Ofrivillig skolfrånvaro är när barn och unga inte klarar av att gå till skolan. Problemet har blivit vanligare visar en granskning som Svenska Yles Spotlight har gjort. Ångest och depression kan vara några bakomliggande orsaker till att barn samlar på sig hundratals frånvarotimmar.
Många unga och deras vårdnadshavare upplever att de inte har fått hjälp eller att stödet från bland annat skolan har kommit för sent.
Vi har träffat en mamma med ett barn som går i en skola i Västnyland. Av hänsyn till barnet och familjen har vi lämnat bort namn och ort.
Noga genomgång av skoldagen
Redan före skolåldern märkte föräldrarna att barnet reagerade på förändringar. Allt nytt var besvärligt, bland annat på dagis. Det blev värre när barnet började i skolan.
– Det gick bäst när skolan följde schemat och det planerade programmet. Alla utflykter och sådant som normalt är roliga händelser som alla vill vara med om eftersom man slipper de vanliga lektionerna gick inte alls för henne.
Vem gör vad, vem går vart, var ska jag vara, hur ska jag göra, vad ska jag ha på mig?
mamman till ett barn med ofrivillig skolfrånvaro
Alla förändringar skapade oro och osäkerhet.
– Vem gör vad, vem går vart, var ska jag vara, hur ska jag göra, vad ska jag ha på mig och så vidare. Hon hade ett grymt kontrollbehov.
Föräldrarna vände sig till skolans personal, som förstod dilemmat, men ändå stod inför en svår situation.
– När största delen av klassen är noll intresserad av detaljer och skolpersonalen sedan går genom varje program detaljerat så skapar det oro bland de som inte behöver få all den informationen.
Det här går inte längre, vi måste göra något eftersom ett barn inte vill bli hemma från en julfest i vanliga fall.
mamman till ett barn med ofrivillig skolfrånvaro
Efter några år i skolan förvärrades situationen för skolbarnet.
– Det kom in julfestprogram. Hon vägrade gå på julfesten. Hon bara låg på soffan, grät, skrek och sparkade. Då insåg vi med min man att det här inte går längre, vi måste göra något eftersom ett barn inte vill bli hemma från en julfest i vanliga fall.
Då redan hade det förekommit en del frånvarotimmar och -dagar, men inte så pass mycket att föräldrarna var speciellt oroliga.
Efter julfesten eskalerade det med mycket gråt, frånvaro och psykiskt illamående.
– Vi försökte reda ut det med skolpersonalen och elevrådsteamet, men varje gång vi försökte prata om orsakerna där hemma så kom det olika historier.
Bättre när pandemin bröt ut
Läget lättade tillfälligt för den här västnyländska familjen när coronapandemin bröt ut och det blev distansundervisning hemma.
– Distansskolan kom bra igång efter de första svårigheterna att hitta ett fungerande koncept för henne. Det gick faktiskt jättebra, inga problem med skoluppgifterna.
Hemma följde skolbarnet ett visst schema och gjorde uppgifterna i en viss ordning. Det enda problemet var att tiden blev lång, hon gjorde uppgifterna så snabbt, konstaterar hennes mamma.
När det var dags att återgå till närundervisning i skolan körde problemen igång igen.
– Det fanns förstås bättre dagar och så kom det bakslag igen och längre, flera dagars frånvaro.
Det var den sociala samvaron i skolan som var jobbig insåg föräldrarna, men de visste inte vad de skulle göra.
Mamman berättar att det har gått rätt bra bland släkt och barnet har också träffat några vänner. Däremot är barnet inte speciellt intresserad av hobbyer, i synnerhet inte av lagsporter eller gruppverksamhet.
Föräldrarna kände sig utelämnade
Till slut tog föräldrarna kontakt med en läkare, som skrev en remiss till barnpsykiatriska mottagningen vid HUS i Helsingfors.
– Där träffade vi en psykiatrisjukskötare, oftare i början och sedan med lite längre mellanrum mellan besöken. Men där var det oftast så att det bara var barnet som träffade sjukskötaren.
Vad de gjorde, psykiatrisjukskötaren och dottern, har mamman inte en aning om.
– Jag har inte riktigt fått klarhet i vad de pratade. Av mitt barn fick jag bara höra att de hade ritat eller spelat eller lekt.
Det kändes förstås bra att barnet fick hjälp, men det gav inte så mycket stöd till oss vuxna.
mamman till ett barn med ofrivillig skolfrånvaro
– Visst pratade jag också med psykiatrisjukskötaren och hon sa att de behandlade också jobbiga saker, men vad de pratade om vet jag än i denna dag inte. Hon ville tydligen inte gå genom de sakerna med mig.
Det här gjorde att föräldrarna kände sig utelämnade och utan några fasta råd eller konkret hjälp.
– Jag såg ju på mitt barn att det hade varit jobbigt på de flesta av träffarna, men det diskuterades aldrig på vägen hem. Det kändes förstås bra att barnet fick hjälp, men det gav inte så mycket stöd till oss vuxna.
Föräldrarna fick också träffa en socialarbetare som var inkopplad i fallet, men det kändes som att diskussionerna var på ett väldigt allmänt plan, frågorna var om möjligt fler när besöken var över.
– Just då kändes allting väldigt osäkert för oss. Vi hade inga verktyg att hjälpa barnet att komma från sitt illamående och att dagarna skulle vara så normala som möjligt.
Kom med i ett pilotprojekt för att testa ny metod
Vändningen kom via skolan, egentligen via ett normalt skolbyte. Skolpersonalen i den nya skolan konfronterades också med en ny situation, men nu var skillnaden att det också fanns en ny skolpsykolog.
– Något som hade saknats tidigare, när vårt barn var yngre och i kontakt med skolkuratorn. Därför fick vi väl också remissen till barnpsykiatriska mottagningen vid HUS.
Den nya skolpsykologen hade börjat med ett pilotprojekt som familjen erbjöds att delta i.
– Där kom vändningen. Det är inte över ännu, det finns fortfarande jobbiga dagar, men det finns ett ljus i tunneln. Samarbetet med skolpsykologen och programmet gav definitivt verktyg till oss föräldrar att hantera problem som inverkar på hela familjen.
Föräldraengagemang är viktigt vid skolfrånvaro
Pilotprojektet och programmet som föräldern talar om går under namnen Skolskick och Back2school. Det finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet.
Själva metoden har utarbetats vid Århus universitet i Danmark och målet är att minska på skolfrånvaron i den grundläggande utbildningen.
I pilotprojektet deltar Lojo, Sjundeå, Ingå, Raseborg, Hangö, Vichtis, Högfors och Grankulla.
Psykolog Alexandra Lindholm, som har Västnyland som sitt huvudsakliga arbetsfält och som också har jobbat som skolpsykolog, har gått utbildningen.
– Problemet har varit att det inte har funnits något utvecklat system, program eller åtgärder för de här barnen och ungdomarna, säger Alexandra Lindholm.
Det danska programmet går ut på att psykologen (eller den som gått utbildningen) träffar barnet med föräldrarna. Vissa träffar sker utan barnet och det ordnas också regelbundna träffar med skolpersonalen.
– Vid skolträffarna funderar vi hur skolan kan stödja barnet och kan man hitta flexibla arrangemang.
Det ska finnas verktyg för både skolpersonal, föräldrar och barnet hur man hanterar olika situationer.
– Tidigare har man kanske satsat mindre på föräldraengagemanget. Man har försökt med den unga, man har försökt hitta lösningar med skolan och förstås har föräldrarna varit med på ett hörn, men med det här programmet jobbar man ganska mycket med föräldrarna.
Ett sätt, eller verktyg, för föräldrarna är att ta bort det som ”belönar” det vill säga gör att barnet hellre stannar hemma än går till skolan.
– Ofta är det något i skolan som väcker ångest, men sedan när barnet blir hemma så märker det att det är ganska skönt. Man hinner spela mycket eller göra allt det där andra som man tycker om att göra. Då är det inte så motiverande att gå till skolan.
Ofta växer ångesten om man undviker det som utlöser den.
Psykolog Alexandra Lindholm om vikten av att stegvis återvända till skolan trots att blotta tanken väcker ångest
Det gäller att ta reda på vad det är i skoldagen som känns jobbigt och vad man kan göra för att det inte ska kännas övermäktigt att gå till skolan.
Det gäller också att plocka bort det som gör att det känns roligt att stanna hemma, förklarar Alexandra Lindholm.
Barnet måste få verktyg att hantera ångesten, men alla bör också se över vad som kan göras för att skolan inte ska kännas ångestfylld.
– Om något väcker jättestark ångest så kan man inte tvinga barnet in i den situationen utan man jobbar stegvis mot det som väcker ångest. Ofta växer ångesten om man undviker det som utlöser den.
Metoden baserar sig på kognitiv beteendeterapi. Alexandra Lindholm har jobbat med den danska metoden i ungefär ett år och det känns därför för tidigt att säga hur den fungerar, men Lindholm är försiktigt positiv.
– Med vissa har vi fått jättefina resultat och jag tror också att där som resultaten inte har varit lika goda, så har man också fått ut mycket av programmet. Det gäller att sätta in resurserna i ett tidigt skede och programmet är också ganska tidskrävande och intensivt.
"Vi kan tillsammans arbeta oss genom de svåra stunderna"
Tillbaka till mamman, som av hänsyn till barnet tillåts vara anonym. Hur går det nu för skoleleven?
– Det är noga med rutiner, men det är inte riktigt lika starkt längre. Hon har också fått verktyg och vi kan tillsammans arbeta oss genom de svåra stunderna.
Det senaste året har varit riktigt bra vad gäller samarbete och vissa specialarrangemang kring vårt barns skolgång
mamman till ett barn med ofrivillig skolfrånvaro
Trots rätt många jobbiga skolår vill mamman inte skylla på att skolan skulle ha nonchalerat barnets behov och illamående.
– Skolpersonalen har inte en lätt sits. Det senaste året har varit riktigt bra med samarbete och vissa specialarrangemang kring vårt barns skolgång. Hon behöver lugn och ro runt sig och hon behöver oftast både plan b och plan c för att klara av vissa situationer. Det har faktiskt lyckats bra.
– Största skillnaden är att hela familjen har fått verktyg. Det kan kännas bra att barnet får gå och tala ut, men du är ganska ensam i den situationen när barnet vägrar att gå upp ur sängen för att gå till skolan.
Hur känner ditt barn i dagens läge?
– Hon är på gott humör, glad och ivrig, så som hon var före den här svackan när det var som jobbigast. Nu ser man igen att hon trivs i skolan.
Det största problemet är fortfarande att komma iväg, men nu vet föräldrarna hur de ska hantera det.
– Visst kan det vara jobbiga dagar också, med mycket ljud och barn, men som helhet skulle jag säga att hon mår bra, har kompisar och de gör roliga saker.
