliga Sojuz-raketerna. Rymdens Lada. Ryska raketmotorer har agerat draghäst också i många andra sammanhang inom rymdsektorn. För satellituppskjutningar och motsvarande.
Det är inte förrän helt nu på sistone som USA har fixat sig en egen skjuts till och från omloppsbana, i form av SpaceX och deras Falcon-raketer och Dragon-rymdkapslar.
Och tur är väl det, för nu går det utför med fart för det internationella rymdsamarbetet, åtminstone i den mån som det involverar Ryssland.
Faktum är alltså att det knappt ens var så här illa under kalla krigets dagar. Jag menar, också om USA och Sovjetunionen var blodiga konkurrenter även på rymdfronten, fanns där åtminstone på någon nivå en sorts ömsesidig respekt för vad motparten sysslade med och presterade.
Jurij Gagarin till exempel, han var inte bara Sovjetunionens stolthet. Hans bedrift, den första människan i rymden, var något som alla kunde känna någon sorts stolthet för. Oavsett nationalitet och blocktillhörighet.
Och när Neil Armstrong tog sina första steg på månen var det på riktigt ett jättekliv för hela mänskligheten. Det här var någonting som man medgav till och med i Kreml. Sovjetunionen gratulerade öppet USA till den första månlandningen. Jag tror knappast man skulle göra det idag. Eller vice versa.
Beslagtog brittiska satelliter
Men okej. Låt oss ta en titt på de praktiska följder av Ukrainakriget och sanktionerna mot Ryssland som redan nu börjar göra sig gällande. Så sent som förra veckan meddelade ryska rymdmyndigheten Roscosmos att de stoppar avfyrningen av en svärm av brittiska internetsatelliter tillhörande företaget OneWeb, som redan befann sig på startplattan på kosmodromen Baikonur i Kazakstan. Om inte britterna gick med på att garantera att de 36 satelliterna inte används för militära ändamål.
Naturligtvis vägrade den brittiska regeringen, som är delägare i OneWeb, att skriva på något sådant löfte, eller sälja sin andel av företaget, vilket ryssarna också krävde. Så Ryssland drog bort raketen från startplattan, och nu kan britterna sannolikt se sig i månen efter sina satelliter. Ryssarna har redan kablat ut videosnuttar där de ses skala bort de internationella flaggorna från nyttolasten. Spasiba så mycket bara.
Den rysktillverkade Sojuz-raketen i fråga ägs för övrigt av franska Arianespace, som prompt meddelade att de drar sig ur samarbetet med det ryska dotterbolaget Starsem och avbryter alla Sojuz-uppskjutningar. Så var det med den saken.
Apropå Arianespace så kan vi ju bara anta att de i sin tur kan se sig i månen efter några desto flera ryska Sojuz-raketer, som de har anlitat för en stor del av sina medeltunga avfyrningar. Också i rymdhamnen i Kourou i Franska Guyana.
I praktiken omfattar det här medeltunga segmentet diverse lättare satelliter och liknande nyttolast, med andra ord lejonparten av deras hela business. Inklusive avfyrningen av satelliter för Europas eget satellitnavigeringsnät Galileo, som hittills har skötts med Sojuz-raketer. Europas motsvarighet till USA:s GPS är inte helt färdigt utbyggt ännu, och hur det ska gå till utan de ryska raketerna återstår att se.
Arianespace förfogar dessbättre fortfarande över sina egna Ariane 5-raketer som drivs med europeiska Vulcan-motorer. Men Ariane 5 är en tung bärraket avsedd för de riktigt stora nyttolasterna, i stil med James Webb-rymdteleskopet. Det avfyrades ju med en Ariane 5-raket. Och en så tung raket är det helt enkelt inte ekonomiskt lönsamt att köra med när du ska skjuta upp enstaka små internetsatelliter i stil med OneWeb-satelliterna.
Så också Arianespace har ett stort problem här. Ett ryskt problem som stavas S-O-J-U-Z.
"Råkar nån vara på väg till jorden?"
Apropå det så har också den amerikanska astronauten Mark Vande Hei ett Sojuzproblem. Vande Hei sitter för närvarande på Internationella rymdstationen och undrar hur han ska ta sig hem till jorden. Det var alltså meningen att han skulle återvända ombord på en rysk Sojuz-kapsel den 28 mars, tillsammans med den ryska kosmonauten Anton Shklaperov. Såvitt vi vet har Ryssland åtminstone inte ännu sagt att de vägrar skjutsa Vande Hei, men också om färden blir av för Vande Heis del, så kan man ju bara anta att stämningen i kapseln kanske inte är den bästa på vägen ned. En del pinsamma tystnader kanske.
Nå, lyckligtvis landar Sojuzkapseln inte i Ryssland, utan i Kazakstan, som åtminstone inte formellt är en part i konflikten.
Hur som helst så blir det här i så fall sannolikt den sista gången som en amerikansk astronaut flyger ombord på en rysk Sojuzfarkost, någonsin. Så det är ju lite historiskt på det viset. Synd att ett så långvarigt och ömsesidigt fruktbart samarbete skulle få ett så snöpligt slut. Nå, Ryssland kan bara skylla sig själva för det.
De förlorar nämligen själva en hel del på kuppen. Amerikanerna har betalat uppemot 60 miljoner dollar per säte ombord på Sojuz-kapslarna. Så också den businessen blev ryssarna nu av med.
Elon Musks Falcon-raketer till räddning
Nå men, det kunde vara värre, sett ur ett västligt perspektiv. Lyckligtvis är USA och västvärlden inte helt utan sina egna transportmedel numera. Sedan 2020 har amerikanska SpaceX med Elon Musk vid spakarna flugit av och an till rymdstationen med sina Falcon 9-raketer och Dragon-kapslar. Och Dragon är ju de facto en mycket modernare och effektivare farkost, för att inte tala om rymligare och bekvämare, än de trånga gamla Sojuz-kapslarna.
Plus att SpaceX farkoster har visat sig vara pålitliga också. Och relativt billiga i drift dessutom, i och med att Falcon-raketernas första steg är återanvändbara, vilket ju lovar gott för framtiden. Nasa har redan meddelat att de köper tre ytterligare bemannade flygningar från SpaceX, utöver dem som det redan finns kontrakt för.
Men vi kan inte bortse från det faktum att SpaceX inte kan vara överallt samtidigt och fylla alla hål som ryssarna lämnar efter sig. USA och Nasa har nu i praktiken alla sina ägg i samma korg, vilket inte är optimalt.
Till saken hör alltså att det var meningen att Nasa vid det här laget skulle ha två separata privata leverantörer av bemannade rymdtransporter att välja mellan. SpaceX och Boeing. Men dessvärre har Boeings insats varit ett totalt fiasko. Boeings kommande Starliner-kapsel har plågats av ständiga tekniska motgångar och förseningar. Starliner har hittills inte ens kommit så långt som till en obemannad provskjutning, för att inte tala om att den skulle ha godkänts för bemannad trafik. Så Nasa finner sig nu i en sårbar situation där deras kapacitet är minst sagt begränsad.
Rymdfrakten hotad
Nu talade jag för övrigt bara om den bemannade trafiken till rymdstationen. Sedan behöver stationen ju också regelbundna leveranser av diverse förnödenheter och tekniska prylar. För det ändamålet har man utnyttjat en specialkonstruerad farkost vid namn Cygnus. En sorts rymd-paketbil för Internationella rymdstationens bruk. Sedan 2013 har sjutton stycken transportflygningar med Cygnuskapslar ägt rum.
Men också här finns ett stort ryskt problem. Cygnus-kapslarna avfyras med hjälp av Antaresraketer, som är konstruerade av det amerikanska företaget Northrop Grumman. Förutom raketens första steg, som de facto byggs i – Ukraina. Och själva raketmotorerna som utnyttjas är av rysk konstruktion.
Och av allt att döma så finns det inte något desto större lager av färdiga raketsteg och motorer att ta till, så Northrop Grumman kommer sannolikt att finna sig själv utan bärraketer ganska så snart. Och då är det slut med leveranserna till Internationella rymdstationen.
Ytterligare en amerikansk raketfirma, United Launch Alliance (ULA) finner sig själv i en liknande knipa. De använder Atlas 5-raketer som också är försedda med ryska motorer. Ironiskt nog har Atlas 5 varit go-to-raketen för den amerikanska militären som har skjutit upp sina diverse spionsatelliter och andra försvarsprylar med ryska raketmotorer.
United Launch Alliance säger att de har motorer i lager för ett tag framåt, så de lider ingen akut nöd. De är också mitt i en övergång till amerikansktillverkade raketmotorer, som ska driva den kommande Vulcan Centaur-raketen. Den ska drivas med Blue Origin-tillverkade BE4-motorer. Blue Origin ägs av Elon Musks ärkerival Jeff Bezos, Amazons ägare.
Dessvärre ligger Blue Origin kraftigt efter i tidtabellen med sina BE-4-motorer, som också är tänkta att driva företagets egen kommande tunga bärraket New Glenn. Fast det vete fåglarna när, eller ens om den blir verklighet. Blue Origin har inte ännu ens kunnat uppvisa en fungerande prototyp.
Och om inget sker på den fronten så står USA:s militär snart där med sina ludna ben i spenaten när Atlas 5 med sina rysktillverkade motorer tryter. För att inte tala om att Internationella rymdstationen blir av med sin rymdpaketbil, Cygnus-farkosten, som också lyfter med hjälp av ryska raketmotorer.
Ajöss till Internationella rymdstationen?
Fast den frågan kan komma att lösas på ett litet snöpligt sätt, för om det går riktigt illa så har vi kanske inte snart någon Internationell rymdstation överhuvudtaget. En stor del av stationen drivs ju av ryska Roscosmos, och ryssarna bidrar med en stor del av de tekniska funktionerna på ISS.
Arbetsfördelningen på ISS som den funkar just nu, ser ut som så att den amerikanska delen av stationen står för energin och de livsuppehållande funktionerna ombord. Den ryska delen sköter i sin tur om navigeringen och de tidvisa kurskorrigeringarna och raketknuffarna uppåt som måste göras för att stationen ska hållas i sin omloppsbana och inte dras ned av friktionen från atmosfärens översta luftlager.
Och på sistone har chefen för den ryska rymdmyndigheten Roscosmos, Dimitrij Rogozhin, fyrat av en mängd lite maniska tweets där han gör det mycket klart att Ryssland minsann har makten att bestämma huruvida Internationella rymdstationen hålls i sin bana eller om hela bygget rasar ned och i värsta fall träffar någon eller några i huvudet.
Nå, också om ryssarna skulle sluta upp med att utföra de nödvändiga bankorrigeringarna, skulle ISS inte trilla ned direkt. Det skulle ta uppemot fem år innan banan blir så instabil att stationen återinträder i jordens atmosfär och förstörs. Men det skulle garanterat hända, oundvikligen.
SpaceX-bossen Elon Musk har redan hunnit sträcka upp handen och meddela att han nog vid behov kan ta ansvaret för att se till att stationen inte trillar ned. Och strikt taget skulle Dragon-kapslarna kunna fixa det med sina inbyggda raketmotorer.
Men problemet är att Nasa inte ser det här som någon större prioritet just nu. Källor inuti Nasa har låtit förstå att Nasa inte nödvändigtvis skulle vara beredd att satsa den sortens pengar som skulle krävas för att rädda rymdstationen. Trots allt så var ISS aldrig tänkt att bli så här långlivad som den nu har blivit.
Det himmelska fredspalatset
Den Internationella rymdstationen är alltså ett multinationellt samarbetsprojekt som involverar fem olika rymdorganisationer: NASA (USA), Roscosmos (Ryssland), JAXA (Japan), ESA (Europa) och CSA (Kanada). Den har till dags dato varit kontinuerligt bemannad i mer än 21 år, vilket är ett otroligt rekord i sig. ISS har varit ett ypperligt fredsprojekt där forskare från otaliga länder direkt eller indirekt har kunnat idka vetenskap som gagnar hela mänskligheten. Om det samarbetet nu får ett våldsamt slut på grund av Rysslands vansinniga invasionskrig i Ukraina så är det en enorm förlust för oss alla.
Stationens livslängd har flera gånger förlängts, just nu är tanken att fortsätta driva den fram till 2030, så länge som man tänker sig att det ska ta för privata aktörer att få ersättande faciliteter upp i omloppsbana.
Men det ser ju inte bra ut just nu. Så trötta som Nasa och Roscosmos är på varandras nunor kan lappen på luckan komma betydligt tidigare än 2030.
Hurdan stämningen är där uppe på själva stationen är mer än jag vet. Besättningarna på olika rymdstationer har traditionellt varit bra på att bortse från sina hemländers eventuella groll med varandra och jobba vidare trots retoriken från Washington och Moskva. Men det kan hända att den här krisen är så djup och bred att den får till och med mjölken i Internationella rymdstationens kylskåp att surna en gång för alla.
ESA:s drömmar om Mars i kras?
Business as usual kan vi hur som helst glömma. Vad Ryssland har gjort i Ukraina är ett så allvarligt brott mot internationell rätt och mot själva mänskligheten, att det kommer att få följder för all framtid. Också inom rymdforskningen och rymdfarten.
Utforskningen av Mars är också i vågskålen. Ta nu till exempel Exomars-projektet, ett samprojekt mellan europeiska rymdorganisationen ESA och ryska Roscosmos. Det var meningen att Marsrovern Rosalind Franklin skulle skjutas iväg mot Mars nu i höst. Av det blir det högst sannolikt ingenting.
Rosalind Franklin-rovern hade som sin huvudsakliga uppgift att undersöka Mars historia och förutsättningar för liv. Rovern är uppkallad efter kemisten Rosalind Franklin, som bidrog till vår kunskap om DNA-molekylens uppbyggnad, att den har sin ikoniska dubbelspiral-struktur.
Och om livet har slagit rot på Mars så kommer vi nu alltså inte att få veta det åtminstone tack vare den fina Marsrovern som bär Rosalind Franklins namn. Så tack än en gång för ingenting, Putin!
Förresten så är jag helt säker på att besvikelsen är minst lika stor internt på ryska rymdorganisationen Roscosmos. Deras chef, Dimitri Rogozhin, är kaxig och stor i käften på Twitter. Men inom Roscosmos, bland vanliga forskare och ingenjörer där, finns det antagligen en insikt om att allt de har jobbat för, och eventuellt skulle få jobba för i framtiden, nu rinner ut i sanden.
Visst, det kommer säkert att finnas behov för spionsatelliter och militär hårdvara för rymden också i framtiden i Ryssland. Men också där blir det knapert. Att flyga med raketer och utveckla nya sådana är dyrt. Roscosmos har kunnat kamma in en fet slant på sina kommersiella samarbeten. Det mesta av det är det nu slut på. Både kineserna och indierna har sina egna raketprogram, så de kommer inte att fylla alla hål som västliga samarbetspartners lämnar efter sig.
Vem ska lappa hålet efter Ryssland?
Men det kommer att bli tufft också för väst att hålla ångan uppe inom rymdfarten utan Rysslands bidrag. Ryska Sojuz-raketer har som sagt varit en viktig del av transport-infrastrukturen också för västliga aktörer, både inom den offentliga och den privata sektorn. Också för Europa.
Väst förlorar för övrigt inte bara Sojuz-raketerna. Ryssland har också sin tunga bärraket Proton M, som också nu tas bort från menyn. Fast det är kanske inte någon oöverkomlig förlust: Protonraketerna har visat sig vara tämligen opålitliga. Av hundra avfyrningar sedan 2015 har tio misslyckats. Det är inga vidare siffror.
Dessutom, väst har den tunga raketparken ganska välfylld också utan ryssarna. Europa har sin Ariane 5 och amerikanerna har Delta IV Heavy och Falcon Heavy. Det är hur som helst i det medeltunga och lättare segmentet som hålet efter ryssarna är som störst.
En som kanske kunde bidra till att lappa det hålet är amerikanska privata raketföretaget Rocket Lab. De har en liten och smidig raket kallad Neutron på kommande. Neutron ska kunna placera 8 000 kg i omloppsbana runt jorden. Den kommer också att kunna skicka 2 000 kg mot månen och 1 500 kg mot Mars. Raketens första steg kommer att vara återanvändbart och kommer landa på en pråm ute på Atlanten. Premiärflygningen är planerad till 2024.
Men när det kommer till rymdfarten så tycks hela den fria världens blickar nu vändas mot en man: Elon Musk. Han har inte bara blivit en otippad krigshjälte på Ukrainas sida i och med Starlink-antennerna han skickade över, som nu förser landet med dyrbart internet via SpaceX satelliter. Musk tycks överlag just nu vara den enda som garanterat har en fungerande raket att erbjuda åt den som behöver skjuts till rymden.
Men också om det har byggts upp något av en messiaskult kring Musk så ska man kanske inte vänta sig för mycket ens av honom.
Kan inte erbjuda allt åt alla - eller?
Trots allt, i dagens läge är raketavfyrningar omständliga procedurer som planeras åratal i förväg. SpaceX kan inte plötsligt vara överallt samtidigt och erbjuda sina nuvarande Falcon-raketer till alla som behöver en medeltung transport till rymden. Falcon 9 må vara en trotjänare och arbetshäst, men också den har sina begränsningar.
Däremot: en grej som ju skulle vända totalt på hela pannkakan är om SpaceX på riktigt skulle få sin supertunga Starship-raket att fungera som planerat. Jag menar, får man tro Elon Musks reklamsnack rörande Starship så har den ju en helt otrolig kapacitet som slår alla nuvarande raketsystem ur brädet. 100 ton ska den kunna lyfta till låg omloppsbana!
Musk har som avsikt att Starship inom den nära framtiden ska vara klar att avfyras, inte bara en gång eller en gång per månad eller någonting sådant. SpaceX har för avsikt att avfyra tre Starship-raketer om dagen!
Dessutom, med löjligt billiga fraktpriser, eftersom både Starship själv och bärraketen Super Heavy är återanvändbara.
Om Musk verkligen kan backa upp sina löften med konkret handling så kan ju Starship i princip ensam tillgodose hela den fria världens raketbehov, inom den nära framtiden dessutom.
Men hur det nu i praktiken går med den saken får vi återkomma till. Starships första flygning till omloppsbana är tänkt att ske när som helst nu, kanske redan inom mars månad.
Den kunde ha ägt rum redan tidigare, men onda tungor säger att USA:s flygmyndighet FAA avsiktligt har satt käppar i hjulet för SpaceX eftersom Starship, om den lyckas som planerat, i praktiken gör hela Nasas raketpark inte bara stenålders, men i princip ganska onödig.
Hur som helst: freden viktigast av allt
Nåja, första prioritet skulle nu hur som helst vara att så fort som möjligt få slut på det ukrainska folkets lidande som Ryssland orsakar med sitt fortsatta, oprovocerade invasionskrig i Ukraina. Allt det övriga fixar sig nog sedan i sinom tid. Rymden springer ingenstans, den väntar.
Och så som vi människor beter oss just nu kanske det hur som helst är bäst för alla att vi inte sprider oss till några andra himlakroppar.
Edit 24.2.2023: Ordet Ukrainakriget i rubriken utbytt mot Kriget i Ukraina, för att tydligare säga vad det handlar om.
