Illamående, yrsel och knappt någon sömn – inga problem för Kristiina Mäkelä. Den erkänt strålande kvalhopparen imponerade stort i Eugenes kvaltävling och kvitterade ut en finalbiljett genast i den första omgången.
14,48 var samtidigt nytt personligt rekord med en centimeter. Det tidigare personbästat hann endast åldras i ett par veckor.
– Jag förväntade mig ett sånt här resultat, så på det viset är jag inte överraskad. Kul om det här är min nya grundnivå. Jag har sakta höjt ribban, fastän de enskilda toppresultaten kanske saknats. Först var grundnivån länge 14 meter, sedan 14,20 och om det nu är 14,40, så passar det mig alldeles utmärkt, säger Mäkelä.
Hon hade inga minnesbilder av prestationen efteråt men får i intervjuzonen syn på sig själv i tv-rutan. Hon blir förvånad av vad hon ser.
– Det såg nästan lite avstannande ut, hoppet riktade sig ovanligt mycket uppåt. Jag studsade för mycket. Och så ser jag så lidande ut. Så kände jag mig inte.
Ansatslöpningen fungerade. Det noterade även Yle Sportens expert Mikael Ylöstalo.
– Hon har betydligt bättre fart i fasen där hoppet går mot plankan, där hon ofta tappar otroligt mycket fart, konstaterade Ylöstalo i direktsändningen.
Medaljmål i finalen
Förberedelserna var inte de bästa. Mäkelä sov knappt en blund natten innan och steg på morgonen upp med illamående och yrsel. Å andra sidan är hon van. Så brukar hon känna sig inför stora tävlingar – och i mästerskapskval är hennes facit lysande.
– Kvaltävlingar handlar om att klara av omåttligt mycket illamående. Usch, jag börjar må illa bara av att tänka på det. Det är en blandning av osäkerhet, stress och nervositet, men du måste bara skjuta undan det och försöka vara så avslappnad som möjligt.
– Och nu har jag hittat glädjen i tävlingssituation. Jag ser kanske arg ut inför hoppet, men resten av tiden tänker jag bara att äh, jag behöver inte göra något extra, det är bara att gå ut och ha kul.
Du har många lyckade kval bakom dig. Är något annorlunda nu jämfört med de tidigare?
– Jo, jag har inte behövt ödsla så mycket energi. Jag gjorde en lätt uppvärmning och klarade gränsen i första. Jag har på riktigt aldrig känt mig så här fräsch efter ett lyckat hopp. Och överlag känner jag mig också mer trygg i mig själv. Jag tolererar nervositeten bättre.
Vad är målet i finalen?
– Medalj.
Tror du det krävs nytt personbästa för det?
– Alldeles garanterat.
Världsrekorddamen Yulimar Rojas var vassast i kvalet med 14,72, närmast före Maryna Bekh-Romanchuk (14,54), Ana Lucia Jose Tima (14,52) och Mäkelä (14,48).
Salminen utslagen
Senni Salminen lyckades inte nå kvalgränsen 14,40 och missade avancemang. Hennes slutplacering var fjortonde, ett pinnhål sämre än i OS i Tokyo förra sommaren. Känslan efteråt var däremot totalt annorlunda.
Efter OS var den finländska rekorddamen fullständigt förkrossad – nu ser hon snudd på glad ut.
– Känslan är helt bra. Förstås skulle jag velat hoppa final, men det gick inte vägen. Mest är jag glad över att jag känner mig så här pass fine, och inte som jag håller på att dö, som efter Tokyo, säger Salminen.
– Jag har väl lärt mig att vara snäll med mig själv. Om jag vet att jag försökt mitt bästa, så varför skulle jag vara sur på mig själv? Man lär sig hela tiden under resans gång. Till exempel hur man presterar i mästerskap, jag vill också lära mig att få till ett sånt resultat i första som Kristiina. Jag vet att min tid kommer.
Om löpningen skulle ha fungerat känns det som om jag lätt nått över kvalgränsen.
Senni Salminen
Salminen hoppade 14,05 i första omgången, 14,21 i andra och avslutade med 14,13 i tredje. Fullträffen uteblev och hon blev sex centimeter från avancemang.
– Löpningen fungerade inte på bästa möjliga sätt, och det är den överlägset viktigaste komponenten. Om den funkar, så går allt annat av sig självt. Nu kom 14,21 efter en helt horribel ansats. Där fanns möjligheter till mer. Om löpningen skulle ha fungerat känns det som om jag lätt nått över kvalgränsen (14,40).
– Tyvärr var alla hennes hopp likadana, avstampet gav efter, konstaterar experten Mikael Ylöstalo.
Salminen hoppade finländskt rekord 14,63 förra säsongen. Hon skadade vristen i mars, vilket synts i form av onödig försiktighet under våren och inledningen av sommaren.
– Jag har inte känt någon smärta, men om du bär ens på en liten, liten skada, så syns det direkt. Jag vågade inte riktigt trycka på i säsongens första tävlingar. Nu har jag åtminstone hunger kvar till EM.
VM-finalen går av stapeln på tisdag klockan 4.20 finsk tid.
