Det är lite över ett halvt år sedan Andrea blev mamma till Harald. För henne var det en självklarhet att skaffa barn. Men när hon blev gravid märkte hon att det inte var lika självklart i omgivningens ögon.
Många antydde att hon inte är lämplig som mamma, vilket också påverkade henne.
– Jag hade psykiskt en ganska tuff graviditet på grund av tankar och åsikter som andra har om mig. Det var främst personer som tror att de känner mig, men som egentligen inte gör det.
Jag har nog en känsla av att jag måste bevisa att jag visst är en bra mamma
Andrea Westerlund
En del kunde till exempel fråga Haralds pappa varför han skaffade barn med henne eftersom hon har en intellektuell funktionsnedsättning. Andra reagerade också skeptiskt när Andrea berättade att hon väntade barn, på ett sätt som antydde att det var något konstigt med det.
– De tror väl att jag inte klarar av att ta hand om mig själv eftersom jag inte klarar av ett vanligt jobb, som andra har. Men min ekonomi är okej och det är alltid Haralds behov som kommer i första hand.
Andrea har stött på fördomar nästan hela sitt liv. Men även om hon var beredd på att det kunde komma negativa kommentarer om hennes graviditet, var det ändå omöjligt att förbereda sig på dem.
– Jag tänkte att varför ska jag inte få glädjas lika mycket som vem som helst annan mamma, när jag ändå är en person som klarar av det.
“Alla är olika på sitt sätt”
Andrea Westerlund var i femårsåldern när hon fick diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Diagnosen innebär bland annat att hon har svårt att koncentrera sig om det är mycket som pågår i omgivningen och att hon behöver mera tid för att lära sig saker.
Det betyder att hon inte klarar av en stressig arbetsplats åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Därför har hon beviljats pension, som gör att hon klarar sig ekonomiskt även om hon inte jobbar.
I stället ägnar Andrea en hel del av sin tid till att på olika sätt öka förståelsen för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Hon är ordförande för föreningen Steg för Steg och har en egen Youtube-kanal “Lifebydea”, där hon bland annat motarbetar fördomar och ger råd hur man ska bemöta människor med olika slags diagnoser.
Vi är inte bara vår diagnos. Vi är också människor med känslor
Andrea Westerlund
För tyvärr finns det väldigt mycket av det gammaldags sättet att förhålla sig till personer med intellektuell funktionsnedsättning, säger Andrea Westerlund.
– Många tycker att det är något fel på olikheter, fast om man tänker efter så är ju alla olika på sitt sätt. Många förstår inte heller att olika diagnoser kan betyda väldigt olika saker.
Det här innebär också att hon måste kämpa extra mycket för att visa att hon duger.
– Jag har nog en känsla av att jag måste bevisa att jag visst är en bra mamma, och det tycker jag är sorgligt!
Man kan inte tolerera vad som helst
För Andrea Westerlunds del har fördomarna i hennes omgivning betytt att hon har varit tvungen att bryta kontakten med en del människor. Det är inte okej att säga vad som helst till vem som helst, konstaterar hon.
– Många tycker att jag är hård, men det handlar också om Harald. Om de säger att jag inte är en bra förälder, så innebär det också att han inte är välkommen. Jag tycker det är min rättighet som mamma att skydda honom från sådana människor.
Själv önskar hon att det faktum att man har en diagnos helt enkelt ska innebära att man får den hjälp och det stöd man behöver och att man ska få vara den man är.
– Vi är inte bara vår diagnos. Vi är också människor med känslor och helt vanliga hobbyer. Många har ett jobb eller en skola att gå till och har ett hem och ett hushåll att sköta och vissa av oss har barn också!
Vi med diagnoser ser ofta mera öppet på världen och är mera accepterande
Andrea Westerlund
Själv får Andrea Westerlund avlastning från Raseborgs stads familjecenter några timmar i veckan. Det är en service som vem som helst kan få för att underlätta vardagen.
Avlastningen innebär att Andrea kan gå och handla i lugn och ro eller vila en stund, medan en av de anställda på familjecentret tar hand om Harald.
Diagnosen ett verktyg för acceptans
Under en stor del av sin uppväxttid kände Andrea att det var något fel på henne, att hon var annorlunda på ett negativt sätt. Det gjorde att hon hade en känsla av att vara utstött.
Men så småningom har hon accepterat sin diagnos och på sätt och vis också börjat uppskatta den. Hon har träffat människor med olika slags utvecklingsstörningar och lärt sig att acceptera dem och samtidigt insett att en diagnos inte gör en till en sämre människa.
– Jag har också märkt att vi med diagnoser ofta ser mera öppet på världen och är mera accepterande än människor utan diagnoser.
Det här är också något Andrea hoppas hon kan ge vidare åt Harald: en öppen och tolerant inställning till sin omgivning.
– Jag har den gåvan att jag kan lära honom att vi alla är olika, och att det är bra! Jag vill att han från ung ålder förstår att man måste acceptera alla som de är.
