"Wilma, har du något svar?"
Oliver Helander böjer sig bakåt i stolen och ropar mot sovrummet, där hans sambo gömmer sig undan Sportlivs kamera.
Han har blivit ombedd att beskriva sig själv som person. Efter att ha funderat en stund skickar han frågan vidare.
"Vad sa du, hurdan du är som person? Nå, du är åtminstone väldigt lugn", hörs det från rummet intill.
Helander vänder sig tillbaka.
– Okej, nu kan jag svara, säger han och fortsätter.
– Jag är en lugn person i det vardagliga livet. Ganska lat också. Som idrottare är det annorlunda. Där är jag väldigt målmedveten.
I Kuortane drygt hundra kilometer österut bekräftar tränaren Tero Pitkämäki analysen. Helander är sträng mot sig själv i träningssituation och vägrar godkänna misslyckanden – ett måste om man vill nå världstoppen, enligt den sjufaldiga mästerskapsmedaljören.
Pitkämäki vill också bredda bilden av Oliver Helander. Han är mer än den fåordiga idrottare som ställt sig framför tv-kamerorna efter svaga stortävlingsinsatser.
– Jag skulle hoppas att den avslappnade, roliga och glada sidan skulle synas mer i hans image. För det är sådan Oliver i verkligheten är.
Hälsosam självdistans och småsyrlig västnyländsk humor har Kariskillen åtminstone. På frågan vad som skiljer honom från tidigare storkastare som Pitkämäki kommer svaret snabbt, ackompanjerat med ett snett leende:
– De har presterat på mästerskap och jag har kommit hem med svansen mellan benen.
Se Sportlivs minidokumentär om Oliver Helander:
Pitkämäki hyllar psyket
"Nej herregud. För mycket press!"
Tre misslyckade puttar på raken medan Sportliv filmar.
Oliver Helander är en duktig frisbeegolfare. Grenen hörde till favorithobbyerna redan under den idrottsligt präglade uppväxten i Karis, vid sidan om i synnerhet handboll och friidrott. Som mest har Helander ägt över hundra frisbeen, nu har han "endast" ett trettiotal kvar.
Han hämtar frisbeearna som nyss missat korgen, samlar sig och försöker på nytt. Tre träffar.
– Själv tycker jag att jag är en bra tävlingsmänniska. Bara jag skulle få hållas frisk och visa min riktiga potential.
Nytt prov på humorn:
– Det var någon som sa till mig att jag är den första spjutkastaren från Finland som har stannat i kvalet tre gånger i rad. På det viset är man väl historisk.
Helander skrattar. Han kan numera ta sitt stortävlingsfacit med en klackspark. Han har besvärats av skador vid alla tre tillfällen och är övertygad om att det inte handlar om bristande nervkontroll eller svajig tävlingsskalle.
– Det är väldigt viktigt att man tror på sig själv och om man tävlar skadad är självförtroendet sällan på den nivån som det borde vara. Jag tycker jag är stark mentalt. Någon annan kan vara av annan åsikt, men det skiter jag i.
Tero Pitkämäki verkar snarast överraskad när han får frågan om det psykiska planet.
– Jag är inte det minsta orolig över det mentala. Oliver får enormt mycket ur sig i tävlingssituation, han är en helt annan människa. Skillnaden är ännu större än den var för mig. Psyket är hans styrka, säger tränaren med eftertryck.
Svagheterna då? De är dessvärre lättfunna.
"Bästa ansatslöpningen någonsin"
Oliver Helander sitter i sin lägenhet i Vasa och stirrar ner på telefonen. Snart åker ögonbrynen upp och han för handen över ansiktet. Ödmjuk, säger han och skrattar smått generat.
Han har tittat på ett klipp ur Sportnytt från september 2012, där en 15-årig Oliver Helander kyligt konstaterat att han "inte har så mycket svagheter i spjut".
Fullständigt fel är visserligen inte påståendet, i synnerhet vad gäller spjuttekniken. Grunden för det lades i barndomen.
När Tero Pitkämäki kastade sitt personliga rekord 91,53 i Kuortane sommaren 2005 bad åttaåriga Oliver sina föräldrar om ett spjut. Efter det nötte han på kast efter kast på bakgården i Karis. Emellanåt sprang han in för att studera Pitkämäkis och andra idolen Andreas Thorkildsens teknik på Youtube. Sedan ut igen och försöka ta efter.
Timmarna på bakgården och senare under Glenn Lignells vakande öga på sportplanen resulterade i ett simpelt men oerhört effektivt tekniskt utförande.
– Fastän spjutkastning för andra är en svår gren, så har det alltid känts väldigt lätt för mig. Där fanns något som kändes naturligt redan från en tidig ålder, säger Helander.
Pitkämäki:
– Om jag skulle få se ett kast av Oliver, utan att veta någonting om honom på förhand, så skulle jag tro att han är en väldigt säker kastare.
Han hyllar framför allt ansatslöpningen. Helanders tyngdpunkt gungar inte upp-och-ner och spjutet ligger som i en ställning när han närmar sig strecket.
Pitkämäki menar att han aldrig sett en så bra och stabil ansatslöpning. Och då är en av 2000-talets främsta spjutkastare i världen sannerligen inte den som i onödan brukar ta till stora ord.
– Om och när Oliver får fler tävlingsmässiga prestationer i kroppen och självförtroendet den vägen stiger, så tror jag han blir en av de säkraste kastarna spjutvärlden någonsin sett.
Att klara smärtan när det "enda" problemet var axeln var en sak. När akillessenan började bråka före VM i Doha slog spärrarna igen då det blev dags att trycka ner stödfoten före utkastet.
– Jag visste att om den håller, så tar det jättesjukt. Fastän hur man försöker tänka att 'nu ska jag göra det här', så säger kroppen emot, beskriver Helander.
Svagheten är med andra ord lika uppenbar som svårlöst. Helander summerar:
– Att hållas hel.
Kastet han behövde
De senaste fyra säsongerna har varit olovligt problemfyllda. Skador och smärta som lett till bristande kastträning och -teknik som i sin tur lett till fler problem. En elak och seg ond cirkel.
Lågvattenmärket kom i Orimattila i juni förra året. Helander avbröt tävlingen efter tre omgångar och lika många kryss i protokollet, och med en kropp som värkte överallt.
Han föll djupt.
– Jag funderade på om det på riktigt är värt att hålla på med det här. Att ska jag alls fortsätta, om det inte blir till något och jag hela tiden har problem.
Det var ett väldigt viktigt kast för min karriär. Speciellt för självförtroendet och psyket.
Oliver Helander
Helander skakade av sig de mörkaste tankarna och kvitterade en månad senare ut OS-biljetten genom att i sista kastet i uttagningstävlingen i Joensuu passera konkurrenten Antti Ruuskanen.
Efter resan till Tokyo kände han sig tom. I behov av en förändring. Han tog telefonen och ringde upp Tero Pitkämäki, som genast tackade ja till erbjudandet att ta över som tränare.
Samtidigt avslutades samarbetet med Glenn Lignell, som startade då Helander var 14 år.
– De två, tre senaste säsongerna gick inte som jag skulle ha hoppats. Inte är det ju på grund av Glenn som jag varit skadad, men det kändes som om jag behövde en nytändning.
Avslutningen med den långvariga tränaren blev både vacker och viktig.
I den sista gemensamma tävlingen i Kalevaspelen i Tammerfors såg Helanders bleka säsong ut att fortsätta. Inför den tredje omgången låg han långt bakom täten med 72,50. Då kom fullträffen: 86,13 – karriärens tredje längsta kast som gav det andra FM-guldet.
Helander ler när han ett knappt år senare sitter hemma i soffan och tittar på ett klipp från Tammerfors.
– Det var ett väldigt viktigt kast för min karriär. Speciellt för självförtroendet och psyket. Efter en svår sommar bevisade jag för mig själv och alla andra att jag fortfarande har potential att kasta långt.
Det har i och för sig få tvivlat på. Frågetecknen har funnits – och finns – kring kontinuiteten.
Roten till bekymren
"Aj fan…"
Följande arkivklipp får Helander att grimasera. Han vänder bort blicken och blundar.
Klippet är daterat den 17 juni 2018. Helander snubblar och faller i Raseborgs stjärntävlingar på den bekanta sportplanen i Karis.
Vid första ögonkastet verkade inget gå sönder – med facit i hand har olyckan följt Helander som en skugga de senaste fyra åren.
– Karriären var på väg spikrakt uppåt och det kändes som om inget kan stoppa mig, beskriver Helander läget inför incidenten som satte igång skadespiralen.
Allt sedan dess har axeln ställt till med bekymmer. Gång efter annan. Han kastade i och för sig sitt personliga rekord 88,02 i Jakobstad några veckor senare, men problemen grodde under ytan.
Den första träningssäsongen med Pitkämäki var sällsynt hel och muskulaturen kring axeln förstärktes, men genast efter öppningstävlingen i maj återvände smärtan och axeln behandlas med en kortisonspruta.
Temat för säsongen är förenklat: att kasta. Dels samla tillräckligt med repetitioner på träning, dels skaffa tävlingserfarenhet som skulle medföra en säkerhet inför till exempel sommarens VM och EM.
Men för att allt detta ska vara möjligt måste den sargade kroppen hålla. 25-åringen har helt enkelt för lite kastträning bakom sig sedan tonåren för att fysiken ska tåla en ytterst slitsam gren som spjutkastning.
– Olivers framtid som spjutkastare beror på om han de närmaste åren klarar av att tävla tillräckligt regelbundet och hålla sig frisk. Om problemen fortsätter i ett par, tre år till så blir det nog jobbigt. Kapacitet finns det hur mycket som helst, säger Tero Pitkämäki.
Målet: OS-guld och 90 meter
Om axelbesvären visar sig vara lindriga och om inga nya skador slänger käppar i hjulen och om tävlingstakten kan trappas upp och om lägstanivån den vägen kan höjas, så är sommarens mål klara.
Helander ska putsa mästerskapsskölden och göra väl ifrån sig i såväl VM i Eugene i juli som EM i München i augusti, och därtill förbättra sitt snart fyra år gamla personbästa.
– För mig känns det ganska självklart att jag ska kunna kasta längre än vad jag gjorde 2018. Om jag ens kan komma i närheten av det tekniska utförandet jag hade då, så ska det finnas alla möjligheter att resultatet till och med börjar på en nia.
Oavsett vad denna sommar för med sig har huvudsiktet redan ett tag varit inställt på OS i Paris 2024. Där ska Oliver Helander vara på topp – och han är inte försiktig med att uttala karriärmålen högt.
– Målsättningen är att kasta över 90 meter och ta OS-guld i Paris, säger han utan att blinka.
– Som idrottare tycker jag du måste ha svåra, men ändå realistiska mål. För mig känns det som nästa naturliga steg att ta en mästerskapsmedalj och kasta 90 meter.
