Efter de förödande terrorattackerna den 11 september 2001 mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington, började president George W Bushs administration göra upp planer för en invasion av Irak.
President Bush motiverade invasionsplanerna med att Iraks ledare Saddam Hussein lagrade och tillverkade massförstörelsevapen.
Men Bush startade ett krig med skumma motiveringar – ett krig som fick förfärliga konsekvenser.
President Bush: ”Irak är en del av ondskans axel tillsammans med Iran och Nordkorea”
Enligt Bush var Irak en del av en internationell ”ondskans axel”, tillsammans med Iran och Nordkorea.
Man talade också om Iraks kopplingar till terrororganisationen al-Qaida, och USA började använda benämningen ”kriget mot terrorismen”. Några månader innan USA invaderade Irak trodde de flesta amerikaner att Saddam Hussein var inblandad i attackerna mot World Trade Center i New York den 11 september även om det inte fanns några bevis för detta.
I oktober 2002 godkände den amerikanska kongressen användningen av militärt våld mot Irak.
I februari 2003 bad USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell FN:s säkerhetsråd att ge klartecken för militära aktioner mot Irak, och sa att Irak bryter mot tidigare resolutioner gällande massförstörelsevapen. Powell sökte internationellt stöd för militära åtgärder mot Irak och hänvisade till satellitbilder och kommunikationsavlyssning.
De flesta medlemmar i FN:s säkerhetsråd ville att vapeninspektörer från FN och den internationella energimyndigheten – som hade åkt till Irak 2002 – skulle utföra mer arbete där för att hitta bevis på massförstörelsevapen.
USA ville dock inte invänta inspektörernas rapport, och började i stället bilda ”en koalition av villiga” mot Irak.
Storbritannien, Australien och Polen deltog i invasionen
Av de 30 länderna i koalitionen deltog Storbritannien, Australien och Polen i invasionen.
Storbritannien skickade 45 000 soldater, Australien skickade 2 000 soldater och Polen skickade 194 specialstyrkor.
Kuwait gick med på att invasionen skulle få starta från dess territorium.
Spanien och Italien gav koalitionen diplomatiskt stöd, och det gjorde också flera östeuropeiska nationer.
USA och Storbritannien trodde på rapporter – som senare visade sig vara falska
USA:s utrikesminister Colin Powell meddelade FN 2003 att Irak hade ”mobila laboratorier” för tillverkning av biologiska vapen. Powell erkände dock 2004 att bevisen för detta ”inte verkar vara... så solida”.
Det är utom all tvivel att Saddam Hussein fortsätter att producera massförstörelsevapen
Storbritanniens premiärminister Tony Blair
Den brittiska regeringen hänvisade till underrättelsetjänsten som hävdade att irakiska missiler kunde göras redo inom 45 minuter för att träffa brittiska mål i östra Medelhavet.
Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair sa att det var ”utom all tvivel” att Saddam Hussein fortsatte att producera massförstörelsevapen.
Både USA och Storbritannien hade starkt förlitat sig på påståendena från två irakiska avhoppare som påstod sig ha förstahandskännedom om Iraks program för massförstörelsevapen. Båda männen erkände senare att de hade fabricerat sina bevis för att de ville att de allierade skulle invadera och avsätta den irakiska ledaren Saddam Hussein.
USA:s grannländer stödde inte kriget – inte heller Tyskland och Frankrike
USA:s grannländer Kanada och Mexiko vägrade att stödja den USA-ledda koaltionen mot Irak.
Inte heller Tyskland och Frankrike – två viktiga allierade i Europa – vill ge sitt stöd.
Frankrikes utrikesminister Dominique de Villepin sa att militär intervention skulle vara ”den värsta möjliga lösningen”.
Turkiet - Natomedlem och granne till Irak - vägrade att låta USA och allierade använda dess flygbaser.
Mellanösternländer som hade stött USA mot Irak under Gulfkriget 1990-91 – till exempel Saudiarabien – stödde inte Irakinvasionen 2003.
Arabstaterna oroade sig över att Iran skulle få kontroll över Irak efter Saddamregimens fall.
Efter invasionen: Uppror, inbördeskrig, IS och instabilitet
USA och dess allierade lyckades på några månader besegra den irakiska armén och störta regimen.
Under det kortvariga kriget bombade USA regeringsbyggnader och palats, men också broar, vattenverk, telekommunikationscentraler och elverk, vilket skapade stora problem för civilbefolkningen.
President Bush försökte högtidligt förklara att kriget var avslutat i maj 2003. Men det blev snarare tvärtom.
Den andra fasen av invasionen i Irak utgjordes av en USA-ledd ockupation där koalitionsstyrkorna och den irakiska regeringens säkerhetsstyrkor mötte väpnat motstånd från olika grupperingar.
Efter att Saddam Hussein störtats blev det uppror och kaos 2004. Ett inbördeskrig pågick 2004-2008 mellan sunnimuslimska och shiamuslimska fraktioner samtidigt som amerikanska soldater var kvar i landet.
Landet föll samman och hundratusentals irakier dödades. Mer än 4 500 amerikanska soldater dödades.
Terrororganisationen al-Qaida vaknade
Kriget väckte också terrororganisationen al-Qaida till liv. Gruppen som var känd som al-Qaida i Irak förvandlades senare till Islamiska staten (IS) som intog stora delar av Iraks territorium 2014 och inledde ett terrorvälde som har förorsakat det irakiska folket stort lidande.
Den irakiska statens svaghet efter den amerikanska invasionen betydde att andra kunde odla sina geopolitiska ambitioner. Bland dem fanns grannländerna Iran och Turkiet – och USA självt.
Även om Irakkriget officiellt avslutades med USA:s slutgiltiga tillbakadragande i december 2011 fortsatte våldsamheterna.
USA fick internationell kritik för att ha stått handfallna och för att ha misslyckats med att agera på rätt sätt efter kriget.
USA:s agerande väckte kritik
Under ockuperingen visade det sig att amerikanska soldater – och en del av de anställda vid privata amerikanska företag som hyrdes in för bland annat bevakningsuppdrag – anklagades för övergrepp mot civila.
Dessutom blev det allt mer uppenbart att USA:s invasion i Irak hade grundats på falska påståenden om den irakiska regimens tillgång till massförstörelsevapen. FN:s inspektörer hade inte hittat några, och en amerikansk kommission fastslog 2004 att det med största sannolikhet inte hade funnits sådana vapen i Irak vid tiden för invasionen.
Irak är en annan plats i dag - men levnadsvillkoren är inte goda
I dag är Irak en helt annan plats än vad den var 2003. Irak är ett friare samhälle, med flera politiska partier och en relativt fri press.
Irak är en oljerik nation som borde kunna erbjuda sina invånare ett relativt gott liv, men ändå känner sig de flesta människor inte trygga, och de uppfattar sin regering som korrumperad.
Den ekonomiska framtiden är dyster för många irakier. Trots en mängd naturresurser har landets intäkter förlorats på grund av korruption eller slösats bort på stora projekt som lämnats oavslutade. Relativt lite har använts till förbättringar av offentlig infrastruktur och service.
Irakierna bär dessutom på outplånliga ärr efter inbördeskrig, uppror och omvälvningar i invasionens kölvatten – konflikter som fortsatte även efter att amerikanska trupper drog sig tillbaka 2011.
Krig och politiska stridigheter har gjort att Irak inte har stabiliserats. Två större städer – Mosul och Falluja – har till stor del förstörts, och skador är synliga i nästan alla större städer i centrala och norra Irak.
Det är också svårt att hitta någon i Irak som inte har förlorat någon.
Amerikanska trupper återvände 2014, denna gång på begäran av den irakiska regeringen, och de spelade en viktig roll i kampen mot terrororganisationen Islamiska staten (IS).
Under den senaste tiden har också de individuella rättigheterna hotats allt mer i Irak. En del av hoten är kopplade till shiamuslimska partier med band till Iran.
Demonstrationer mot regimen intensifierades hösten 2019 och spreds över hela landet. Studenter och andra unga protesterade mot arbetslöshet, bristande samhällsservice och korruptionen inom den politiska eliten. Demonstrationerna riktade sig också mot Irans stora inflytande i landet. Regimen mötte protesterna med våld, och hundratals demonstranter dödades i konfrontationer med säkerhetsstyrkorna.
Källor: CNN, New York Times, BBC, The Guardian
