Ozzy Osbourne meddelade den 1 februari officiellt på sitt Instagramkonto att han inte kan avsluta sin avskedsturné No More Tours 2 på grund av sin sviktande hälsa.
Rösten är det inget fel på, skrev han i sitt emotionella inlägg, men kroppen klarar inte av turnerandets påfrestelser.
Det betyder att konserten i Finland i maj är avbokad, liksom också resten av turnén.
De bästa – och sämsta – liveplattorna med Ozzy
Du som aldrig hann se The prince of fucking darkness på konsert får nöja dig med att lyssna på Ozzy Osbournes liveskivor. Här kommer en liten guide till dem, från den sämsta till den bästa.
Ozzy Osbourne: Just Say Ozzy (ep, 1990)
Jag köpte den här sexlåtarsskivan då den kom ut. Det enda intressanta är egentligen att höra hiten Shot in the dark live, för han gillar inte själv det poppiga soundet 1986 men här är det dessvärre Zack Wylde på gitarr och inte Jake E. Lee, som är min favorit av Ozzys gitarrister. Vid sidan av Iommi och Rhoads förstås.
Black Sabbath: The End (2017)
Skivan fungerar närmast som en souvenir, ett slags ”jag var där”-minne över Sabbaths avskedsturné. Visst, det låter maffigt och stort jämfört med gamla konsertinspelningar med bandet från sjuttiotalet, men ett bra gig från 1975 klår ändå allt de gjorde senare efter återföreningarna.
Black Sabbath: Live At Last (1980, inspelad 1973)
Inte bandets hetaste liveinspelning, men de gav aldrig ut en liveskiva med ursprungsmedlemmarna. Det här setet spelades in 1973 men lades på hyllan för de var inte nöjda med hur det lät. Visst hörs sjuttiotalets magi här, men det finns bättre bootlegs.
Ozzy Osbourne: Live At Budokan (2002)
Jag var aldrig fan av Zack Wyldes gitarrstil i Ozzys band. Han är för tung och ”metal” i min smak. Den här perioden var inte heller den bästa i Ozzys karriär. Som inblick i Ozzy live vid den tiden är skivan helt hyfsad. Men vem orkar lyssna på ett gitarrsolo med Zack?!
Black Sabbath: Reunion (1998)
Visst var det mäktigt när det ursprungliga Black Sabbath efter alla år blev sams igen och dessutom började turnera igen?
Här finns den där magin och ”gammal är äldst”-känslan. Bill Ward är ännu med i bandet. Och härligt att de spelade Sabbath Bloody Sabbath, den var för svår för Ozzy att sjunga så han undvek senare den låten. Men de fick en Grammy för Iron Man på den här skivan år 2000.
De två nya studiospåren Psycho Man och Selling My Soul i slutet är tyvärr inga klassiker.
Black Sabbath: Past Lives (2002)
Det tog lång tid innan jag insåg att CD 1 är Live At Last. CD 2 är den intressantare där man får uppleva bandet i sitt esse under senare halvan av sjuttiotalet. Svårslaget med guldklimpar som Megalomania och Hole In the Sky.
Ozzy Osbourne: Live & Loud (1993)
Ozzy trodde att han hade Parkinsons och skulle ut på avskedsturné. Det hörs kanske att det ligger stora känslor i luften. Gigen inleddes med ett potpurri av alla hans hitar. Men det blev sedan tråkigt hemma i soffan och han hade inte Parkinsons, så nästa turné hette Retirement sucks-tour.
Hur som helst är det här en gedigen och intensiv samling av de bästa bitarna åren 1991-1992 och litet till. Det här var en höjdpunkt i karriären, för albumet No More Tears är hans största framgång. Inte hans bästa skiva, men den hade många hitar och höjdare.
Ozzy Osbourne: Speak Of the Devil (1982)
En riktig klassiker! Och en udda sådan. Randy Rhoads hade dött i flygolyckan och Ozzy var i början av solokarriären ännu inte så stor och legendarisk som han sedermera skulle bli, men det fanns en hälsosam rivalitet mellan honom och hans gamla band Black Sabbath som nu hade Ronnie Dio på sång.
Av kontraktsskäl måste Ozzy kacka ur sig en skiva och han gjorde så att han med sitt soloband spelade ett gig med enbart gamla Black Sabbath-låtar. Och det är sjukt bra!
Den där riktigt ”galna” Ozzy har fångats på band i full attack mode. Och vilket låtval! Från öppningen Symptom Of the Universe med härligt klagande röst, vidare till fantastiskt gungande Snowblind. ”The madman is back!”, verkligen.
På den här skivan fångar han ännu bättre Sabbaths bästa låtar än vad de själva gjorde på liveinspelningar. Att höra både Never Say Die, Sabbath Bloody Sabbath och The Wizard på samma liveskiva är som julafton.
Ozzy Osbourne: (Randy Rhoads) Tribute (1987, inspelad 1982)
Randy Rhoads tid i bandet var kort men desto mer viktig och han förkroppsligade bilden av en åttiotalets gitarrhjälte. Tyvärr hann de inte spela in hemskt mycket med Randy live och videomaterial finns det ännu mindre av. Ozzy tyckte den här inspelningen lät gräslig och ville inte ge ut den. De hade haft en dålig kväll, tyckte han. Då skulle jag vilja veta hur en bra kväll med Randy på gitarr lät!
Några år efter Randys tragiska död ville de ge ut ett minne över hur det lät live. Och Tribute är utan tvekan den definitiva liveupplevelsen med Ozzy Osbourne. Från klassiska Carmina Burana-intritejpens övergång i stenhårda I Don´t Know fram till avslutande Black Sabbath-trion Iron Man-Children Of the Grave-Paranoid är det en hårdrocksresa av rang.
Live lyfter klassiker som Suicide Solution och Mr. Crowley ännu flera steg från studioversionerna som i sig är så gott som sakrala. Andra soloskivan Diary Of A Madmans låtar som Believer och Flying High Again är inte lika kända som Crazy Train och de andra från debuten Blizzard Of Ozz, men det finns helt enkelt inte en svag stund på Tribute.
