“Vad betyder ordet hem för dig”? Med denna enkla - men laddade - fråga inleds årets mest omtalade nordiska film.
En animerad dokumentär uppbyggd kring ett samtal som påminner om en korsning mellan en intervju och en terapisession.
Ett samtal mellan två forna skolkamrater som i vuxen ålder möts för att diskutera den enas livshistoria. Vad minns Amin av sitt förflutna - minns han hur det var?
Att fly från Kabul 1985. Att mellanlanda i ett postsovjetiskt Moskva. Att anlända till Danmark som ensamkommande flyktingbarn.
Att ständigt vara på flykt.
Kanske för alltid?
En formfulländad film
Flugt är en sällsynt film på många plan. En gränsöverskridande upplevelse som pendlar mellan olika genrer och leker med olika stilgrepp.
En dokumentär som skickligt följer fiktionens klassiska dramaturgi med emotionell spännvidd och idel spännande scener.
En animation där varje kontur, färg och skugga fyller en funktion - vibrerar av betydelser.
Barndomssekvenser präglade av glada färger och framåtrörelse varvas med hotfulla flyktbilder tecknade i femtio nyanser av grått.
Människor utan ansikten i slutna utrymmen eller ute i hotfulla ödemarker.
Insvepta i dimma, kyla, mörker.
Och i övergångarna mellan tidsplan och sinnesstämningar trängs autentiska bilder från nyhetsinslag med andra dokumentära nedslag i ett turbulent 1980-tal.
Tidsmarkörerna är tydliga, men oerhört snyggt paketerade. Titta bara på inledningens användning av A-ha:s Take on me som en såväl ljudmässig som visuell tidsresa.
Ingen traditionell flyktingskildring
Visst kan man säga att Rasmussen tematiskt tar sig an flyktingproblematiken, men det är viktigt att poängtera att han gör det ur en ovanlig infallsvinkel.
Visserligen finns här kännspaka bilder av krig, människosmuggling, polisbrutalitet och skräck - men det nya är skildringen av de ärr krigets lögner ger upphov till.
Detta att tvingas uppfinna alternativa livsberättelser för att kunna fly från ett ställe, för att kanske få stanna på ett annat, för att överleva.
Hur mår man som vuxen om man som barn tvingats vänja sig vid att ständigt anpassa den egna identiteten till olika flyktvägar?
Om man varit tvungen att fabricera olika berättelser om sina familjemedlemmar och deras öden?
När vågar man känna saknad? Ilska? Tillit och trygghet?
Det fina är att Amins homosexualitet aldrig problematiseras - tvärtom verkar den vara det enda elementet i det egna identitetsbygget som han aldrig behövt omformulera eller bortförklara.
Plågsamt aktuell
Jonas Poher Rasmussen har i intervjuer berättat hur han burit med sig filmens upplägg under en lång tid. Att grunden lades i ungdomens vänskap med verklighetens “Amin” och att formen växt fram via arbetet som radiodokumentarist.
Antagligen insåg han redan i ett tidigt skede att temat hade universella kvaliteter.
Men det som hänt efter premiären i Sundance i januari 2021 kunde varken han eller någon annan förutspå.
När filmen hösten 2021 vann Nordiska rådets filmpris hade talibanerna nyligen återtagit makten i Afghanistan och nyhetsbilderna från 1984 kändes plötsligt underligt aktuella.
När filmen vårvintern 2022 var aktuell på Oscarsgalan hade kriget i Ukraina pågått en månad och bilderna av människor på flykt fick plötsligt en ny klangbotten.
Flykt har med andra ord visat sig vara lika skrämmande tidlös som inledningens fråga om betydelsen av begreppet hem.
Den som Amin besvarar med definitionen: "En plats som är trygg. En plats man inte behöver lämna, som inte är tillfällig".
