Så du har bestämt dig för att bojkotta VM i fotboll. Fint! Visst har du skrivit om det på Instagram, Facebook eller Twitter?
Alla tre, säger du? Wow.
Du är inte den enda.
Inlägg om VM-bojkottar har översvämmat sociala medier den senaste tiden. Det har blivit ett mästerskap i präktighet.
Jag hör dig gnissla tänder på andra sidan skärmen, så jag ska direkt komma med två poänger:
- Om du verkligen bojkottar VM av människorättsskäl, för att du är orolig över migrantarbetare, sporttvätt och sexuella minoriteters ställning i Qatar – hatten av!
- Du har rätt: VM borde inte ha ordnats i Qatar under några som helst omständigheter. Värdskapet är oacceptabelt.
Jag vill inte försvara Qatar. Jag vill att vi ska reflektera över grunderna till våra ställningstaganden. För problemet är att någonting skaver.
Det osar Qat
Frågan är: Varför just nu, då inte ens människorättsorganisationer som Amnesty eller Finlands Fackförbunds Solidaritetscentral SASK förespråkar bojkott?
Som sportjournalist har jag aldrig sett en lika omfattande supporterdriven bojkottvåg. Och då har vi haft ett världsrekord i problematiska idrottsarrangemang de senaste åren: fotbolls-VM i Ryssland 2018, friidrotts-VM i Doha 2019 och en F1-kalender fylld med lopp i Bahrain, Saudiarabien och Qatar, för att nämna några smärtpunkter.
Varför höjdes inte röster i samma utsträckning kring Peking-OS tidigare i år? Problemen med uigurernas koncentrationsläger, tystandet av dissidenter och hållbarheten var välkända. Men det vägde lätt då Iivo Niskanen gick för guld på 15 kilometer klassiskt och Lejonen spelade final.
Freedom House – som mäter personlig och politisk frihet i länder – rankar Qatar ovanför Ryssland och Kina, även om betyget fortfarande är väldigt lågt.
Att se på Qatarägda PSG:s matcher eller Saudiägda Newcastle möta Abu Dhabis Manchester City i Premier League är också acceptabelt enligt många.
Antingen har idrottsfans hittat ett helt nytt samhälleligt engagemang det senaste halvåret – eller så ligger någonting annat bakom.
Jag tror att många känner sig kränkta.
Att många känner samma förorättade ryggmärgsreaktion som då planerna för fotbollens Super League avslöjades i fjol våras.
Jag tror att mästerskapets flytt till vintern är en större orsak till den utbredda bojkotten än migrantarbetarnas död
Att den traditionella fotbollsromantiken håller på att försvinna. En känsla av att vi håller på att förlora någonting vi trodde vi ägde, som vi tog för givet.
I fjol var fansen så rosenrasande att storklubbarna i Europa snabbt fick backa.
Jag tror att mästerskapets flytt till vintern är en större orsak till den utbredda bojkotten än migrantarbetarnas död.
Mästerskap i minusgrader och extremhetta för att blidka Europa
För fotbolls-VM hör ju sommaren till!
Ja, den europeiska sommaren.
Varför ska det vara så? Européer och andra på det norra halvklotet äger inte fotbollen, men det är våra preferenser som andra får foga sig efter.
Det var redan kallt under herr-VM 2010 i Sydafrika, då spelades en match i minusgrader.
Samma företeelse kan upprepas i juli och augusti nästa år. Då ordnas världsmästerskapet för damer i Australien och Nya Zeeland. Där är det vinter.
Ett annat exempel är det afrikanska mästerskapet, som från och med 2025 ska spelas på sommaren i stället för på vintern. En stor orsak är för att blidka europeiska toppklubbar, som tappat toppspelare mitt under ligasäsongen.
I framtiden krockar inte längre mästerskapet med den europeiska ligasäsongen, men oroliga röster för spelarnas hälsa har höjts. Det kan vara extremvärme som gäller, beroende på spelort.
Är vi hycklare?
VM i Qatar är problematiskt på oerhört många sätt – också för att mästerskapet motverkar den naivt idealistiska bilden av idrott: att förena världen.
I stället har kritiken – rättmätigt – varit frän i progressiva, demokratiska västländer. I arabvärlden har man i stället stört sig på de externa försöken att påverka den lokala kulturen.
I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare
Gianni Infantino, Fifas ordförande
Fifa går på Qatars linje i frågan. Det blev klart senast i lördags:
– Den här moralpredikan från västvärlden är ensidig. Det är bara hyckleri, sa Fifas ordförande Gianni Infantino på en presskonferens i lördags.
Man ska givetvis inte ta Infantino på orden – han är en hal politisk förbundspamp som kommer att försvara Qatar-VM för resten av livet.
– I dag känner jag mig som en qatarier, i dag känner jag mig arabisk. I dag känner jag mig som en afrikan. I dag känner jag mig homosexuell. I dag känner jag mig funktionsnedsatt. I dag känner jag mig som en migrantarbetare, sa också den medelålders vita privilegierade miljonären Infantino. South Park hade inte kunnat skriva det bättre.
Men det är sant att vi är duktiga på att sopa våra egna problem under mattan. Sportbladets profilskribent Simon Bank skriver att väst hävdar västs moraliska överlägsenhet på skakiga grunder. Han använder sig också av ordet hyckleri.
Frank Johansson, verksamhetsledare för Amnesty i Finland, menar att stora idrottsevenemang i regel är problematiska. De är kapitalkrävande, tär på ekonomiska och ekologiska resurser. Dessutom finns det få demokratier i världen som längre är helt oproblematiska.
Det är inte ändamålsenligt att fotbolls-VM alltid ska spelas i samma länder. Det är inte heller klokt att satsa 200 miljarder på ett mastodont-VM på en yta stor som en bråkdel av södra Finland.
Finns det en kompromiss?
Att ge ett mästerskap till ett tvivelaktigt land behöver alltså inte vara negativt. I bästa fall kan det vara en katalysator för förändring. I varje fall i teorin.
Men den svenska fotbollsjournalisten Olof Lundh köper inte argumenten.
– Jag önskar att det stämde att idrotten förbrödrar. Jag tycker att Ryssland och Kina är två exempel på att det inte riktigt fungerar så. Tyvärr ser jag rätt mörkt på framtiden. Så länge organisationer som Fifa, IOK och Uefa saknar transparens kommer det inte att gå åt rätt håll.
Vi kan i varje fall drömma.
Det brukar heta att de bästa kompromisserna nås då alla inblandade parter är lite obekväma.
Fifa kunde först ha nobbat Qatars värdskap och ställt krav på förändring som måste ske innan ett VM kan tilldelas. Sedan kunde ett VM i Mellanöstern ha delats upp på fler länder.
Och vi kunde vänja oss vid tanken att fotbollen är en global sport och att arrangemangen inte behöver sätta Europa i fokus.
