När Kerstin ska konfirmeras tjatar hon till sig ett par vita finskor – även om de är lite för trånga, klämmer och skaver.
På många sätt blir skorna en bra och träffande bild för hur Kerstins hela liv kommer att te sig – hon kommer alltid att känna sig inträngd och instängd i en roll som inte riktigt passar henne, livet igenom känner hon att det är något som skaver, att de drömmar och förhoppningar hon haft blivit skamfilade och solkiga, skrumpna och för små.
Första delen i ny romanserie
Mikaela Nykvist debuterade som författare för fem år sedan med romanen Rök i fjärran som tog sin utgångspunkt i Wasa brand i augusti 1852. I berättelsen får vi följa två unga kvinnor och deras liv vid tiden för den ödeläggande branden.
Rök i fjärran var första boken av fyra i den så kallade ”Runsor-serien” där Mikaela Nykvist skildrar Wasa under 1800-talet och hur centrala historiska händelser såsom Krimkriget och nödåren kom att påverka invånarna i staden.
I höst är Mikaela Nykvist aktuell med första boken i en kommande serie som fått det övergripande namnet ”Allt handlar om barnen”.
I Kerstins bok får vi möta en ung kvinna som växer upp i den lilla byn Nylax femtio kilometer utanför Vasa. Det är efterkrigstid och framtidstron är svag – samtidigt har folk fullt upp med att bygga upp landet lika väl som sitt sargade självförtroende.
I Kerstins barndomshem går jord före ord – arbetet på gården, i fähuset och i hushållet tar all energi, och varken far eller mor förmår lyssna på den tonåriga dotterns önskningar och behov. Ofta känner Kerstin sig mer som en piga på gården än en dotter i huset.
Sextonåriga Kerstin bär på en stor längtan att bli sedd, och när hon möter den elva år äldre Lars känns det som om alla hennes drömmar går i uppfyllelse. Lars är som en riddare där han kommer körande i sin stora svarta bil och sveper iväg med den oskuldsfulla jungfrun.
Lars bär på ett löfte om frihet och en gemensam framtid – en framtid som de slungas in i fortare än de tänkt sig när Kerstin blir gravid.
Cementerade och kringskurna könsroller
I 1950-talets Finland är samhällsstrukturerna och könsrollerna rigida – som familjens överhuvud förväntas mannen sörja för familjens väl och ve, medan hustruns roll och uppgift är att ta hand om hem och hushåll, se till barnen och säkerställa att det finns mat på bordet när så önskas.
Kerstin har svårt att godta och anpassa sig till den snäva, kringskurna och instängda rollen som hemmafru och husmor – var inte samlivet tänkt att vara något mer än att skala potatis, sy upp gardiner och baka kakor i sandlådan?
Eftersom förlossningen höll på att kosta Kerstin livet är Lars styvnackat emot att skaffa fler barn, medan Kerstin bär på en brinnande längtan efter ett syskon till lilla Kristina. Och inte minst – en längtan efter ett hett och lustfyllt samliv.
Men Lars drar sig undan, gömmer sig bakom sin tidning och undviker att se sin hustrus besvikelse och frustration, hennes missbelåtenhet och otillfredsställdhet.
Så småningom glider Kerstin och Lars ifrån varandra – de lever sina parallella liv i bredd med varandra, men sällan mötas de två på riktigt, på djupet.
Toaletten som tryggt rum
I Kerstins bok skildrar Mikaela Nykvist en kvinna fången såväl i sin kropp som i sin tid.
Kerstin längtar efter frihet och gemenskap, passionerad kärlek och meningsfull vänskap, men får nöja sig med ett strikt inrutat och förutbestämt liv inom hemmets fyra väggar.
När barnen (jo, det kommer ett barn till även om Lars gjort allt för att undvika en ny graviditet) blivit vuxna känner Kerstin en längtan efter att göra något mer än sitta hemma i det välstädade huset och vänta på att klockan ska bli fem och Lars komma hem.
Arbetet som butiksbiträde ger henne den efterlängtade egentiden och inte minst egna pengar att röra sig med, samt kolleger att prata och umgås med.
För kvinnor som Kerstin finns det få möjligheter att skapa sig ett eget rum, en egen plats i tillvaron där de kan vara sig själva, skala av sig alla förväntningar och sociala regelverk, släppa alla hämningar och ge utlopp för sin besvikelse och sin vrede, sitt illamående och sin indignation.
När livet känns orättvist och motigt söker Kerstin sin tillflykt till toaletten som blir hennes eget lilla trygga rum:
”Alltid flyr jag till wc:t, det har varit min tillflyktsort i livet så länge jag minns, och även idag står jag och ser mig själv i spegeln. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv, när jag inte har klarat av pressen från dem omkring mig.”
En moders kärlek
Mikaela Nykvist följer Kerstin från de sena tonåren i Nylax till åren som hemmafru och mamma i det nybyggda huset i centrum av Vasa och slutligen som åldrad och demenssjuk på ett seniorboende.
Det är en skildring som sträcker sig över mer än sex decennier och som tecknar ett porträtt av såväl Kerstin som den tid hon lever i – en tid av stora samhälleliga förändringar i Finland med allt vad det innebär av såväl fler möjligheter för kvinnor att bestämma över sina liv och sina kroppar som större öppenhet och acceptans för att skapa sig ett liv enligt eget gottfinnande.
Att skildra ett helt livsförlopp från sena tonåren till 80+ är utmanande, och det är oundvikligt att vissa episoder blir rätt så fragmentariska och flyktiga. I synnerhet de sista decennierna av Kerstins liv passerar revy i en takt som kan kännas lite väl rask och rapsodisk.
Ett centralt tema i berättelsen är moderskap och moderskärlek, och inte minst hur rollen som mor och förväntningarna på hur en mor ska vara ser olika ut och förändras under årtiondenas lopp.
Relationen mellan Kerstin och hennes mor Helga präglas av distans och motstridighet. I sin duglighet och duktighet är Helga en mor som lätt (om än omedvetet och oavsiktligt) inger dottern en känsla av underlägsenhet och mindervärdeskomplex – med dåligt självförtroende och en viss osäkerhet som följd.
När Kerstin som 17-åring blir gravid är hon totalt oförberedd på vad det innebär att vara mor, och hennes eget moderskap kommer också att präglas av en viss ambivalens och oro som gör henne överbeskyddande men också något handfallen inför uppgiften.
När Kerstins dotter Kristina blir mor tar hon sig an åtagandet med en form av självklar handlingskraft.
Men samtidigt finns här ett slitstark band som förenar mödrar och döttrar över generationsgränserna – gemensamma erfarenheter som länkar dem samman i samförstånd och samråd.
Frispråkigt och rättframt
Berättarperspektivet i romanen är Kerstins.
Kerstin är den suveräna jagberättaren, och det är uttryckligen hennes perspektiv vi får ta del av i ett slags minneskavalkad som börjar med en prolog som tecknar ett slags historisk-sociologisk-psykologisk bakgrund till den livsberättelse vi kommer att få ta del av.
Romanen slutar med ett ”Amen” vilket ger berättelsen en prägel av bön eller psalm – som om Kerstin berättade sin historia för oss i form av en inre monolog eller kontemplation där hon ser tillbaka på sitt liv, även om tidsperspektivet genomgående är presens.
Under berättelsens gång utvecklas Kerstin/jagberättaren från en smått upprorisk och frihetstörstande tonårstjej till en förvirrad och vilsen hemmafru för att under årens lopp bli en rätt så bitter och besviken kvinna som hade tänkt sig att livet hade något mer att erbjuda.
Kerstin är rättfram och rak på sak, hon skräder inte orden när hon är upprörd över faderns patriarkala översittarfasoner eller när Lars hellre flyr iväg till arbetet än tar hennes behov på allvar.
Kerstin är också frispråkig när hon ger uttryck för sin åtrå och sin längtan efter att bli sedd, att ha sex. Här kan jag ibland känna att texten glider över i ett slags romance-mode som skorrar lite mot känslan, stilen och tilltalet i den övriga berättelsen.
Mikaela Nykvist har dock en förmåga att mejsla fram kvinnoporträtt som är mångskiftande, ofta både motstridiga och motsträviga. Också i porträttet av Kerstin finns en spänning och en laddning som ständigt vibrerar under den välstrukna ytan.
