Det bor en hel del engelsmän i Doha, Dubai och Abu Dhabi.
Jag stötte på flera av dem i dag. Så här såg en typisk diskussion ut då jag ställde frågor om människorättsproblematiken inför matchen mot Iran, och om Harry Kane borde bära regnbågsbindeln eller Fifas snabbt ihopskrapade ersättningsband.
– Måste du verkligen fråga mig om det?
Ja.
– Varför tror du att jag bor i Dubai?
Jag vet inte, varför?
– För att slippa all nonsens.
Personerna som ville se Harry Kane bära Fifas bindel var i ärlighetens namn i majoritet i dag. Det tyckte inte bara utlandsboende engelsmän, utan också flera som fortfarande håller till på de brittiska öarna.
– Jag är inte modern, sa Steve Holmes från Sheffield.
– Vi är inte intresserade av mänskliga rättigheter, säger Frank som är här för fotbollen och ingenting annat. Sedan kommer han på sig själv och tillägger:
– Eller vi bryr oss, men måste leva med läget här.
Att fotboll och politik inte hör ihop är fortfarande en väldigt vedertagen åsikt bland supportrar på plats. Och det tycker också det internationella fotbollsförbundet Fifa.
Röken börjar skingra sig
Till slut fick det Fifa som det ville: Hoten om gula kort blev för mycket för England och resten av de europeiska länderna som hade meddelat om regnbågsarmbanden så tidigt som i september.
Tidsperspektivet är ironiskt.
Fifa togs på sängen tätt inpå premiären då Qatar gjorde en helomvändning i alkoholfrågan. Qatar hade haft tolv år på sig att meddela om ett alkoholförbud och gjorde det två dagar innan förlustmatchen mot Ecuador.
Nu gör Fifa samma sak. De hade haft tid att reagera i två månader, men gjorde det sent och tvingade de progressiva länderna i Europa till lydnad. Då hoten om dryga böter föll för döva öron tog Fifa till det tunga artilleriet.
Röken börjar skingra sig på dansgolvet. Styrkeförhållanden utkristalliseras.
Qatar sitter och klappar takten. Fifa försöker hänga med i rytmen – och vi släpas illamående efter i de dystopiska tonerna. Som hålögda trasdockor.
Vi vill inte, men vi kan inte heller låta bli. Inget kvalande landslag meddelade om en VM-bojkott, alla är fortsättningsvis sugna på VM-glansen.
Pride på egna villkor
Fifas skenhelighet är väntad men fortfarande häpnadsväckande.
Då Fifapamparna inte befinner sig i Qatar, där homosexualitet är förbjudet, stoltserar organisationen med Pridekampanjer. I somras – då VM egentligen borde ha spelats – vajade regnbågsflaggan i vinden ovanför kontoret i Zürich.
På sin webbplats skriver också Fifa att de ”omfamnar sitt ansvar att respektera mänskliga rättigheter i alla projekt och överenskommelser”. Trots det fick Danmark inte bära träningströjor med budskapet ”mänskliga rättigheter för alla”.
Var går vår gräns?
Fifa håller ständigt på att flytta på målstolparna, nya bottennoteringar normaliseras då fotbollen flyttas allt längre från den värdegrund vi är vana vid.
Sportbladets Erik Niva och många andra väntar på den oundvikliga motreaktionen, en splittring inom fotbollsvärlden. Men den väntar på sig.
På måndagen blev det ett rött kort för mångfald, men matcherna fortsätter precis som vanligt och vi valsar vidare.
