I går firade Qatar sin nationaldag, och de kunde knappast ha föreställt sig ett mer maxat firande.
Historiens första VM-final i fotboll på arabisk mark, en slutduell mellan stormakterna Argentina och Frankrike. Lionel Messi mot Kylian Mbappé – två superstjärnor, lagkamrater i Paris Saint-Germain och automatiskt två av de mest välkända ansiktena för mjuk makt med qatarisk stämpel.
Och sen den finalen.
Now is All.
Turneringens mantra passade onekligen för finalhelgen av det 22:a VM-slutspelet i fotboll.
Ett par dagar tidigare hade Fifas ordförande Gianni Infantino bänkat sig i den stora konferenslokalen i Doha för att ge sin syn på den gångna månaden. Infantino satte själv fart på VM med den minst sagt hårresande entimmesmonologen där han tog heder och ära av hela västvärlden och politiserade en turnering som han själv hade uppmanat att alla skulle låta stå utanför politiken.
Nu?
– Det här har varit tidernas bästa VM.
Se där, en idrottsledare som summerar ett sällsynt strålande mästerskap med just de orden.
Infantino säger sanningar
Det är ingen nyhet att fotbollsvärlden är en komplex och kaotisk plats. Det är rena känslor och passion, det är allt det magiska på gräset – de dansande marockanska mammorna får fungera som en bild för det vackra med den här sporten.
Men det är lika givet att grunden som fotbollen har utgått från i decennier slåss om syret med pengar, politik och makt när vi skriver december 2022.
Och just fotbolls-VM i Qatar var mer än något annat pengar, politik och makt.
Då Gianni Infantino säger att VM är en braksuccé kan han rada upp sportsliga faktum: alla världsdelar var med i utslagsmatcherna, Afrika fick sitt första semifinallag, Stephanie Frappart blev den första kvinnliga domaren i ett herr-VM, fotbollen som spelats har varit dramatisk, det har varit välorganiserat och smidigt.
Allt är sant.
Motfråga: Kunde man förvänta sig något annat med den satsning på runt 200 miljarder dollar som Qatar har plöjt ner i VM-projektet? Det är klart att tunnelbanesystem, arenor och infrastruktur måste fungera om det har varit priset – och många underbetalda gästarbetare har satt livet till på vägen.
Fifa har däremot beröringsskräck med alla de andra frågorna runt Qatar-VM. Bristen på mänskliga rättigheter, gästarbetarnas situation, sexuella minoriteter – jobbiga frågor med kontaktytor till exakt de ämnen som placerade en nattsvart skugga över hela turneringen.
Politik på alla fronter
Inför VM skickade Fifa ut ett brev till fotbollsvärlden och önskade fokus på fotbollen under VM-veckorna. Ingen politik, inget överflödigt prat om problemen i Qatar.
”Dra inte in fotbollen i varje ideologisk och politisk kamp”, var önskan från Gianni Infantino.
Sen såg Infantino sig själv som arab, afrikan, homosexuell och en massa annat – och sen blev hela VM-månaden en effektiv skådeplats för dagsaktuella politiska frågor.
Demonstrationerna i Iran vällde in på VM-arenorna, Europa vrålade om One Love-bindlar tills de ynkligt nog backade, USA:s tränare och lagkapten fick parera politiska frågor inför den minerade matchen mot Iran, Neymar och resten av Brasilien spelade i den numera högerpopulistiskt Bolsonaro-laddade gula tröjan, Serbiens landslag rullade ut kartor med nationalistiska kopplingar i sitt omklädningsrum.
Mitt under brinnande VM ingick Tyskland enorma gasavtal med Qatar samtidigt som deras landslag åkte hem, under senaste veckan har en korruptionsskandal i EU nystats upp med pilar som pekar mot mutor från Qatar.
Bland annat.
Varför har västvärlden monopol?
Då fotbollssporten har navigerat sig framåt under 2000-talet har pengar varit det som verkligen har värdesatts. Den mörka dagen i december 2010 då Ryssland och Qatar valdes till VM-värdar är egentligen bara en punkt på kurvan mot den här dagen.
VM-finalen i den helt nybyggda staden Lusail spelades i går, Argentina vann och fotbollshistoriska trådar knöts ihop. Det var verkligen vackert att se, men grundfrågan om vilket priset var för att se Messi stå där som världsmästare hänger fortfarande i luften.
I en färsk The Guardian-podcast fick två muslimer ge sin bild av VM-debatten. De höll verkligen med om att västvärldens kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Qatar ska ha stort utrymme både nu och i framtiden, men de tyckte också att de hårda orden mot VM-värden har andats dubbelmoral.
Varför ska västvärlden ha monopol i alla frågor om kultur, religion och samhällsstruktur?
Under en hel VM-månad har Qatar problematiserats av en minoritet av världens länder, i praktiken västvärlden med ett femtontal europeiska demokratier i fronten. Finland tillhör den skaran av länder som anser att VM inte skulle ha spelats i Qatar. Sättet som landet mutade sig till värdskapet är unket, metoderna för att bygga upp hela VM är vedervärdiga och turneringens avtryck på klimatet är inte försvarbart.
Tack vare en rapport visste Fifa om åtminstone en del av bristerna i Qatar före omröstningen 2010. Och ändå föll de köpta rösterna som de gjorde.
Europa klagar – pengarna duger
En åsikt som lyftes i podcasten är ändå väldigt relevant: Europa klagar och ifrågasätter, men pengarna duger.
Och det är ju här allt börjar och slutar runt fotbolls-VM i Qatar. Den lilla gulfstaten utnyttjade den utbredda korruptionen i Fifa för att få arrangera turneringen, och i dagsläget tar Fifa och fotbollsvärlden mer än gärna emot oljepengarna från de stenrika länderna i Mellanöstern.
PSG ägs av Qatar, Newcastle av Saudiarabien, Manchester City av Förenade Arabemiraten. Qatariern Nasser Al-Khelaifi är en av Europafotbollens mäktigaste män som ledare för klubbfotbollens takorganisation, flygbolag från den här delen av världen skyfflar in miljoners miljoner för att hålla i gång cirkusen, Gianni Infantino har flyttat till Doha och håller saudiska kronprinsen i handen.
Det som vi nyss bevittnade var historiens överlägset dyraste VM, som spelats på minst yta och som har dragit in mest pengar till Fifa. Under den senaste VM-cykeln på fyra år har den internationella fotbollens paraplyorganisation, trots en pandemi, håvat in 7,5 miljarder dollar – och Fifa budgeterar för runt elva miljarder för kommande fyra år.
Då Gianni Infantino säger att det här var tidernas bästa VM har han åtminstone delvis rätt. När han räknar sedelbuntarna är det ett ofrånkomligt faktum.
Argentina är världsmästare, världens största match blev en VM-final som ingen glömmer. Frågan är om det också är arvet som vi kommer att minnas från fotbolls-VM i Qatar om några år.
