Qatar 2022 will be the best World Cup ever.
Sa inte Bagdad-Bob.
Åtminstone var mannen på bilderna från Doha väldigt lik Gianni Infantino.
Det är fascinerande att bevittna hur Fifa, med den verklighetsfrånkopplade basen Gianni Infantino i fronten, har en evig förmåga att sila mygg och svälja kameler. Världsfotbollens mäktigaste organ har radat upp exempel på detaljstyrning – senast när man satte stopp för OneLove-armbindlarna – men samtidigt stängt öron och ögon i den stora debatten för att envist försöka hetta upp ett iskallt intresse för fotbolls-VM i Qatar.
Han har haft hektiska dagar, Infantino, den hale ålen från Schweiz. Ständigt påpassad, alltid på resande fot. Han klämde in ett snabbt besök till G20-mötet för att vädja om paus i Ukrainakriget (när blev Fifa en politiskt aktiv organisation?) och när han satte tonen för VM slog han dövörat till.
Det blev en minst sagt märklig lördagsmonolog på en timme. Det var förvirrat, verklighetsfrånvänt och magstarkt – och många har använt titeln despot för att beskriva Fifabossen.
Man får lov att säga att försöken att lägga locket på kritiken mot Qatar har gått helt åt skogen.
Vem har sett Qatar spela fotboll?
Det här borde vara glädjens dagar. Fotbolls-VM är unikt i sin kraft att skapa berättelser och minnen, men (ursäkta, Gianni) diskursen för Qatar handlar om vägen hit.
Den har varit lång, smutsig, korrupt, livsfarlig, förbannat sorglig.
Och så Qatar–Ecuador i en VM-premiär ovanpå allt annat.
När fotbolls-VM i Qatar startar har turneringen knappt vilopuls. Ett anonymt Qatar gör sin VM-debut utan en enda spelare som den genomsnittliga tittaren har sett spela fotboll. Ecuador är det sydamerikanska inslaget som väldigt många skickar hem med första flyget efter tre gruppspelsmatcher.
När fotbolls-VM i Qatar startar har turneringen knappt vilopuls
Högdjuren har anlänt ändå, Bollförbundets ledartrojka sitter plikttroget på varsin stol – och hela premiären är en installation för alla hinder som det här mästerskapet måste klättra över. Det var rejält tuggmotstånd för drygt fyra år sedan då Ryssland öppnade mot Saudiarabien på Luzjniki-stadion i Moskva, men uppförsbacken är oerhört mycket brantare i Doha.
Qatar-VM som mästerskap är verkligen ett haveri. Mycket kan gå snett, det känns som att en gnista kan tända eldsvådan och spränga krutdurken. Och världens ögon stirrar på allt – inklusive fotbollen.
Krav att hålla två tankar i huvudet
Om det har gått någon förbi ska det ju spelas fotboll också.
64 VM-matcher kommer inte att lappa några hål, men de gör knappast läget sämre heller.
Det är hälsosamt, rentav ett krav, att hålla två tankar i huvudet för att orientera sig i dagens hyperkapitalistiska fotbollsvärld. Mycket är för jävligt och man blir uppgiven stup i kvarten, men när bollen väl rullar kommer jag att nyfiket titta på.
Många med mig har sina minnesbilder, känslor och historier. VM är en enda lång kavalkad: Zidanes finalmål på Stade France och hans skallning i Berlin, Iniestas guldmålshälsning till Dani Jarque, Tysklands 7–1 i Belo Horizonte, Italiens ilska i Sydkorea, Suarez bett på Chiellini, Maradonas Mexiko-VM, Sveriges varma 94-sommar, Gascoignes tårar …
Fotbollsmästerskap är smuts, men det är också det vackra och eleganta, oförklarliga och ofattbara.
Pengarna är sannerligen för stora och de skumma händerna för många för att det här ska bli folkets sport igen. VM i Qatar kommer aldrig att kännas rätt, men det finns ändå nittio minuter fotboll att samlas runt.
Kan Brasilien ta sitt sjätte guld? Kommer Messi att avsluta sin landslagskarriär med att vinna titeln som gör honom störst någonsin? Kan Marocko skrälla? Imploderar Ronaldo?
Jag ser fram emot matcherna och de fotbollsrelaterade berättelserna. Miljontals pojkar och flickor kommer att fastna för Mohammed Kudus i Ghana, Cody Gakpo i Holland, Brasiliens offensiv eller USA:s nya generation. Eller något helt annat.
Innanför de kritade linjerna kommer även den här turneringen att skapa VM-minnen. Det är inte betydelselöst när historiens mest svartmålade mästerskap ska starta.
