Boken var faktiskt från första början tänkt som en pjäs men blev en roman: Heiman av Ann-Luise Bertell. Kritikerrosad, också av undertecknad, och nominerad till både Finlandia- och Runebergspriset.
Två och ett halvt år senare blev den kanske inte så överraskande en pjäs ändå, på Wasa Teater, där textförfattaren tillika regissören Bertell också fungerar som teaterchef. (Vem beställer här vad av vem? frågar sig recensenten.)
Är heimani i skick?
Heiman är en tre generationers berättelse om ett ganska så typiskt österbottniskt hemman, från 1917 till 1977 sisådär.
Två krig, ett inbördes- och ett världskrig, har lämnat sina traumatiska spår i släkten och byn. Med hjälp av dessa spår väver Ann-Luise Bertell ett nät med hemmanet i centrum.
I berättelsens mitt finns Elof (spelad av Erik Kiviniemi) som först förlorar föräldrahemmet för att senare få det tillbaka. Tillsammans med sin hustru Olga (spelad av Susanne Marins) förvandlar han sedan det igenväxta steniga hemmanet till en av byns största och mest framgångsrika jordbruk.
Åkrarna var igenväxta, men det var bara för Elof och Olga att ta tag i allt. Olga kom med gräftan, skurhinken och sopborsten
ur Ann-Luise Bertells roman Heiman
Elof är en sådan konflikträdd typ som vill alla väl och därför hjälper han gamle vännen och grannen Viktor (spelad av Mats Holmqvist) i både vått och torrt.
I torrt genom att gå i borgen för Viktor så att han kan bygga byns största fähus och i vått i form av förtärandet av kopiösa mängder alkohol i Viktors bastu. Med ödesdigra följder för dem båda. Och för deras familjer.
Krigen och spriten
På scen blir det mycket ond bråd död förorsakad av krigen och spriten. Men också livets glädjeämnen som bröllop, födslar och en och annan klassresa.
Elofs flicka Lisbeth (spelad av Tove Qvickström) är den första i släkten som tar studenten och hans bror Ivar (spelad av Markus Lytts) söker och finner lyckan i Sverige.
Skådespelarna gör alla väl ifrån sig. Många spelar i roller som både barn, tonåring och vuxen och framför allt spelet som yngre tär ibland på trovärdigheten. Det hör till det svåraste för en vuxen skådespelare att spela barn på scen.
Däremot fungerar de många rollbytena utmärkt. Det är bara Erik Kiviniemi som Elof och Mats Holmqvist som Viktor som förblir sina rollfigurer trogna från början till slutet.
En extra eloge ska ges till den sistnämnda som är en baddare på att spela ett fyllo på scen. En svår konst som långt ifrån alla skådespelare har på sin repertoar.
Ett klassiskt drama
Bertell och Kiviniemi, vid sidan av skådespelare också föreställningens dramaturg, kan sin Aristoteles och har byggt ett klassiskt drama efter antika förebilder. Vi har således ett anslag, en upptrappning, en klimax, en avrundning och en upplösning. Det här gör att hela pjäsen är rätt så förutsebar.
Det tar ganska lång tid innan pjäsen kommer i gång på riktigt eftersom anslaget är ganska långrandigt.
Även om Bertell skriver i programbladet att hon har ”förtätat romanens händelser och personer” och att ”många favoriter inte rymdes med i pjäsen” är persongalleriet digert och pjäsen skulle ha vunnit av ytterligare strykningar av personer och händelser.
Upptrappningen och klimaxen är det sedan inget fel på medan avrundningen och upplösningen med ett tjockt och sockersött happy end i slutet kändes lite för mycket av det goda.
Dialektens vara eller inte vara
Den jämna ensemblen spelar på sina egna eller inlärda österbottniska dialekter. Det har sin charm och blivit något av Wasa Teaters varumärke.
Men det utesluter förstås en hel del publik som inte kan förstå vad som sägs på scen: finskspråkiga, utlänningar som lärt sig svenska, finlandssvenskar från södra Finland, men också österbottningar som inte har lärt sig tala och förstå dialekt.
En tragedi är en efterbildning av en allvarligt syftande, i sig avslutad handling av en viss utsträckning; på ett vackert språk
ur Aristoteles Om Diktkonsten (Poetik)
Här ställer sig frågan om en med allmänna skattemedel understödd teater ska vara så exkluderande? Heiman är ju ursprungligen författad på högsvenska med bara några enstaka dialektala ord insprängda här och där som lokala markörer så det fanns egentligen ingen orsak att ”dialektisera” pjäsversionen.
Det visuella och audiella gardet bakom uppsättningen gjorde dock sitt yttersta för att hjälpa den icke dialektala publiken på traven genom en tydligt berättande scenografi (Peter Ahlqvist), talande och förklarande dansscener (Karoliina Lahdenperä) och en stämningsfullt målande musik (Charlotta Kerbs).
LYSSNA PÅ KULTURPODDEN OM DIALEKT I FIKTIONEN MED UTGÅNGSPUNKT I UPPSÄTTNINGEN AV HEIMAN PÅ WASA TEATER:
