Berättelsen om den försvunna mjölktanden är skriven av Nils Andersson, som 2021 tillsammans med illustratören Erik Svetoft tog emot Lennart Hellsing-stipendiet – Sveriges största bilderboksstipendium. Det är även Hellsings karakteristiska och lekfulla rim och ramsor som tankarna osökt går till när jag bläddrar igenom bilderboken som helt och hållet är skriven på rimmad vers.
Boken utgår kort och gott från en lös tand.
Jag vickar och vickar och ingenting händer
och så kan det va när man vickar på tänder
Man vickar och vickar i massor av dar
Man vickar och vickar, men tanden är kvar
Så småningom lossnar tanden, men vad är en tappad tand om man inte får visa den för någon? Det gäller att bege sig ut i staden för att leta reda på någon som vill titta på spektaklet.
Anderssons språk är särdeles påhittigt och mångfacetterat. Han drar sig inte för att emellanåt slänga in mer komplicerade ord, vilket gör att läsningen känns märkligt åldersneutral och också blir intressant för en vuxen. Jag imponeras över hur Andersson genom rimmande verser i fyra rader, lyckas skapa en underhållande berättelse med svängningar och överraskningar, som gör att varje nytt uppslag känns roligt och oförutsägbart.
Vi finlandssvenskar är ofta snabba med att uppmärksamma språkliga felaktigheter. Inom litteraturen aktar vi oss likaledes noga för att själva göra oss skyldiga till något som helst språkligt brott. Därför ter det sig, genom mina mina finlandssvenska glasögon, särskilt fräscht att lekfullheten också går utöver det svenska språkets gränser och krossar mina egna föreställningar om hur man bör eller inte bör skriva.
Köns- och rasneutralt grepp
Ett plus är att jagpersonen aldrig nämns vid namn och således också är könsneutral, vilket Sanna Mander också understryker genom att inte ge huvudpersonen några särskilt specifika könskodade drag eller tillhörigheter. Mander har även målat hudfärger orange och lila, vilket gör att läsaren har friheten att leva in sig i berättelsen, oberoende av sin egen hudfärg.
Överlag stöder Manders naivistiska illustrationer berättelsen på ett sätt som känns okonstlat och rätt. Hon kombinerar sextiotalets färgpalett med innehåll från dagens värld och leker med förvrängda vinklar och perspektiv. Överallt dyker små detaljer som berikar helheten upp: Fåglar, djur och exotiska växter. Jag frågar mig dock om inte en mer specifik textur i skuggorna och i de stora ytorna, hade fått den aningen schablonartade illustrationsstilen att kännas mer levande och mindre digitalt bearbetad.
Jag tappade min tand är en uppfriskande bilderbok, som är väldigt lätt att tycka om och ta till sig. Andersson tar fatt i ett tryggt traditionellt versmått och får det att kännas roligt och modernt.
