Viktor Stendahl går i årskurs tre i Seminarieskolan i Ekenäs. Så länge han har kunnat prata har han intresserat sig för allt som har med siffror att göra.
När Viktor började skolan stod det snabbt klart att han var på en helt annan nivå i matematiken än klasskamraterna. För att få tillräckligt med stimulans och utmaningar får han därför räkna matteuppgifterna för en årskurs ovanför hans.
– Jag har varit intresserad av siffror så länge jag kan komma ihåg och det är skoj att använda sig av siffrorna, förklarar han.
Viktors pappa Vilhelm Lindroos är nöjd med hur skolan har hanterat att Viktor är i behov av matematikundervisning som är anpassad efter hans nivå. Redan i årskurs ett fick han en plan med individuella målsättningar.
Då Viktor får den stimulans han behöver är han motiverad och det känns också bra för honom, säger Vilhelm Lindroos.
– Det skapar också mera arbetsro i klassen, för om Viktor inte har något att göra så blir han rastlös och börjar hitta på annat.
Vi tror lätt att särbegåvade elever trivs i skolan och att de inte har några problem. Men det är inte alltid så
Klasslärare Heidi Hafrén-Holmberg
Det första skolåret satt Viktor i korridoren tillsammans med en lärare och räknade sina matteuppgifter. Men sedan tvåan har det funnits en grupp för de elever i årskursen som har lätt för matematik.
– Det var inte så farligt att sitta ensam i korridoren, men det är nog roligare om man har klasskamrater bredvid, säger han.
Särbegåvade elever kan bli omotiverade
Mellan 15 och 20 procent av alla skolelever är sådana som kan behöva mera stimulans än de övriga eleverna. De allra flesta är så kallade högpresterande elever, som arbetar hårt och klarar sig bra i skolan.
En mindre grupp av de här eleverna är däremot särbegåvade. Det betyder att de har en extraordinär begåvning inom ett eller flera områden. Mellan två och fem procent av skoleleverna uppskattas vara särbegåvade.
Till skillnad från de högpresterande eleverna uppfattas de särbegåvade elevernas beteende inte alltid som positivt.
– Vi tror lätt att särbegåvade elever trivs i skolan och att de inte har några problem. Men det är inte alltid så, säger Heidi Hafrén-Holmberg, som är klasslärare i Seminarieskolan i Ekenäs.
Hon har skrivit en pinfärsk handlingsplan för särbegåvade elever tillsammans med Jennie Bredenberg, som är speciallärare i Seminarieskolan. Målet är att öka medvetandet om att de här eleverna finns och att lättare identifiera dem.
I lagen för grundläggande utbildning står det också att den här gruppen ska få stöd när behovet finns och att stödet ska vara anpassat enligt deras behov.
Vi når långt med nyfikenhet och samarbete
Klasslärare Heidi Hafrén-Holmberg
Om en särbegåvad elev inte får en anpassad undervisning kan det i värsta fall leda till att hen tappar motivationen helt och hållet. Hafrén-Holmberg har hört om särbegåvade elever som aldrig har slutfört sin skolgång eftersom orsaken till hens utmaningar aldrig identifierades.
– De kan bli de där stökiga eleverna som inte kommer till skolan och inte vill göra något. I vissa fall kan man tro att utmaningarna beror på inlärningssvårigheter, säger Heidi Hafrén-Holmberg.
I skolan har man redan länge koncentrerat sig på att ge stöd till svagare elever med till exempel inlärningsproblem. Däremot har man inte diskuterat behoven hos särbegåvade elever speciellt mycket.
Heidi Hafrén-Holmberg hoppas nu att handlingsplanen för särbegåvade elever kan väcka nyfikenhet hos lärarna. Det gäller att hitta lösningar som inte är för betungande för lärarna. De kan få idéer och inspiration av varandra.
För att kunna ordna en meningsfull undervisning för de särbegåvade eleverna behövs det också samarbete över de olika stadierna: så att elever i lägre årskurser till exempel kan läsa ämnen i de högre och grundskoleelever kan ta gymnasiekurser.
– Jag tror att vi når långt med nyfikenhet och samarbete, säger hon.
"På tiden att det finns en handlingsplan"
Viktor Stendahls pappa Vilhelm Lindroos jobbar som lärare. I dag undervisar han i Ekenäs gymnasium, men tidigare var han klasslärare i Höjdens skola i Tenala.
Där stötte han på särbegåvade elever som snabbt blev färdiga med sina uppgifter och som var i behov av något mera än undervisningen erbjöd.
– Jag frågade äldre kollegor och rektorn om vägledning, men det fanns inte desto mera riktlinjer såvitt jag vet. Så det var bara att själv hitta på uppgifter enligt den kapacitet man hade, säger han.
De elever som gjorde undan sina uppgifter väldigt snabbt blev lätt uttråkade. I bästa fall kunde de sysselsätta sig med att till exempel läsa en bok.
– Men det blev lätt så att de började prata och söka kontakt med andra och ofta blir det stökigare då.
Själv tyckte Vilhelm Lindroos att det var synd att se hur de särbegåvde eleverna blev frustrerade och fick tråkigt. Men det var också tillfredsställande att märka hur glada de blev när han lyckades ge dem uppgifter som de kunde arbeta med.
Det faktum att Raseborgs stad nu har en handlingsplan för särbegåvade elever är en bra sak, säger Vilhelm Lindroos.
– Det är på tiden att det finns vägledning och en plan för hur man ska göra.
Inom skolvärlden har man inte diskuterat anpassad undervisning till särbegåvade elever speciellt mycket. Vilhelm Lindroos gissar att det till stor del är en resursfråga.
Det handlar också om en ständig utveckling vad gäller att stödja eleverna på bästa möjliga sätt.
– I dag är det självklart att man först hjälper de som har det svårt, men det har inte alltid varit det. Man har helt enkelt inte hunnit längre än så här.
