Jag måste medge att mina förväntningar inför pressvisningen av Kikka! sprakar ungefär lika häftigt som våt ved brinner.
Har helt enkelt svårt att uppbåda någon som helst glöd inför tanken på en artist som i mitt 1980-tal närmast utgör en fotnot, ett vagt minne av någon som någon gång hade något av en hit.
De senaste årens räcka filmer om finska stjärnors uppgång och fall (senast Olen suomalainen om Kari Tapio) hjälper inte heller när det gäller att bygga upp intresset för ännu en spritindränkt tragedi.
Men något händer när jag sitter där i biomörkret. Oväntat snabbt lyckas regissören Anna Paavilainen få temperaturen att stiga i min mentala bastu tills jag slappnar av och låter mig svepas med av berättelsen om Kirsi Hannele Sirén.
När jag stiger ut i ljuset igen har jag inte bara lärt mig ett stycke inhemsk musikhistoria – jag har också fått konkreta bevis på vilken betydelse #metoo haft.
För Kikkas del kom revolutionen alltför sent, men för filmen om henne innebär den skillnaden mellan en spritindränkt offerorgie och ett ömt porträtt av en flicka som behandlades illa.
Från Kirsi till Kikka
Filmen inleds i Tammerfors 1986. Här bor tjugoplussaren Kirsi (Sara Melleri) som säljer smink och parfymer i ett stort varuhus för att på fritiden dansa sig svettig på små klubbar.
Men det hon egentligen vill – det är att själv stå på scenen. Hon vill underhålla med sång och dans och allmän livsglädje.
Och där i klubbmörkret möter hon dj:n Paula (Elena Leeve). En tjej som tillbringar dagarna bakom micken på en rockig radiostation och nätterna vid ett mixerbord där brittpop och schlagerhittar smälter samman.
Vändpunkten kommer den kväll en gäst spiller öl över sladdarna och åstadkommer en kortslutning. För när Paula kastar sig ner på golvet för att reda ut teknikbiten ställer sig Kikka upp på scenen och sjunger.
Med en energi och en scennärvaro som får hela publiken att dansa och applådera. En publik som snart vill ha mera –mycket mera.
Sex säljer – även ens själ
Frågan om Kikkas kapacitet som sångare vågar jag inte uttala mig om och filmen tar inte heller ställning till den biten.
Däremot visar filmen tydligt att hon aldrig fick en chans att lösgöra sig från den image som föddes i samband med den första hiten – och videon där hennes ena bröstvårta flimrar förbi.
I filmen görs ett stort nummer av att fotografen ombads klippa bort den sekvensen och att Kikka själv var övertygad om att karriären skulle vara över när misstaget trots detta kablades ut.
När jag söker upp videon på nätet slås jag av hur aningslöst hon dansar – och hur sorgligt det är att inse att detta är ögonblicket när hon fastnar i en rävsax.
Ögonblicket då stämpeln ”sexsymbol” bränns in i den bara huden – och förvandlar henne till en slags budgetversion av de internationella stjärnor som samtidigt ålade omkring i små plagg med stora axelvaddar.
Media jämförde henne med Samantha Fox och Sabrina, själv drömde hon om Marilyn och Madonna.
När jag ser hennes Mä haluun viihdyttää går mina tankar mest till Kylie Minouges I Should be so lucky. En sällsam blandning av hurtig flicka och playboybunny.
Och jo – jag önskar att hon haft mera tur. Fått vara lyckligare.
Säkert regigrepp
Regissören Anna Paavilainen – själv skådespelare – har med sina suveräna kortfilmer Playrape (ursprungligen en monolog för scenen) och Kaksi ruumista rannalla visat att hon har en förmåga att betrakta artistvärldens stereotypier utifrån.
Att hon kan närma sig synen på den kvinnliga kroppen och det kvinnliga konstutövandet med humor och skärpa.
Och när hon nu skildrar en kvinna som sexualiserades och objektifierades av sin samtid lyckas hon faktiskt göra det utan att själv exploatera densamma.
Sara Melleris Kikka är visserligen halvnaken, full och många gånger omöjlig – men hon blir aldrig utlämnad till kameran.
Paavilainen har gjort tydliga val och den enda sexscenen görs som ett skolboksexempel på samtycke. Och är ändå väldigt, väldigt sexig.
Värme och ömhet
Filmen om Kikka präglas av subtil symbolik och påtaglig värme. Och är som allra finast i små intima möten; Kikka med sin mormor (Rea Mauranen), med sin pojkvän (Jakob Öhrman), med Paula.
Här finns ömhet, närhet, åtrå, trygghet.
Och mellan bilderna kan man ana en fläkt av parfym. Ungdomsdrömmar insvepta i Marilyns Chanel nr 5 och prinsessan Dianas doftelegans.
Medelåldersångest dränkt i Britneys eget märke – i ett krampaktigt försök att vara ungdomlig.
Och det är väl lite så det är – livet? Först en stark doft som pockar på uppmärksamhet, sekunden därpå ett minne som snabbt förflyktigas.
Rättelse införd i bildtext: Videon till ”Mä haluun viihdyttää” visades i programmet Jukebox, inte Hittimittari.
