Ericha Holm är 44 år gammal och enda barnet till föräldrar som är frånskilda sedan över 20 år tillbaka. Hon bor på en dryg timmes avstånd från den trakt där hon själv är uppvuxen, och där hennes mamma fortfarande bor.
– Jag har alltid stått min mamma jättenära. Hon har varit min bästa vän, och också efter att jag flyttade hemifrån som tjugoåring, 1997, har vi alltid pratat i telefon minst två gånger, ibland kanske fyra gånger per dag.
Erichas mamma har varit sjuk i flera repriser under Erichas uppväxt, första gången när Ericha bara var två år gammal.
– Cancern kom tillbaka i många repriser, hon har sammanlagt fått en ny cancerdiagnos fem gånger. Därför har jag alltid tänkt att en dag kommer jag att förlora min mamma i cancer, och jag vet att hon själv också har tänkt att det är den som kommer att ta henne en dag.
Varje gång Erichas mamma har blivit friskförklarad, har varit som en gåva.
– Jag var jätterädd när jag var 14 år och hon igen fick en cancerdiagnos. Jag var så rädd att mista min mamma då, det är 30 år sedan och hon har varit med så här länge.
"Jag hann aldrig reagera när det svängde"
Men i december 2020 diagnostiseras Erichas mamma med en minnessjukdom, som 71 år gammal.
– Det var något som jag aldrig någonsin ens i mina vilda fantasier skulle ha kunnat tänka mig. Hösten 2020 märkte jag att mamma var annorlunda. Det var vissa praktiska saker i vardagen som hon gjorde som jag tyckte att var konstiga. Jag märkte också att hon var jättetrött, och jag tyckte att hon rörde sig så mycket långsammare. Hon har alltid varit en duracellkanin, nästan aldrig suttit utan alltid hållit på i trädgården, eller med något.
Efter en höstdag tog Ericha kontakt med en läkare, och en undersökning senare stod det klart att hennes mamma led av en begynnande minnessjukdom.
– Det gick i en rasande fart den där hösten. Från att i slutet av september ha märkt vissa tecken på att allt inte var okej var det en helt annan mamma redan i december. Hon blev ganska apatisk och låg mest i sin säng och vilade. Hon ville inte lyssna på radio längre, hon ville inte se på tv och hon ville inte läsa tidningar.
– Hon blev en helt annan människa mitt i allt och det var synd att det skulle gå så där fort. Jag hann aldrig reagera över när det svängde, från att ha varit den där levnadsglada till att att bara vilja sitta eller ligga i mörkret. Det var så sorgligt.
Stort stöd av mammans väninnor
Väldigt snabbt står det klart att Ericha, som enda barnet, har mycket att ta hand om, speciellt eftersom sjukdomsförloppet går så snabbt. Bland annat är det mycket pappersarbete. Bara en sådan sak som att få en intressebevakningsfullmakt fastställd tar lång tid på grund av långa behandlingstider. Men Ericha får också mycket hjälp och stöd.
– I och med att jag bor en och en halvtimmes bilväg från mamma så var jag inte där så ofta som jag kände att jag borde ha varit. Men redan från början har jag haft ett jättestort stöd av alla mammas väninnor. Allt som gäller byråkrati måste jag ta hand om, men allt praktiskt har verkligen vänner och bekanta hjälpt med. De har gjort otroliga grejer för mamma och för mig.
Funderar på barndomen
När Erichas mamma blev sjuk bodde hon ensam i ett stort hus, med en stor gård. Hon måste därför flytta till en lägenhet inne i stadens centrum. Mamman bor i dag i en egen lägenhet och får hjälp av ett vårdföretag som kommer en gång om dagen.
Men hon får också ofta besök av väninnorna. Just nu står hon i kö för att få plats på ett boende med vård dygnet runt, och har redan köat i över tre månader. I dag upplever Ericha att hennes mamma återigen är gladare, och hon gläder sig åt alla besök hon får.
Det är ett och ett halvt år sedan diagnosen, och Ericha upplever att hon har gått på autopilot, för att klara av att sköta allt det praktiska som mammans insjuknande har fört med sig.
– Speciellt de dagar när det har varit mycket byråkratiskt som ska skötas, blir jag ofta frustrerad. När jag har varit i telefon med flera olika ställen och inte fått svar på mina frågor, eller fått tag på rätt person, gällande boende och medicin. Men på nätterna ligger jag ofta vaken och funderar. På något sätt har jag svårt att tänka mig vad som komma skall. Jag funderar också ganska mycket på min egen barndom och den tiden som vi har haft.
"Be om hjälp och stöd"
Det som Ericha minns är det fina som hon hade tillsammans med sin mamma.
– Det finns alltid ljusglimtar från barndomen och jag tänker mycket på hur fint mamma alltid hade det. Jag älskade gården och vi har spenderat otaliga sommardagar med mamma där. Vi har bara suttit där i solen och njutit, lyssnat på radio och pratat och pratat och pratat.
– Jag tänker ofta på vad allt mamma gjorde för mig. Hon hade det tungt med alla sjukdomar, men ändå hade hon alltid tid att fundera på mitt bästa. Och så kommer jag alltid ihåg mammas jättegoda mat, det tänker jag så ofta på.
Ericha Holm har fått en hel del stöd från Minnesrådgivningen, men hon har också sökt svar på sina frågor på nätet och haft hjälp och stöd av sina egna och sin mammas vänner. Några saker kan hon ändå tipsa andra i liknande situation om.
– När det kom så plötsligt på och när jag var ensam om det här kände jag mig ganska borttappad. Det är ganska mycket att fundera på som man aldrig tidigare tänkt på. Men ta reda på, sök hjälp och prata med den som fått sjukdomen om hur ni ska göra.
Eftersom byråkratin, flytten, försäljningen av mammans hus och allt annat praktiskt som ska fixas har tagit så mycket tid och krafter har Ericha valt att lägga känslorna åt sidan.
Det här betyder också att sorgen över mammans minnessjukdom, och allt vad det innebär, ännu inte fått ta plats i Erichas liv.
– Det har kanske känts som att om jag låter den här sorgen komma in för mycket nu, får jag svårt att sköta det som jag måste sköta – det praktiska. Jag skjuter väl på det på något sätt, men i vissa stunder kommer det fram, när jag sitter och diskuterar med någon kompis eller så. Då inser jag vad som faktiskt händer att min mamma, hon har ju på något sätt tagits ifrån mig, fast hon fysiskt ännu finns med mig.
