Just rädslan för att göra misstag är något Siitonen vill få bort i svenskundervisningen.
Jaan Siitonens språkresa började år 2007 på brigaden i Dragsvik i Ekenäs där han utförde sin militärtjänstgöring. Den unga mannen som avskydde skolsvenskan blev student med betyget approbatur i svenska.
Kompisarna åkte på utbyte runtom i världen – Siitonen beslöt sig för att åka på utbyte till Dragsvik och den finlandssvenska världen.
– Den då 19-åriga Jaan tänkte att om jag lär mig lite svenska i militären, så kan jag sedan med gott samvete motsätta mig skolsvenskan.
Siitonen var hundra procent säker på att han aldrig kommer att använda svenskan, men hur gick det? Jo, under de senaste 15 åren har han talat svenska varje dag.
Man ska ha skinn på näsan för att våga vara dum
När Jaan Siitonen ryckte in i Nylands brigad förstod han genast att han som enspråkigt finsk var i minoritet. Det var första gången han upplevde den känslan.
Ännu svårare var den fördummande känslan när han inte kunde uttrycka sig ordentligt på svenska.
– Man fick lätt bilden av att jag inte var speciellt smart.
Miljön bland 19-åriga pojkar var inte stöttande. Det förekom mobbning.
– Det kräver skinn på näsan, som man säger på svenska.
Jaan Siitonen jämför med finskans ord paksunahkaisuus (att man är tjockhudad eller härdad).
– En sa också: Siitonen, det här är ingen språkkurs, det är militären.
De fulare orden eller kraftuttrycken som Siitonen fick höra, väljer han finkänsligt att inte upprepa.
Många känner igen sig att den egna personligheten försvinner eller åtminstone bleknar när man talar ett främmande språk.
– Om man inte kan uttrycka sig så upplevs man som dum och behandlas därefter, konstaterar Siitonen.
Han minns tydligt sin största rädsla i Dragsvik.
– Jag var nervös hur långt jag skulle hinna på min knaggliga svenska innan den andra vände om till finska.
På grund av sin rädsla iklädde sig Siitonen rollen som clown, i synnerhet i början av sin tjänstgöring.
”I morgon kan jag redan bättre”
Människan är som sårbarast när hon börjar lära sig ett nytt språk. Det här trots att de flesta som försöker prata ett främmande språk möts av varma leenden och förståelse.
– Vi vill inte göra språkfel, men i början gör vi massor. När vi pratar mer avtar också språkfelen och vi kan uttrycka oss bättre. Hoppet är ständigt närvarande. I morgon kan jag redan bättre än i dag.
Jaan Siitonen poängterar hur viktigt det är med feedback och hur den framförs. Den andra ska inte rätta till genast eller understryka de fel man gör.
– Om någon säger: ”Jag går till Åbo från Helsingfors”, så kan den andra svara: ”Ah, det är trevligt. Du åkte från Helsingfors till Åbo”.
Man måste övervinna rädslan att göra fel
Jaan Siitonens språkresa tog ingalunda slut efter militärtjänstgöringen. Han ville fortsätta studera svenska, först affärsekonomi vid Yrkeshögskolan Arcada, sedan statskunskap vid Helsingfors universitet.
– Det fanns dagar då jag inte pratade finska någon annanstans än vid butikskassan.
Siitonen är inte längre en motståndare av skolsvenska, däremot säger han att det finns rum för förbättringar i språkundervisningen.
Siitonen anser att vi borde prata mera om hur man övervinner rädslan för att göra fel. Undervisningen måste också bli innovativare.
– Det råder fortfarande en stark uppfattning i svenskundervisningen att att man lär sig språk på ett visst sätt. Men man kan lära sig svenska också när man leker krig, eller festar.
Överlag kan finlandssvenskarna finska bättre än finnarna kan svenska. Om en finsktalande försöker prata svenska känns det som att allt går långsamt. Av den orsaken övergår svenskspråkiga ofta till att prata finska.
– Samma sak i Sverige! De går över till engelska utan att ens fråga om man vill prata engelska.
Ett ord i taget, ett fel per gång
I början av november firar vi Svenska veckan. Vad är då språkambassadörens hälsning till all finskspråkiga?
– Vi måste se på språkkunskaper med nya ögon. Man kan njuta av ett språk fast man inte kan mera än fyra ord. Det går alltid att lära sig mera, uppmuntrar Jaan Siitonen.
Siitonen talar för ett ord i taget och ett fel per gång. Det handlar om en positiv, uppåtgående spiral. Man kan också leka med språkmissar eller skratta åt dem.
Vid en kvällssits kan man till exempel spela en sång på svenska; Kent, Bo Kaspers Orkester, Veronica Maggio, Håkan Hellström eller fast Silvana Imam. Efter det kan man fortsätta diskussionen på svenska. Det räcker med en kvart- eller halvtimme.
Artikeln är en översättning av Finska Yles Päivi Leppänens artikel Pakkoruotsin inho karisi armeijassa – ”Jännitin, paljonko ehdin sanoa tönkköruotsillani, ennen kuin toinen vaihtaa suomen kieleen”som publicerades 30.10.2022 klockan 12.30.
