De första passagerarna välkomnades i Helsingforsmetron den första juni 1982, då testkörningarna sattes i gång. Med andra ord fyller metron 40 i år, och det vill vi uppmärksamma med en liten nostalgitripp. Vi har samlat in era första, bästa och sämsta metrominnen, och nu ska ni få ta del av dem.
Vi börjar med de som var tidigt ute och bekantade sig med metron på ett eller annat sätt redan det första året.
Passageraren “Moa” åkte metro den allra första dagen som den var öppen för passagerare tillsammans med sin 3-månader gamla bebis. Bebisen fick också en egen biljett. Den biljetten finns fortfarande sparad som minne.
Signaturen Sångfågeln och hens man bestämde sig för att åka metro då de återvände från sin bröllopsresa sommaren 1982:
”Den orange färgen kändes konstig, bänkarna var hårda men småningom blev man van vid det.”
En passagerare som kallar sig Gustaf åkte metro för första gången den sommaren, tillsammans med sin mormor. Så här säger hen om den upplevelsen:
”Häftigt men kort (gick bara till Hertonäs och större delen ovan jord). Har för mig att det var före den officiella öppningen, men jag var så pass liten så minns inte säkert.”
“Pany” har glada minnen från sin första metroresa:
”Strax innan metron officiellt invigdes ordnade SFP en resa för att vi skulle bekanta oss med den nya metron. Resan gick från Järnvägstorget till Östra centrum och på slutdepån blev vi bjudna på Jaffa och munk. Min pappa, då 75 år, som alltid var intresserad av nya saker var överentusiastisk och kände sig som en nyfiken liten pojke ute på nya äventyr. Det var en resa jag minns med värme!”
Ett annorlunda minne bjuder en som kallar sig Andtruten på, hen jobbade nämligen för företaget som levererade visslor till metrotågen.
”Konstruktören ansåg att hornen skulle installeras på tvären, för att inte fyllas med snö. Det resulterade i att de i stället bröts av varje gång de krockade med duvorna i de öppna stationerna på Brändö och Hertonäs. Så vi fick leverera åtskilliga reservdelar till dem.”
Metron övertygade inte alla
Det fanns också Helsingforsbor som inte alls var ivriga på att hoppa på det orange tåget då det öppnade, däribland signaturen Hemsolen.
”Jag vägrade åka med metron sommaren 1982. Momi bodde vid den och ville ta mig med på en åktur men jag sade ett mycket bestämt nej för jag tyckte det lät mycket obehagligt att åka under jorden. Jag var fem.”
En annan som inte var helt övertygad var “Österutbo”, främst på grund av osmidiga byten mellan buss och metro.
”Kändes lite dumt att vara tvungen att först ta buss en kilometer och sen byta till metro för att komma till centrum, efter att tidigare ha suttit kvar på en och samma buss.”
Hen påpekade också att det ofta var elavbrott på metron, vilket resulterade i att tågen kunde stanna till i ett par minuter. Hen tog ändå chansen och gjorde det bästa av situationen.
”Det skrevs i tidningarna om elavbrotten men antagligen aldrig om hur långa de var. Jag gick i skola i stan och ingen annan elev eller lärare åkte metro. Hela gymnasietiden skyllde jag på elavbrott när jag kom allt från fem minuter till tre timmar för sent, vilket hände ganska ofta. Det var behändigt.”
Signaturen Baby83 har ett lite mer skrämmande metrominne.
”En gång sade hissen upp sig då jag var där med babyn och jag fick vänta en timme innan jag fick hjälp.”
Metrons utseende och granna färg har fått kritik av många Helsingforsbor. Så här tycker “UMS”, som åkte metro för första gången 1985:
”Helsingforsmetron måste vara en av de fulaste metrotågen som finns i Europa! Orange helstöpta plastvagnar som är så frånstötande att jag ALDRIG tar metron i Helsingfors om jag kan välja andra sätt att resa. Det är mycket förvånande att Finland som är känt för fin design på många områden inte kunnat välja något bättre.”
Ett stort tack till alla som har delat med sig av sina minnen!
