"Finlands farligaste djur" kallar vissa dem, fästingarna.
– Rent statistiskt tror jag ändå att älgen är farligare. Problemet med fästingarna är att man varken kan höra, se eller lukta sig till dem i naturen, säger Jani Sormunen som forskar i fästingar vid Åbo universitet.
År 2015 inledde fem finländska universitet ett projekt som har gjort det möjligt att med gemensamma metoder undersöka fästingar i hela landet.
RESTAT-nätverket koordineras av Åbo universitet och består av Åbo, Helsingfors, Jyväskylä och Uleåborgs universitet samt Åbo Akademi.
Vid Själö (Åbo universitet) och Tvärminne (Helsingfors universitet) forskningsstationer i den finländska skärgården samt på åländska Husö (Åbo Akademi), har man funnit mycket stora och dessutom ökande mängder fästingar.
Ett av forskarnas viktigaste verktyg är webbplatsen Punkkilive där vem som helst kan registrera fästingobservationer.
I skrivande stund har man hittat över 20 000 fästingar under de senaste 30 dagarna.
– Med hjälp av den här informationen ser vi inte bara hur utbredda fästingarna är, utan också under vilka årstider de är aktiva, säger Sormunen.
Redan år 2014 rapporterade Svenska Yle att fästingarna sprider sig allt längre norrut, och den trenden har fortsatt.
– Vi har nu upptäckt naturliga populationer kring Rovaniemi. Förr har man trott att de inte finns i naturen där utan bara kommit in med människor och hundar.
Själv forskar Sormunen i fästingpopulationer i innerstädernas parker. Man har redan för flera år sedan kunnat konstatera att parkerna har aktiva fästingpopulationer.
– Frågan är nu vad det är som upprätthåller de populationerna och om man kan göra något åt det.
Så här såg det ut då Yle följde med Jani Sormunen på fästingjakt i maj 2020:
Hyalomma-fästingar sprider oro i söder
I Finland finns det två utbredda fästingarter: vanlig fästing (Ixodes ricinus) och tajgafästing (Ixodes persulcatus). Båda arterna kan bära på TBE och borreliabakterier.
– Borreliabakterierna är de vanligaste. Förutom dem och TBE har vi hittat nio andra patogener i fästingarna i Finland, säger Martin Snickars, som är akademilektor i miljö- och marinbiologi vid Åbo Akademi samt föreståndare för Husö biologiska station.
Tajgafästingen, som härstammar från Sibirien, finns främst i de norra delarna av Finland. Den vanliga fästingen trivs bättre i de södra delarna.
Förutom de två huvudarterna har man också hittat mindre mängder av andra fästingarterarter. I Sverige och Finland har man hittat vuxna Hyalomma-fästingar, som finns utbrett i bland annat Afrika och Mellanöstern.
De antas ha tagit sig till Norden via flyttfåglar.
Fästingarten Hyalomma kan bära på flera olika patogener. Bland dem finns Rickettsiabakterier som orsakar exempelvis fläckfeber.
Enligt Jani Sormunen blir fästingmigration ändå knappast en risk för folkhälsan, då det är ganska stor skillnad på klimatet i Finland och i afrikanska länder.
– Sydliga fästingarter kommer inte inom en snar framtid få någon större utbredning i Norden eftersom de inte klarar våra kalla vintrar. Rickettsiabakterierna orsakar också väldigt sällan några sjukdomar hos människor, säger Sormunen.
Virus kan mutera
I Spanien och Italien har man hittat Hyalomma-fästingar som bär på virus som kan orsaka blödarfebern Krim-Kongo.
I södra Europa lever Hyalomma sida vid sida med den vanliga fästingen.
– Ifall viruset anpassar sig och klarar av att leva i den vanliga fästingen finns det en risk att sjukdomen sprider sig norrut, till och med ganska snabbt, säger Sormunen.
Även om det finns en liten risk att nya fästingarter och sjukdomar i något skede sprider sig norrut, är det inte något som det lönar sig att gå omkring och konstant oroa sig över.
Men de sjukdomar som redan finns här då, behöver vi vara rädda?
– Det finns verkliga risker med de sjukdomar som fästingarna sprider. Risken för att få TBE är ganska låg, men det är en allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. TBE kan man ändå skydda sig mot med vaccin, säger Sormunen.
Genom att ta bort en fästing snabbt efter att den bitit sig fast kan man helt undvika att komma i kontakt med borreliabakterierna. Risken för smitta ökar betydligt om fästingen har varit fast i huden i över 24 timmar.
– Om alla vore medvetna om det skulle fästingarna inte vara lika farliga för oss, säger Jani Sormunen.
Samtidigt betonar Sormunen att det inte lönar sig att försöka undvika att röra sig utomhus, eftersom det ändå för med sig mera nytta än skada.
– Att kolla efter fästingar då man kommer hem från en utflykt borde vara lika naturligt som att tvätta händerna. Man behöver inte söka igenom hela kroppen med förstoringsglas varje gång, men en snabb genomgång av exempelvis armhålor och kläderna räcker.
Hur ska vi då skydda mänskligheten, på längre sikt?
– Vi forskare försöker hitta på nya sätt att minska på fästingarna, men det är vårt jobb och inte medborgarnas. Vi vill inte att någon försöker hitta på egna metoder och exempelvis förgiftar en massa gnagare, säger Sormunen.
Martin Snickars är inne på samma spår.
– Det är en svår fråga. Vill vi minska på fästingarna måste vi minska på värddjuren, men det är inte något man gör i en handvändning, säger Snickars.
Det bästa man kan göra själv är att hålla gräset kortklippt och klä sig i ljusa, täckande kläder då man rör sig i naturen.
Vem dras fästingen till?
Samlas man i ett stort gäng en sommarkväll och sitter ute verkar myggen ofta föredra vissa personer framom andra.
Många har liknande historier då det kommer till fästingar, säger Jani Sormunen. Vissa verkar alltid plocka fästingar av sig medan andra aldrig gör det.
– Det kan bero på en mängd olika faktorer, exempelvis att den som går först i det långa gräset fångar upp alla fästingar. Eller tvärtom, fästingarna vaknar till då den första går förbi och hoppar sedan på nästa person, säger Sormunen.
Det finns teorier kring saker som koldioxidproduktion, fettsyror och dylikt, men för att kunna få bekräftelse på de teorierna skulle det krävas att man med flit släpper lös ett gäng fästingar på en grupp människor. Och sådant regleras av lagar och etiska regler.
