Efter framgångarna med Whiplash (vann tre Oscars 2014) och La La Land (vann sex Oscars 2016) verkar regissören Damien Chazelle ha fått mer eller mindre fria händer att visualisera sina vildaste filmdrömmar.
Resultatet är en 3 timmar och 9 minuter lång kärleksförklaring till Hollywood. En kärleksförklaring med en prislapp som går loss på mellan 78 och 110 miljoner dollar – beroende på hur man räknar.
En kärleksförklaring som ger Margot Robbie och Brad Pitt chansen att yttra repliker som ”det står skrivet i stjärnorna att jag är en stjärna” och ”det jag gör har betydelse”.
Men hur välformulerad är återstoden av denna kärleksförklaring – egentligen?
En galen förälskelse
Babylon inleds år 1926 med blodsmak, svett och elefantskit. Vi får nämligen ta del av hur filmbranschens blivande ”allt i allo” Manny (Diego Calva) kämpar för att få en elefant levererad till en vacker villa högt uppe på en kulle.
Villan ägs av en filmmogul känd för spektakulära fester av ett slag som får de sociala sammankomsterna i The Wolf of Wall Street (2013) och Eyes Wide Shut (1999) att framstå som söndagsskoleträffar.
Spriten flödar, drogerna dammar och svetten lackar när branschens hetaste namn gnider sina vackra kroppar mot hungriga wannabees.
Bland de förstnämnda finns drömprinsen Jack Conrad (Brad Pitt) vars leende smälter hjärtan snabbare än bläcket på nästa filmkontrakt hunnit torka.
Bland de sistnämnda finns vildhjärnan Nellie LeRoy (Margot Robbie) som får män att dregla och kvinnor att gråta när hon kastar loss på dansgolvet – eller inför kameran.
Det här är en värld full av excentriska regissörer, sexiga manusförfattare, stressade fotografer, pressade statister och farliga recensenter. Ett 1920-tal som påminner om Baz Luhrmanns galna iscensättning av 1800-talets belle epoque i Moulin Rouge (2001).
Inledningen framstår som en orgiastisk stumfilmsdröm utan slut – men bakom knuten lurar ljudfilmen som kommer att slå igenom 1927 och innebära en brytningspunkt för branschen.
En hetsig verklighetsflykt
Babylon påminner om ett påkostat fyrverkeri eller en vansinnesfärd i en storslagen bergochdalbana. Tempot är högt, intrycken många och utsikten hisnande.
Och visst är det lätt att bli förförd av fartens tjusning och den visuella prakten. Problemet är bara att man inte hinner smälta intrycken, samla tankarna eller njuta av detaljerna.
Allt rusar förbi snabbare än någon av de fiktiva regissörerna hinner ropa ”bryt”.
Och när de väl gör det känner man sig sorgligt snuvad på en konfekt man anat smaken av. Sötman som uppstår när skickliga skådisar antingen driver med den egna imagen eller gör helt nya landvinningar (Tobey Maguire dyker upp som febrig galning).
Sältan som tränger in i diskussionen om indelningen i finkultur och underhållning, nedslagen i filmhistorien eller bilden av filmbranschen som ett klassamhälle i miniatyr.
För hur man än vänder på det så är det uppenbart att Damien Chazelle (född 1985) velat ge uttryck för sin kärlek till filmen som konstform – samtidigt som han ställer publiken mot väggen med repliker i stil med: ”ingenting av det här är på riktigt och ändå är det större än livet!”
En kärlek som förflyktigas
Babylon har allt sedan världspremiären i december utmålats som en flopp. En film som inte levt upp till hypen och vars biljettintäkter drunknar i det enorma budgethavet.
Det har talats om svårigheten att locka en yngre publik till en episk berättelse och om en eventuell krock med fjolårets andra megalomaniska satsning: Avatar 2.
Alla dessa faktorer spelar säkert in, men i slutändan är ändå det största problemet att helheten kvävs av sin egen massa. Tidsmässigt kunde man ledigt ha skurit bort en timme och i manusrummet kunde man med fördel ha hängt upp en skylt med texten: less is more.
Då hade publiken fått ut mer av de scener, repliker och rollprestationer som redan nu gör intryck. Hit hör den mexikanska skådespelaren Diego Calva som är formidabel i rollen som fixaren Manny. Både rollkaraktären han spelar och det genombrott den inneburit för honom bevisar att Hollywood är och förblir en magisk plats där drömmar kan bli verklighet.
Även när man slösat bort pengarna på fyrverkeripjäser och inte haft vett att sluta i tid.
