Teater: Artificiell intelligens på tapeten i ungdomspjäsen [LOVELACE]

“Välkomna till Teatermuseet Åbo Svenska Teater”, hälsar publikarbetarroboten Frida (Frida Lassus) på robotars generiska vis och visar med ett konstgjort leende publiken var de bästa platserna finns. Här har Lassus, som i själva verket fungerar som publikarbetare på ÅST fått axla en skådespelarroll av sig själv som robot, vilket fungerar alldeles utmärkt i sammanhanget. Direkt befinner vi oss i en annan tid och verklighet, hundratals år har passerat och den rekvisita som finns kvar, är endast bevarade reliker av det som en gång fungerade som en teaterscen.

I den framtid som utspelas är teaterformen ett flyktigt minne, och Teatermuseet Åbo Svenska Teater (TÅST) ett tillfälle för publiken att lära sig och minnas hur, när och varför man applåderar, samt vad en skådespelare är. Det framkommer att alla djur har blivit utrotade och livet som vi minns det har ersatts med maskinella replikationer, vid sidan av de få resterande människoexemplaren.

Dåtid, framtid och tidskapsel

Själva handlingen i sig är inte den enklaste att följa med i, då nivåerna är många: Den slutna tidskapseln som är TÅST, dåtiden så som vi minns den, samt framtiden utanför tidskapseln, dit enbart publikarbetarroboten Frida kan ta sig.

Frida blir ersatt av en falsk Frida, som i ett ryck river av sig peruken och presenterar sig som den avancerade roboten XQW1000 [LOVELACE] Armydoll. Det visar sig att Lovelace har hamnat i tidskapseln TÅST som en del av sin avancerade utbildning.

Kajsa Ek glänser i sin roll som [LOVELACE]. Hon sticker inte under bordet med att det är just hon som är den mest utvecklade roboten, som mot sin vilja också börjar anamma känslor då hon ser förhållandet mellan den äkta människan Ville (Ingemar Raukola) och hans AI-pappa Zeller (Jukka Aaltonen).

Zeller är dock på gränsen till att säcka ihop av ålder och behöver akut hjälp från framtiden – något som Lovelace är övertygad om att hon kan hjälpa till med. Trion stöter dock på problem eftersom Frida befinner sig utanför tidskapseln, men med publikens hjälp går saken trots allt att ordna.

Var går gränsen mellan maskin och människa?

Det mest uppfriskande är hur Tove Appelgren har närmat sig tanken på vad AI i framtiden kan gå ut på. En fråga som ställs är bl.a. var gränsen mellan maskin och människa egentligen går, då robotarna blir så avancerade att de kan tänka, känna och få självinsikt. Själva idén bakom föreställningen dök upp efter pandemitiden, då Appelgren lade märke till att det finns barn för vilka allt som sker på en teaterscen är obekant. Det är en inspirerande grund att kombinera verklighet och fenomenet AI på.

Själva idén bakom föreställningen dök upp efter pandemitiden, då Appelgren lade märke till att det finns barn för vilka allt som sker på en teaterscen är obekant.

Ellinor Hellströms och Camilla Reuters kostymer samt Jon Fredrikssons scenografi bidrar till att ge karaktärerna sin personliga prägel och kombinerar realitet och fiktion på ett charmigt retro-inspirerat sätt.

För de mer komiska inslagen står Jukka Aaltonen, som i egenskap av återanvänd dating-robot kommer in i rullstol och strör kring sig otaliga pinsamma raggningsfraser samt dansar och sjunger i sin kaninmundering.

Det är fräscht att Appelgren har tagit sig an ett högaktuellt tema och anpassat det till teaterscenen. Föreställningen ger, den smått kaotiska handlingen till trots, en positiv eftersmak och är en modig och fantasifull tolkning av scifi-tematik på en mindre teaterscen.

Konsttestarna i åk 8 kommer att se föreställningen och samtidigt riktas fokus på högstadier och andra stadiets skolor. Konsttestarna är världens största konstrecension, Finlands största program i konstfostran och verksamheten tar med alla åttondeklassare i Finland och deras lärare på 1–2 högklassiga konstbesök om året.

[LOVELACE] är inspirerad av TIU, teater i undervisningen. Målsättningen i TIU är att kombinera teaterkonst och lärande samt att väcka frågor och nyfikenhet kring tematiken.