Till exempel i Tenala har den lokala Ukrainahjälpen ett lager med kläder och basförnödenheter ifall det kommer nya ukrainska familjer, berättar en av de frivilliga som tagit emot ukrainare och erbjudit dem boende, Anders von Bonsdorff.
Matbanken i Tenala fungerar likaså. Rätt många av de ukrainare som kom till Tenala har däremot flyttat till Karis i första hand, men också till Ekenäs för att ha närmare till olika jobb, berättar Katarina Lindholm som koordinerat boendet för de ukrainare som kom till Tenala i fjol.
Föreningar men också privatpersoner har aktivt bidragit med hjälp på många olika håll i Västnyland.
Invandrarkoordinator Karin Ljung-Hägert berättade i november att ukrainarna har integrerat sig väl i Västnyland, men att de nog lider av en stark hemlängtan.
Varma yllesockor till fronten
Hos Berit Latvala i Langansböle i Ekenäs lyser den lilla läslampan som står bredvid fåtöljen där hon sitter och stickar yllesockor. Under den tid hon väntat på att reportern ska knacka på har hon hunnit långt på ett par nya strumpor.
Berit Latvala är född 1936. Hon har minnesbilder från sin barndom när vinterkriget bröt ut i Finland.
– Jag satt bredvid mamma och hon stickade strumpor i ett grått yllegarn till fronten. Inte visste jag då att jag också skulle sticka till fronten, över 80 år senare och dessutom med Ryssland som part i båda krigen.
Jag vet inte om det är tillåtet men jag skriver att de är från Finland, vem som stickat dem och ”God bless you”
Berit Latvala om de sockor hon stickar till Ukraina
När Berit Latvala har stickat klart ett par yllesockor knyter hon fast en lapp med info om garnet med tvättråd och storleken på sockorna. Dessutom sätter hon en liten papperslapp in i tån på ena sockan.
– Jag vet inte om det är tillåtet men jag skriver att de är från Finland, vem som stickat dem och ”God bless you”, med hopp om att någon känner lappen när den sticker in i foten.
Tidigare köpte hon själv allt garn, men nu får hon också garn, bland annat från marthorna i Bromarv. Marthaföreningen tar sedan emot de färdigt stickade sockorna och ser till att de sänds vidare, till Ukraina.
Restgarn till ränder så inget går till spillo
Till ett par yllesockor i storlek 46-47 går det åt minst 300 gram garn, närmare 350.
– Men jag kan utnyttja restgarn när jag till exempel gör skaften, säger Berit Latvala och visar hur hon stickat ränder i avvikande färg.
På ett år stickar Berit Latvala drygt hundra par yllesockor, det vill säga cirka två par per vecka.
– Det är en win-win situation för jag har en grav artros, men mina fingrar hålls mjuka och fina när jag stickar, säger Berit Latvala.
Stickjunta med kosovoalbaner
Stickande är inget nytt för Berit Latvala, inte heller frivilligt arbete med människor som tvingats fly sitt hemland. För snart 20 år sedan engagerade hon sig i en grupp kosovoalbaner som kom till Västnyland.
– De kom till Knipnäs sjukhus i Ekenäs och sedan flyttade de ut till Sjömansro i Lappvik. Vi har en sommarstuga i närheten och jag kom i kontakt med kvinnorna.
Berit Latvala ville sysselsätta kvinnorna och skingra deras tankar från vad de varit med om i sitt hemland. Hon beslöt sig för att ordna en sy- eller rättare sagt stickjunta.
– De här mammorna och barnfamiljerna var så sönder. De kom alla från olika orter i Kosovo och för att få dem att komma samman började jag sticka med dem på gräsmattan. Först hade de svårt att närma sig varandra men bara de fick stickor i händerna blev de glada och började prata med varandra.
Berit Latvala ordnade också så att kvinnorna fick sälja hembakt bröd på torget i Hangö.
– Jag förde ingredienser och så bakade de. De sålde massor. För de pengarna köpte kvinnorna motorsågar som de sedan tog med sig när de kunde återvända hem.
Berit har också stickat sockor till de flyktingar som kom till Mjölbolsta i Karis.
Känns bra om man kan hjälpa
I dagens läge kan Berit Latvala inte röra på sig utan hjälp av rollator på grund av en ryggskada, därför hjälper hon numera hemifrån vardagsrummet där hon stickar medan hon till reporterns glädje lyssnar på Yle Vega.
– Det är så lite man kan hjälpa med, vi ger ju ändå bara av vårt överflöd, säger 86-åriga Berit Latvala som upplevt krig på nära håll eftersom familjen bodde i Hangö när hon var liten.
– Kan du göra något, så gör det för allt i världen. Det känns bra om man kan hjälpa lite. Så är det bara.
Fängslad ukrainsk vän startskottet för ny insamling i Karis och Pojo
Hemma hos familjen Edelmann i Fiskars svämmar golvet över av kassar med barnkläder. Under trettondagshelgen sändes sju stora kartonglådor vidare med en buss från Baltikum. Bussen kör mellan Finland och Ukraina.
Strax före jul sändes fem lådor och hemma i köket väntar sju färdigt packade klädlådor. De åker snart iväg.
– Jag går genom varje plagg, sorterar och viker dem enligt storlek, berättar Serafiina Edelmann.
Plaggen packas sedan i lådorna som är donerade av ett företag i Karis. På lådorna står vad de innehåller.
Man tackar naturligtvis inte nej till en vän som ber en om hjälp
Serafiina Edelmann efter kontakt med ukrainsk väninna
Fiskarsbon Serafiina Edelmann har ett förflutet som operasångare. I Italien blev hon god vän med en sopran från Ukraina, som hon sedan haft regelbunden kontakt med. I våras, en kort tid efter att Rysslands krig mot Ukraina bröt ut, fick Serafiina Edelmann inte längre tag på sin väninna. Ingen visste var hon fanns och oron var stor bland hennes vänner.
I slutet av året hörde den ukrainska väninnan av sig till Serafiina och hon kontaktade också andra, tidigare kolleger och vänner som bor utanför Ukrainas gränser.
– Hon hade suttit fängslad, men har släppts fri, berättar Serafiina Edelmann.
Den ukrainska väninnan berättade att hon vill hjälpa sina landsmän och behövde stöd och hjälp av sina utländska vänner
– Man tackar naturligtvis inte nej till en vän som ber en om hjälp, säger Serafiina Edelmann.
Serafiina Edelmann var redan i början av Ukrainakriget i kontakt med vänner, bekanta och sjukhus i östra Finland. Hon är nämligen född i Villmanstrand. Där samlade man in bland annat blöjor och modersmjölksersättning som sedan kördes till Ukraina.
Hon märker att hjälpviljan är lika stor i hennes relativt nya hemkommun Raseborg.
– Jag blev helt tagen på säng och överraskad över människors iver och vilja att hjälpa.
Kassarna med barnkläder, som finns överallt i köket och vardagsrummet i Fiskars, bevisar det vad Serafiina Edelmann säger.
Hjälpen organiseras från Ukraina
Ukrainarna sköter om busstransporterna och också hur lådorna kommer vidare till de hårdast drabbade områdena. Hjälpförsändelserna kommer inte till Serafiina Edelmans sångarväninna, men hon organiserar det hela. Till exempel Serafiinas kontaktperson är en kvinna i Kiev, som önskat att Serafiina samlar ihop klädpaket till barn.
Den första klädförsändelsen for till Charkiv där det bland annat finns barn som fötts i skyddsrum och som behöver varma kläder för att man ska kunna evakuera dem. I de värst drabbade områdena finns många små barn som också hunnit växa ur sina kläder och här går inte att få tag på nya kläder.
Önskan om leksaker och pyssel
De frivilliga som hjälper på hemmaplan i Ukraina har nu bett om små leksaker, spel, ritböcker och pennor till barnen som tillbringar en stor del av sin tid i skyddsrum.
– Så att barnen ska ha något att göra och för att skingra deras tankar från pågående flyganfall och bombningar. Att leka är viktigt för barnens utveckling och vi vet inte vilka spår det här kriget kommer att efterlämna hos barn som växer upp skyddsrum, säger Serafiina Edelmann.
Serafiina Edelmann kommer att fortsätta hjälpa ukrainare så länge hon orkar och så länge det behövs, säger hon.
– Alla kan hjälpa, var och en efter egen förmåga och ork. Själv hade jag ångest över allt grymt som pågick, allt från pandemin till kriget i Ukraina och människors nöd. Jag mår själv bättre när jag får hjälpa.
I Hangö har Anja Henriksson tagit initiativ till att packa lådor som påminner om våra moderskapsförpackningar. De sänds vidare med hjälp av den gemensamma Ukrainahjälpen.
