I början är visionsbilden bara en lös idé om vad ett projekt kunde bli. I takt med att projektet fortskrider ändras visionsbilden enligt budgetar och detaljplaner.
Hur väl visionsbilden stämmer överens med slutresultatet hänger på vilket skede av processen man är i och vad man vill visa med bilden, säger Jenni Reuter, arkitekt och professor i arkitekturens grunder och teori på Aalto-universitetet.
– De som investerar i ett projekt vill gärna ha bilder som ser säljande ut och där finns en viss friktion i vad som egentligen borde visas till en kund eller någon som bor i en stad, säger Reuter.
Från den första visionsbilden till en färdig byggnad kan färgen på fasaden ändras och byggnaden kan bli mindre. Det är sannolikt att en senare version av visionsbilden motsvarar slutresultatet bättre.
– Som åskådare borde man ha någon sorts grund i bildanalys och förstå i vilket skede av processen som visionsbilden används.
En glansbild av verkligheten
Fotorealistiska bilder, det vill säga bilder som motsvarar verkligheten väldigt väl, har använts aktivt inom arkitektur de senaste tjugo åren.
Fotorealistiska visionsbilder skapas ofta för arkitekturtävlingar, då med syftet att övertyga. Juryn som väljer bland tävlingsbidrag ser egentligen väldigt lite på visionsbilden, för den berättar mindre än detaljerade beräkningar och andra dokument.
Det fick mig att tänka på om man överhuvudtaget borde publicera visionsbilder som inte har en klar plan bakom sig
Timo Hintsanen, direktör för stadsplanering vid Åbo stad
Men visionsbilderna publiceras också vanligen offentligt för att ge en bild till invånarna om vad man ungefär kan vänta sig av ett projekt. Problemet är att fotorealistiska visionsbilder ofta innehåller element, till exempel människor och blommande körsbärsträd, som tar bort fokus från det väsentliga.
– Man tittar på om människorna är glada, om det regnar, om träden har mycket blad. Beroende på personen kanske man tittar på cyklar och bilar. Det här är saker som egentligen inte har någon relevans för slutresultatet och där kan man vilseleda åskådaren, säger Jenni Reuter.
Om vi har sett en massa fotorealistiska bilder och också sett att det aldrig blir så, kan det vara att vi inte längre tror på dem
Jenni Reuter, arkitekt och professor på Aalto-universitetet
Att planera ett hus är en komplex helhet. De som står bakom projektet vill dela med sig av vad de gör, men alla har inte den sakkunskap som krävs för att förstå sig på utförliga beskrivningar av byggnadens inre och yttre, säger Reuter.
– Arkitektur är ofta väldigt politiskt och det är viktigt att den stora allmänheten ska få någon sorts intryck av vad det är som ska göras. Visionsbilden ska ge en en stämning av vad som kommer att komma. På det viset har den en viktig roll.
Men om visionsbilden är en glansbild av verkligheten?
– Det tycker jag man kunde ifrågasätta och utveckla. Jag hoppas vi funderar på när vi kunde ha visionsbilder och när vi kunde ha till exempel en miniatyrmodell som kunde säga mycket mera. Där koncentrerar man sig kanske mindre på detaljer som är irrelevanta.
”Det har betydelse hur icke-professionella ser på bilderna”
Enligt Timo Hintsanen, direktör för stadsplanering vid Åbo stad, är möjligheterna större än hoten. Han tycker att visionsbilderna är ett bra verktyg i stadsplaneringen.
– De visionsbilder vi låter göra ska kunna visualisera vad det är vi fattar beslut om, vilken sorts framtid det är frågan om. Då måste visionsbilderna vara neutrala, de får inte försköna, men inte heller belysa planen på ett negativt sätt, säger Hintsanen.
Hintsanen ser ändå risken i att visionsbilder förvränger verkligheten genom att sätta fokus på fel saker. Därför är det viktigt att arkitekten förtydligar det väsentliga i projektet, speciellt om de som fattar beslut om byggprojekt inte har erfarenhet av arkitektur.
– Experter genomskådar visionsbilderna och ser de egentliga planerna bakom dem. Men det har betydelse hur icke-professionella ser på bilderna.
Visionsbilden blev ett skämt
Enligt Timo Hintsanen är det inte en målsättning att följa de lösningar som visionsbilden presenterar. Målet är att komma fram till en fungerande lösning. Därför ändrar ofta visionsbilden under projektets gång, liksom syftet i vilket bilden används.
I Åbo är Kakolafunikularen ett exempel på en visionsbild som enligt många inte alls motsvarade slutresultatet. I själva verket publicerades den första bilden av bergbanan i ett helt annat syfte än att visualisera slutresultatet, säger Hintsanen.
– Då ville vi endast föra fram funikularens idé, eftersom konceptet var helt obekant för många. Grundsyftet var att demonstrera hur en bergbana fungerar.
Funikularen har blivit något av ett skämt i Åbotrakten. Numera skojas det om att bergbanan inte fungerar ordentligt, men då hissen var ny delades skämtbilder på sociala medier där visionsbilden jämfördes med det slutliga resultatet.
– Visionsbilden började leva ett eget liv. Det fick mig att tänka på om man överhuvudtaget borde publicera visionsbilder som inte har en klar plan bakom sig.
Hur länge tror vi på det vi ser?
Både Timo Hintsanen och Jenni Reuter anser att fotorealistiska visionsbilder kan vara ett bra sätt att framföra ett projekt, så länge visionsbilderna används ansvarsfullt.
Om människor ändå ständigt blir besvikna på slutresultatet, kan man fråga sig hur länge visionsbilderna har en funktion.
Jenni Reuter tror att fotorealistiska visionsbilder som används som de gör i dag, kan vara förlegade om sex, sju år.
– Om vi har sett en massa fotorealistiska bilder och också sett att det aldrig blir så, kan det vara att vi inte längre tror på dem. Då vill man ha nya sorters impulser. Jag vill åtminstone själv tro att vi går mot ett bättre och ärligare sätt.
Det går snabbt att skapa visionsbilder med dagens teknik. Enligt Timo Hintsanen kunde en lösning för att använda visionsbilder ansvarsfullt därför vara att skapa nya bilder i takt med att projektet går framåt.
– Visionsbilderna kunde bilda en tidslinje där man skulle publicera en ny bild då projektet utvecklas, säger Hintsanen.
Hintsanen berättar att han skulle besöka ett museum i Kina som han trodde var färdigt efter att ha sett byggets fotorealistiska visionsbilder. Bilderna hade inte alls förskönats, utan avspeglade verkligheten med grådaskig dimma och högar av höstlöv. Först då han kom fram till platsen och såg att museet ännu inte var byggt insåg han att bilderna var visionsbilder.
Hintsanen tror likt Reuter att vi hela tiden går mot ett bättre håll med visionsbilder i Finland.
– Riktigt nöjd blir jag då vi får se den första äldre personen med rollator i visionsbilder. För det är ju en del av vardagen.
