Natali Moreno kom till Ecuadors huvudstad Quito för tre veckor sen med en son och en dotter.
– Jag lämnade Venezuela på grund av det kritiska läget. Det man tjänar räcker inte till mat för hela veckan.
Hon säger att det svåraste var att lämna sina tre äldre barn, sin man och sin sjuka mamma.
– Men att återvända är inte ett alternativ, varför skulle vi återvända, för att gå hungriga?
I Venezuela jobbade jag i femton dagar för två mediciner från apoteket, inget annat.
Natali Moreno
Moreno hoppas kunna fortsätta till Peru eller Chile med buss där hon har hört att det kan finnas jobb och sedan skicka hem pengar till resten av familjen.
Hennes mamma är sjuk och skulle behöva både mediciner och hälsosam mat.
– I Venezuela jobbade jag i femton dagar för två mediciner från apoteket, inget annat.
Flera veckors resa till fots med tre barn
Hittills har över 7,1 miljoner venezuelaner lämnat landet på grund av den politiska och ekonomiska krisen i landet.
De allra flesta befinner sig i ett av Venezuelas grannländer. Och 4,3 miljoner av dem klarar inte av sina basbehov i de nya värdländerna.
Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR kommer den här siffran att stiga till 5 miljoner i slutet av det här året.
I Ecuador, till exempel, klarar 86 procent av venezuelanerna inte av sina basbehov.
Familjen Garcia-Alcarón har precis kommit till Quito efter en flera veckor lång resa till fots från Venezuela.
– Om man jobbar i Venezuela tjänar man 10 dollar på en vecka. Och det räcker inte till något, en påse mjöl, ett paket smör, en korv och en ost.
De blev arbetslösa i Venezuela. Nu säljer de godis på gatan från morgon till kväll för att kunna hyra ett rum och mata familjen.
En halv miljon venezuelaner i Ecuador
De allra flesta tiggare vi har pratat med i Quito är just från Venezuela. Och de som har varit där en längre tid säger att situationen för alla har försämrats eftersom de nu är så många.
– Jag kom för fyra år sen och då var allt bra. Det fanns allt, man kunde också få jobb, säger Jesús Rondón.
Vi är för många för att alla ska kunna få jobb, för också i det här landet är det ont om jobb.
Jesús Rondón
Nu befinner sig en halv miljon venezuelaner i Ecuador, ett land där över hälften av lokalbefolkningen också jobbar informellt.
– Vi är för många för att alla ska kunna få jobb, för också i det här landet är det ont om jobb, säger Rondón.
Rondóns fru har sporadiska jobb som städerska eller barnskötare, men han själv har tvingats ”jobba på gatan”, som han säger.
Då vi möter honom tigger han pengar med dottern Davianna i famnen. Men han vill helst inte bli fotograferad just där.
Efter en tid blev situationen där också tuff och nu flyr colombianer sitt land precis som vi
Oskarina Hernandez
På ett härbärge i Quito säger personalen att de nu har upplevt en ny våg av venezuelaner.
– Jag lämnade mitt land för två år sen och har bott i Colombia. Men efter en tid blev situationen där också tuff och nu flyr colombianer sitt land precis som vi, säger Oskarina Hernandez som får bo på härbärget i 30 dagar.
Enligt UNHCR är migrationen från Venezuela fortfarande stabil, men eftersom ekonomin i hela regionen har försämrats har förflyttningen mellan värdländerna nu tagit fart.
– Tyvärr har det varit mycket instabilitet i de här länderna för de här människorna, säger Giovanni Bassu, UNHCR:s representant i Ecuador.
Han säger att det är en regional kris eftersom de allra flesta venezuelanerna har tagit sig till grannländerna som de har kunnat nå till fots eller liftande. Och de få länderna klarar inte ensamma av att ta hand om alla de som behöver hjälp.
– Det här är en region som blev ytterst drabbad av covid. Och ekonomierna har lidit, säger Bassu.
Internationella biståndet täckte bara en tredjedel av behovet under 2022
I fjol täckte det internationella biståndet bara en tredjedel av behovet i regionen. Samtidigt säger Bassu att regionen har visat att dom med biståndsmedel skulle kunna uppnå det som internationella hjälporganisationer alltid strävar efter.
Det här är länder som gör mycket. Och det finns stor potential att integrera människorna, in i samhället och in i ekonomin.
Men för det här behövs finansiering utifrån.
– Så jag efterlyser verkligen den här finansieringen, inte för att ta ifrån andra kriser, men för att jag ser potentialen här att verkligen göra något som leder till stabilitet och hållbarhet.
Det känns som att man kan dra efter andan en stund efter en längre tid utan någon hjälp
Oskarina Hernandez
Om Hernandez inte skulle ha träffat hjälpsamma främlingar på vägen från Venezuela till Colombia och nu till Ecuador vet hon inte var hon skulle vara i dag. Till och med personalen på bussterminalen i Quito har blivit så vana med papperslösa som sover där att de nu vet vem hjälpbehövande kan vända sig till.
– Det känns som att man kan dra efter andan en stund efter en längre tid utan någon hjälp, säger Hernandez.
Hon fick platsen på härbärget efter en evaluering med en psykolog från en hjälporganisation.
John Acosta bodde också några år i Colombia innan han kom till Ecuador. Nu jobbar både han och hans fru som gatuartister.
– Situationen har ändrats. Vi jobbar alla på gatan, vi som är papperslösa. Det är större konkurrens nu, säger Acosta.
När de kom till Ecuador måste de betala 10 dollar per natt på ett hostel. Men tack vare hjälp utifrån behöver de inte längre betala lika mycket för att ha ett tak över huvudet.
– Vi fick hjälp av en organisation som heter HIAS så nu kan vi hyra en lägenhet.
Men för att ha råd med både lägenheten och mat får de jobba hårt.
– I praktiken är vi på gatan hela dagen för att få det att fungera. Men det går, säger Acosta.
Nu hoppas de kunna få tvååriga visum för hela familjen.
– Nu när Ecuador har öppnat upp för visum för papperslösa venezuelaner så kanske man till och med kan hitta något annat jobb.
