Efter takbranden i maj 2006 flyttades kyrkbänkarna ut ur domkyrkan under renoveringen. Då väcktes idén om att kyrkorummet kunde användas mer ändamålsenligt med hänsyn till församlingarnas verksamhet.
Dåvarande kantor Mikael Helenelund och kaplan Mats Lindgård vid Borgå svenska domkyrkoförsamling tog initiativ till saken.
– Vi föreslog att man skulle byta ut bänkarna till stolar för att göra kyrkan mera mångfunktionell. Med stolar kan man möblera enligt vad det är för verksamhet på ett helt annat sätt än med bänkar, säger Lindgård.
Initiativet diskuterades av de svenska och finska församlingarnas medarbetare och officiellt av församlingsråden. Lindgård har ett minne av att de anställda i båda församlingarna stödde idén, men den föll sedan i gemensamma kyrkorådet.
– Båda församlingarnas representanter i gemensamma kyrkorådet tyckte att det var en dålig idé så det gick inte vidare.
Efter branden var frågan så pass prioriterad att det ordnades ett seminarium kring domkyrkans interiör, där flera berörda aktörer medverkade, inklusive biskop Gustav Björkstrand.
Nu har frågan väckts till liv på nytt och en bred arbetsgrupp har fått i uppdrag att inte bara fundera på kyrkbänkarna, utan interiörerna i sin helhet i båda kyrkorna och hur miljön på gården utanför kyrkobyggnaderna kan förbättras.
Diskussionen går het på sociala medier kring förslaget att ändra interiören i Borgå domkyrka och reaktionerna är i huvudsak negativa.
Det främsta argumentet är att domkyrkan är en historiskt viktig och sakral byggnad som inte får bli ett vardagsrum med soffgrupp, bokhyllor och en lekhörna för barnen.
Men tanken på att bland annat byta ut bänkarna mot stolar och bygga en separat plats för barn där de kan följa med gudstjänster och klä sig i alba är inte ny, varken i Borgå, Finland eller i övriga Norden.
Inget nytt med stolar i medeltida kyrkor
Bakgrunden till att Lindgård och Helenelund ens föreslog stolar i stället för bänkar hänger ihop med en utveckling som har varit rådande redan en längre tid.
– Om man går till gamla medeltida katedraler i allmänhet, till exempel i Sverige, Tyskland och England så är det mycket vanligt att man har bytt ut bänkar till stolar. Det är inget unikt för Borgå utan det har skett redan tidigare på många håll och i ännu äldre kyrkor än i Borgå, säger Lindgård.
Samtidigt upplevde Lindgård och Helenelund att domkyrkans nuvarande bänkar inte hade ett särskilt historiskt värde.
– Kyrkbänkarna är inte på något sätt medeltida.
Kyrkbänkar från 1800-talets slut
I arkitekten Ulla Raholas dokumentering av domkyrkans renovering 2006–2008 framkommer att kyrkbänkarna från 1880 planerades av arkitekt Axel Loenbom och byggdes av ingenjör Söderholm och målades i en ljus ekfärg och lackades därpå.
I samband med en restaurering i december 1954 konstaterade konservator Thorvald Lindqvist att bänkarna var i gott skick och bara behövde ett ytlager färg. Efter branden 2006 fick bänkarna sin ursprungliga gröna färg som de hade före renoveringen 1972.
– Det är ju inte på något sätt att vi skulle vara revolutionerande med att fundera på en sådan här sak. Om bänkarna skulle vara från 1400–1500-talen skulle jag ha ganska stor förståelse för att man tycker att man måste värdera att ha kvar dem eller att det åtminstone ska finnas kraftiga argument för att inte ha dem, säger Lindgård.
Lindgård påpekar också att de nuvarande kyrkbänkarna har väldigt höga ryggstöd och inte är särskilt användarvänliga för till exempel barn eller korta vuxna personer.
– Om man är skymd av ett ryggstöd så gör det ju direkt kyrkan ogästvänlig för till exempel barn om man inte ser.
Lindgård står fortfarande bakom tanken att fast domkyrkan är en medeltida byggnad med historiskt värde, så är dess främsta uppgift att vara ett rum för församlingens verksamhet.
– Då måste man också kunna beakta verksamheten i inredningsdetaljer och inte längre se på kyrkan som ett musealt föremål. Den är ett ställe som används och församlingens viktigaste samlingspunkt, säger Lindgård.
Större och mindre förändringar sker med jämna mellanrum i våra kyrkor, till exempel altaren som tidigare var byggda fast i korets bakre vägg har lyfts ut.
– Det har också gjorts i Borgå domkyrka på grund av en liturgisk förnyelse i kyrkan där det blev vanligare att den präst som förrättade nattvardsliturgin kunde vara vänd mot församlingen och inte stå med ryggen mot.
Tanken på ett mobilt altare som kunde flyttas i kyrkorummet efter behov är inte heller den ny, inte heller barnens egen hörna som finns invid altaret i till exempel Uppsala domkyrka i Sverige.
– Allt efter som behoven i församlingarna och synen på gudstjänsten har förändrats har det lett till förändringar också i inredningar, till och med när det gäller altare, säger Lindgård.
Kyrkoherde Mats Lindgård tror också att Museiverkets syn på kyrkorummet är i förändring.
Det visar bland annat renoveringen av Lundo gråstenskyrka från 1400-talet åren 2020–2021, där bänkarna byttes ut mot stolar och kyrkrummet gjordes mera lättillgängligt.
Men kyrkbänkarna i Lundo kyrka var från 1970-talet och man var tvungen att gräva upp golvet för att förnya värmesystemet, något som inte är aktuellt i Borgå domkyrka.
Åbo domkyrka står också inför en omfattande sanering, där ett kapell i nedre våningen ska öppnas för allmänheten och ett nytt altare byggas.
Kyrkolagen måste följas
Det är kyrkolagen (1054/1993) som styr vad som får och inte får förändras i kyrkorummet. Museiverket ger utlåtanden och Kyrkostyrelsen fattar de avgörande besluten om genomgripande förändringar i interiören och kyrkobyggnaden.
I en kyrklig byggnad från före 1917 gäller skyddet också byggnadens fasta inredning och målningar, det vill säga permanenta kulturhistoriskt viktiga strukturer och verk. Kyrkbänkar, altare och andra tillfälliga arkitektoniska lösningar hör inte nödvändigtvis hit.
Det betyder inte att Museiverket kan behandla alla medeltida kyrkor lika, utan varje kyrkbyggnad är unik och har sin egen historia.
– Det är en svår sak att försöka jämföra Lundo kyrka med Borgå domkyrka om man funderar hurdan interiören var där också före förändringarna och hurdana förändringar man var tvungen att göra, säger överarkitekt Robin Landsdorff vid Museiverket.
I Lundo var saneringen omfattande då man bland annat bytte ut hela värmesystemet. I Borgå domkyrka har kyrkbänkarna hamnat i fokus, men överarkitektens blickar går vidare ner mot golvet.
– Vad jag minns har stengolvet golvvärme i sig och som tillägg till det sådana här radiatorer, alltså vanliga vattenvärmda element som finns under bänkarna. Om man plockar bort en bänk så har man en radiator mitt på golvet. Så det är ganska krångligt. Och det är det som hela kyrkans uppvärmningssystem baserar sig på, säger Landsdorff.
Landsdorff minns inte på rak arm om värmeaggregaten finns under varje eller varannan bänkrad, men att flytta bänkarna kräver oberoende vidare undersökningar.
Museiverkets roll är att se över och handleda värnandet av vårt gemensamma byggnadsarv. I det här fallet är inte bara fråga om tekniska utmaningar i till exempel värmesystem, utan också bänkarnas kulturhistoriska värde.
Enligt Landsdorff får Museiverket rätt ofta frågor som berör önskemål om att få byta ut stela och styva bänkar mot enskilda stolar som kan kopplas samman till bänkrader eller användas separat.
– I vissa fall är det möjligt men det kan hänga på sådant som golvvärme och uppvärmningssystem som kan vara en överraskande stor utmaning, säger Landsdorff.
Med en sakkunnig arbetsgrupp som också beaktar estetiken i planeringen löses nog alla utmaningar. I övrigt stöder Museiverket tanken på att församlingarna själv ska avgöra hur de vill använda sitt kyrkorum.
– Vi har inga invändningar mot att man vill ha barnen närmare altaret eller längre bak i kyrkan. Det är över lag en trend att försöka få barnfamiljer att känna sig välkomna i kyrkan, och det här att barnen skulle vara tvungna att vara tysta verkar vara en ålderdomlig tanke.
Landsdorffs rekommendation för en medeltida kyrka är att bygga på med möbler och löstagbara strukturer som kan tas bort utan att det lämnar större spår efter sig.
– I stället för att fästa på väggar kan man ha det stående på golvet så att man inte behöver bulta i de medeltida väggarna, säger Landsdorff.
Frågorna som gäller domkyrkoområdet behandlas av en bred arbetsgrupp med representanter från de båda församlingarna, fastighetssidan, domkapitlet, gemensamma kyrkofullmäktige och församlingsråden.
Arbetsgruppen utses i sin helhet som bäst och räknar med att arbeta en längre tid innan förslag går vidare till de beslutande organen. Gruppen har ett stort mandat då uppgiften inte bara omfattar kyrkorummet utan hela domkyrkområdet, inklusive lilla kyrkan och gården.
