Jag träffar den 30-åriga advokaten Saphia Awil uppe i bergen Mount Elgon i Bungoma. Exakt hur högt uppe i bergen vi är vet jag inte, men den numera slocknade sköldvulkanen vid gränsen mellan Kenya och Uganda är 4 321 meter över havet som högst – och det känns i öronen.
Awil är anställd vid länsstyrelsen för Bungoma county i Kenya och sköter frågor som rör könsrelaterat våld. Länet toppar den nationella statistiken för våld mot kvinnor, trots medvetna insatser.
På en gräsplätt uppe i bergen ha två olika läns mest inflytelserika personer, kulturella ledare och samhällets så kallade äldre – alltså äldre män – samlats för att diskutera hur man ytterligare kunde förebygga könsrelaterat våld. Saphia Awill representerar Bungoma.
Statistiken för könsrelaterat våld är dyster i Kenya, dystrare än det globala genomsnittet. Nästan hälften av alla kvinnor i Kenya beräknas utsättas för våld under sin livstid, bland kvinnor och flickor i åldern 15–49 har 34 procent utsatts för fysiskt våld och 13 procent för sexuellt våld. Globalt är siffran omkring 30 procent.
Var tredje kvinna utsätts för sexuellt våld i Bungoma
I Bungoma, ett av Kenyas 47 län, är siffran ännu dystrare.
Här har 62 procent av kvinnorna i åldern 15–49 upplevt fysiskt våld, och 30 procent sexuellt våld, visar en rapport publicerad av Kenyas nationella statistikbyrå.
Bland de kvinnor som är eller varit gifta eller i en relation var förövaren ofta den nuvarande eller tidigare partnern.
I termen könsrelaterat våld ingår allt från fysiskt till sexuellt våld. Termen är bred, det kan handla om våld i hemmet, våldtäkt, barnäktenskap eller könsstympning.
Saphia Awil arbetar med just de här frågorna. Hon har rötter i Somaliland, en självutropad stat i norra Somalia, men hennes mor- och farföräldrar utvandrade till Kenya på 1940 talet.
Somalierna utövar den mest extrema formen av kvinnlig könsstympning, där man både skär och sedan syr ihop könsorganet. Ingreppet är ändå rätt så vanligt också i Kenya.
I Kenya är kvinnlig könsstympning ändå förbjudet och straffbart. Trots det räknar man med att 15 procent av flickor och kvinnor I åldern 15-49 har genomgått könsstympning. Statistiken visar på en stadigt minskande trend, från 36 procent år 1998 till 21 procent år 2014 och nu 15 procent. Målet är att siffran ska vara noll år 2026.
Räddades av morfar
Saphia Awil fick höra om könsstympning som barn. Hon berättar att hon inte riktigt visste vad det var, men nog att det var något som skulle utföras på flickorna. Att det var skadligt visste hon inte.
Hon lärde sig sedan mer om vad det riktigt handlade om när hon gick i gymnasiet.
– Det fick mig att undra ifall också jag var omskuren, eftersom jag inte riktigt förstod vad det innebär för kroppen och hur annorlunda det är, så jag frågade min mamma.
Se Saphia Awil berätta om hur hennes morfar räddade henne från ingreppet.
Hennes mamma berättade att hon inte var omskuren eftersom hennes morfar hade beslutat sig för att ingreppet inte längre ska göras i deras familj. Saphia Awils mamma blev den sista.
Awil minns ändå tidpunkten för när ingreppet skulle ha gjorts. Man samlade samhällets flickor till något som kan liknas vid en övernattning. Som ung kände hon sig litet utanför eftersom hon inte fick delta.
I dag är hon tacksam för sin morfars beslut.
– Det är en lättnad att veta att jag räddades från det.
Att förändra attityderna är tidskrävande
I Mount Elgon är kvinnlig könsstympning fortfarande en tradition, trots hot om straff. Att förändra attityderna i ett kraftigt patriarkalt samhälle tar tid.
– Vi har arbetat med målet i många många år, i Bungoma är takten annorlunda jämfört med exempelvis Samburu och Masailand. Antalet fall har sjunkit men vi måste få ett slut på det.
Ett sätt för att minska fallen var att kriminalisera ingreppet. Könsstympning blev olagligt år 2011, men fortfarande ter sig vägen till noll rätt lång.
Skolstängingarna under coronapandemin tros ha ökat riskerna för kvinnor och flickor att utsättas. Sedan tidigare var skollov populära tidpunkter att utföra ingreppet på. Och förbudet har delvis flyttat på problemet.
– Vi har sett att en del flickor tas över gränsen till Uganda för att omskäras och så återvänder de efter ingreppet, berättar Awil.
Det gäller att gå åt roten till problemet, alltså attityden, menar Awil.
– Vi kan förbjuda det men samhällena kommer alltid att hitta innovativa sätt att utföra sina riter på. Det måste mer handla om att förändra attityder.
Pojkar och män spelar nyckelroll
Till en början gjorde Bungomas ledning ett stort fel när man försökte komma åt problemet, berättar Awil.
Man vände sig till flickorna, men i ett samhälle med så stor diversitet som Bungoma hjälpte det inte.
Lösningen blev att försöka förändra attityderna hos städernas och byarnas äldsta och mest inflytelserika: De äldre männen.
Man har också utsett så kallade ”male champions”, manliga förkämpar. I praktiken är deras uppgift att sprida kunskapen om riskerna med könsstympning i sina egna samhällen.
Awil lyfter fram att man också i högre grad måste tala om problematiken i skolorna, och inte bara med flickorna som man hittills gjort.
– Det är viktigt att sådana diskussioner också förs med de pojkar som nu växer upp, så att de blir annorlunda män än de som vi nu ser.
Men det har ändå skett framsteg, trots att det går långsamt.
– På nationell nivå har det skett framsteg, och i vårt län likaså. Vi ser exempelvis att antalet kvinnor som könsstympas har sjunkit, trots att vi ännu inte nått vårt mål om att få ner siffran till noll.
Globalt är vägen till noll likaså lång. Pandemin ledde till att försöken att vända trenden saktades ned. Det ledde i sin tur till att könsstympningen ökade, fallen väntas öka med två miljoner fall fram till 2030.
