Yles lyrikpris Den dansande björnen delas ut sedan år 1994 och tillfaller en förtjänstfull diktsamling som utkommit i Finland.
I år är sex lyrikverk nominerade till priset, bland dem Lina Bondes andra diktsamling om er mamma & om mig. Listan över de övriga kandidaterna finns längre ner i artikeln.
Juryns motivering lyder:
"Jaget i Lina Bondes andra diktsamling om er mamma & om mig talar till sina ofödda barn. Hon berättar för barnen om deras andra mamma, om längtan efter barn, om fertilitetsbehandlingar, och hon beskriver kärleken mellan två kvinnor från förälskelsefasen till skilsmässan. När allt kommer omkring väljer dikternas jag barnlösheten. Dikten som form är som gjord för att beskriva de förhandlingar jaget för med sig själv. Bonde skriver om vardagliga händelser och kommenterar dem. Mellan raderna kan man skönja det plågsamma och ett hjärta som fortfarande är ömt av smärta".
Att bli eller inte bli mamma – det är frågan
I en av dikterna i samlingen funderar diktjaget på om hon också ska bli mamma, eller om hon ”får välja det andra”.
När jag träffar Lina Bonde för ett samtal om diktsamlingen lyfter hon fram ambivalensen som en central del av verket och diktjaget:
– Diktjaget befinner sig i ett läge där hennes partner jättegärna vill ha barn och bilda familj, medan jaget känner sig oerhört kluven inför beslutet. Hon befinner sig i ett väldigt skört tillstånd, och hon frågar sig vad hon ska välja när alla val känns fel.
– Många av dikterna handlar om det som gör ont, inte bara fysiskt, men också i olika mellanmänskliga relationer och hur detta tär på den egna kroppen. För att lindra ångesten känner diktjaget att hon vill utsätta den egna kroppen för sådant som gör ont. Att göra ångesten till kroppslig smärta kan kännas som en utväg.
I diktsamlingen får vi följa paret från deras förälskelsefas till en önskan om att skaffa barn tillsammans och slutligen, ett uppbrott. I slutet längtar diktjaget efter sitt ex. Hur skulle du beskriva boken – är det en kärleksberättelse eller en skilsmässoberättelse eller både och, eller hur skulle du beskriva texten?
– Jag skulle beskriva den som lite både och. Eller för mig handlar texten snarast om val, och det omöjliga i att välja. Men att även ett icke-val blir ett val. Till viss del är det också en kärleksberättelse, men samtidigt en kärleksberättelse om handlar mycket om uppbrott eller att vara på väg mot någonting som håller på att gå sönder.
Hur skulle du beskriva stämningen i boken?
– Om en stämning kan vara ömtålig är det kanske det den är. Den är givetvis sorgsen, men inte enbart. Många av dikterna i samlingen är mycket kärleksfulla och firar relationen mellan de två kvinnorna. Jag skulle säga att stämningen är ömtålig och ömsint, men också ångestfull. Öm i det som är svårt.
I boken skriver diktjaget dikter till sina ofödda barn – varför beslutade du dig för den här formen?
– Jag hittade fram till formen i ett tidigt skede. För mig var det intressant att utforska gränser eller det som befinner sig på gränsen till det vi kan nå och greppa. De ofödda, planerade barnen finns i gränslandet mellan det som är greppbart, det som är en önskan och det som är jättesvårt.
– När jag valde formen att skriva till dem blir det ett sätt att utforska gränser och vad som händer i svåra beslutsprocesser: när börjar någonting finnas, när börjar någon finnas? Detta blir kanske än mer tydligt i relationer där man inte kan bli gravid av misstag. Här tvingas man till exempel fundera på vad det innebär att påbörja en fertilitetsbehandling. Det blir ett så mycket större beslut att skaffa barn.
Ett tungt och personligt tema
andra april 2014
I also like the ocean
det första jag sa till er mamma
och senare, hennes tungpiercing
mellan mina tänder
som ett ankare
– Just den här dikten har stor betydelse för mig. Det är här hela berättelsen börjar. I dikten kombineras det kroppsliga med havet, och man hakar fast i varandra som ett ankare. Det kan vara fint, men också brutalt, och man kan fråga sig om man verkligen vill vara så här nära? När slutar man vara sig själv och tappar kontakten till sin egen vilja och förmåga att fatta beslut.
I boken vill diktjagets sambo Ale ha barn, men diktjaget är inte säker på om hon vill ha barn, och du skriver om den inre kamp som diktjaget för med sig själv. Hur var det att skriva om detta tema och om det smärtsamma val hon gör?
– Stundvis var det ganska svårt. Det är ett tungt tema och ett personligt tema. Det är inte ”sanningen om Lina Bondes liv”, men jag jobbar ofta nära mina egna känslor eller nära mig själv. När jag går dit där det gör mest ont slutar det kanske göra ont. Man skapar distans till ämnet, och det blir en annan historia. Dikterna blir något annat, mer allmängiltiga och något mer och utöver de egna känslorna.
Orättvis och diskriminerande behandling
Det kvinnliga paret bor i Berlin och uppsöker en fertilitetsklinik där. I diktsamlingen finns en lista med tre olika kostnadsalternativ för fertilitetsbehandling i Tyskland beroende på om paret ifråga är ett samkönat par med livmoder, samkönat par utan livmoder eller ett heterosexuellt par som inte kan bli gravida.
Det heterosexuella paret betalar ingenting för sina behandlingar eftersom alla kostnader täcks av försäkringar, medan ett lesbiskt par får punga ut med hundratals, ja, tusentals euro. Här täcker försäkringen inga kostnader alls.
Vad är det som kostar, vad betalar man för?
– Man betalar för allt från det att man stiger in genom dörren på en klinik. Man betalar för alla undersökningar, hormonbehandlingar, sperma, provrörsbefruktning med mera. Det blir jättedyrt, och det är klart att jag inte vill hävda att allt ska vara gratis. Men det blir en orättvisa när en del får gratis fertilitetsbehandling och andra inte, som homosexuella par. Det är oerhört diskriminerande.
Prislistorna kan ses som en form av samhällskritik där heterosexuella har det bättre ställt jämfört med samkönade par?
– Absolut. Jag anser inte att det är fel att heterosexuella par får gratis fertilitetsbehandlingen. Det är samhällssystemet det är fel på, det är där ojämlikheten finns. Frågan om vem som kan bli förälder och vem som får vilja ha barn, vem är lämplig som förälder och vad händer om två bögar vill ha barn – alla dessa frågor är fortfarande så inbyggda i systemet.
"Den dag då jag skrivit en dikt är en bra dag"
Vad är svårast med att skriva poesi?
– Den självkritiska rösten kan bli rätt så stark, och man jämför sig med andra, man känner sig inte trygg i det egna språket eller i det egna sättet att skriva. Jag tampas rätt mycket med känslor av otillräcklighet, och det bottnar väl i någon form av självkritik. Att man inte vill skriva schablonmässigt eller sådant som andra redan skrivit. Men allt är ju redan skrivet … så börjar cirkelresonemanget och så skriver man ingenting.
Vad är roligast med att skriva poesi?
– Allt! För mig är poesi ett sätt att tänka, att finnas i världen. Jag blir en bättre person om jag får skriva dikter en dag. Det är ett sätt att förankra mig i mig själv. Jag får tydligare konturer om jag har suttit och jobbat med dikter en dag. En dag då jag fått skriva dikt är den bästa dagen.
***
De övriga fem diktsamlingarna som är nominerade till Yles lyrikpris Den dansande björnen 2022:
Anja Erämaja: Olen nyt täällä metsässä
Jaget i Anna Erämajas dikter tar sig från förorten ut i skogen och kryper in i ett blåbär, hela människan. I Erämajas fjärde diktsamling Olen nyt täällä metsässä går skratt och sorg hand i hand. Glädjen förbyts i lakoniska iakttagelser om hur begränsade vi alla är. Erämaja har en förmåga att passa samman humor och dikt utan att falla till lättköpta skratt: en droppe svart eller blåbärsblått finns alltid med. Språkets register varierar från överväldigande katalogarior till koncentrerade konstateranden. Meningarna rör sig naturligt som småskog i vind, citaten från schlagers och välbekanta dikter agerar vägvisare. Människan åldras, blir visare, näsvis, mognar och förtorkar, men blåbären är eviga. Och det bästa av allt, man kan äta dem.
Silja Järventausta: Iltapäivä isolla kirjaimella
I diktsamlingen Iltapäivä isolla kirjaimella sitter Silja Järventausta "vid världens ände och läppjar på ord". Jaget i hennes dikter är å ena sidan en aktiv deltagare, å andra sidan en passiv iakttagare som sitter så där lagom ”i ändan på minoritetsbänken, inte riktigt i mitten”. I sin sjätte diktsamling iakttar diktjaget årstidernas växlingar och genom dem förändringar, tiden, naturen, jordklotet och världsalltet. Diktjaget smälter samman till dessa stora element men betraktar dem samtidigt utifrån.
Varats mångfald skildrar Järventausta genom att göra upp egna språkliga regler. Som det står i en dikt: hänen sanavarastonsa loistaa yksityisyydellään (hens ordförråd genomlyses av det privata, red. övers.).
Olli Sinivaara: Puut
Puut är en enkel men träffsäker titel på ett verk där läsaren stannar upp för att betrakta skogens träd och alla trädens detaljer i skiftande ljus under olika årstider. Då börjar träden tala. Dikterna i Olli Sinivaaras sjätte diktsamling är både fräscha och traditionella: diktaren är medveten om traditionen, men använder sig av den fritt för egna behov. Det sensuella och exakta språket väcker erfarenheten till liv. Läsaren får "insupa bladens gröna stund" (red. övers.) De gamla träden ser på människan i hennes alla åldrar och människan ser sig själv i ljuset av träden. Trädets rötter är i myllan, toppen i himlen, diktens träd är en kanal och väg mellan avstånden. Prat om träd känns inte kriminellt idag när man inte strävar efter att förtiga någonting, utan ger plats åt läsaren att röra sig och att se.
Pelle Romantique: Konerunoja
Nutiden är humbug och pratet knallskott i Pelle Romantiques diktsamling Konerunoja. Verket är en tidsresa hundra år tillbaka i tiden till lustfyllda societetsfester och maskinromantikens tidevarv. Bakom pseudonymen Pelle Romantique döljer sig litteraturforskaren Toni Laitinen och hans konstprojekt där diktsamlingen utgör en del. Dikterna har utkommit som diktkort lika väl som på skiva framförda av bandet Pelle & Romantika.
I maskindikterna talar gestalterna ett teatraliskt diktspråk som kittlar läsaren likt en strutsfjäder. Dikterna innehåller mustiga variationer, lån, förvrängningar och stölder från litterära mästare och man kan se vilken njutning det varit för författaren att använda sig av sin omfattande kunskap om litteraturhistorien. För illustrationerna i detta helhetskonstverk står Lotta Nevanperä.
Olli-Pekka Tennilä: Lemmonommel
"Tanken är inte exakt, språket är det", skriver Olli-Pekka Tennilä i sin fjärde diktsamling Lemmonommel. Dikterna försöker oförtröttligt att skildra olika sinnesintryck. På så sätt kan man närma sig och förstå allt det vansinniga som dikterna förefaller att säga. Lemmonommel studerar världen med hjälp av prosa och aforismer: genregränserna är inte betydelsefulla när man destillerar fram det väsentliga ur händelsernas flöde. Ingen företeelse är för liten för en dikt, och man Tennilä ser också det skräp som ligger i utkanten av synfältet. Också de bär på ett budskap. Att leva i överflöd är något absurt för en filosof som letar efter sakernas kärna. Men människans frihet ligger i förmågan och rätten att tänka i varje ögonblick.
Vem som tilldelas Den dansande björnen kungörs den 25 augusti i samband med poesifestivalen Runokuu i Helsingfors.
I juryn för Den dansande björnen 2022 sitter Yles litteraturredaktörer Minna Joenniemi och Marit Lindqvist, samt Pekka Savolainen, producent på Yle Draama. Ordförande för juryn är författaren Johanna Venho.
