I Svenska litteratursällskapets arkiv finns drygt 400 fotografier som Edith tagit – 280 positiv och 135 negativ, varav 16 glasplåtar.
I vår utkommer hela två verk som lyfter fram Edith Södergran som fotograf – dels Agneta Rahikainen och Eira Sillanpääs verk Världen är min, dels Nina Ulmajas bok En annan Edith.
I Världen är min tecknar Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää en bakgrund till Edith Södergrans fotografier och placerar dem i ett kulturhistoriskt sammanhang. Fotografierna ackompanjeras av dikter och andra texter som Edith Södergran skrivit.
Brev till Edith
Den finsk-svenska bokformgivaren och författaren Nina Ulmaja närmar sig Edith Södergran och hennes fotografier ur en mer personlig synvinkel.
Den första kontakten med Edith Södergran som fotograf fick Nina Ulmaja när hon arbetade med att formge skådespelaren Stina Ekblads självbiografi Här brusar strömmen förbi:
– I boken fanns några fotografier där det stod ”foto: Edith Södergran”, och jag blev förvånad över att få veta att Edith Södergran hade haft en kamera och att hon fotograferat. Ett av fotografierna var en färgbild och jag visste att man inte kunde fotografera i färg på hennes tid. När jag började undersöka det hela blev jag som besatt av hennes bilder.
Nina Ulmaja har valt att skriva brev till Edith i stället för att skriva en mer traditionell bok eller rent biografisk betraktelse – något som gett henne friheter och gjort texten mer personlig:
– Edith Södergran ville inte bevara något för ”likmaskarna” att gräva i, hon ville inte lämna något kvar till levnadstecknarna. Jag började fundera på hur man kan göra för att teckna porträtt av en person utan att skriva en regelrätt biografi. Samtidigt som jag arbetade med boken gick jag en kurs på Konstfack som heter ”Fotografisk historia” där vi pratade om hur man kan lyfta fram och levandegöra personer ur arkiven. Jag började experimentera med att skriva brev till Edith, och det visade sig vara ett bra sätt. Det blev en mycket mer personlig text än jag tänkt mig från början – antagligen just på grund av brevformen.
Vardagliga och vågade fotografier
Vad är det som Nina Ulmaja ser i Edith Södergrans fotografier, vilka berättelser träder fram i dem?
– Hennes fotografier skildrar framför allt vardagslivet, och en närhet till människorna som skiljer sig från andra samtida fotografier. I början av 1900-talet var folk på fotografier stela och uppställda, man log sällan eftersom fotograferingstillfället var en högtidlig tilldragelse. Men kvinnorna på Ediths fotografier känns väldigt nära, de rättar till blusen, de skrattar och är rufsiga i håret … Man kommer nära kvinnorna, och inte minst Edith själv i de självporträtt som hon tog.
Det var kanske inte så vanligt med självporträtt vid den här tiden?
– Det var inte alldeles ovanligt bland kvinnor som fotograferade på 1910–20-talet, men det var inte de fotografierna som man lät publicera. Men i fotografiska arkiv hittar man en hel del självporträtt som kvinnor tagit. Vissa fotografier är också rätt så vågade. Som det porträtt som Edith tagit på sig själv i bara linnet där hon sitter på en stol med ett fotografi i handen. Ett foto som antagligen föreställer hennes läkare på lungsanatoriet i Davos. Det fotot skulle nog ha kunnat vara lite uppseendeväckande på sin tid, porrigt rentav.
Mer konstnärligt än konventionellt
Edith Södergran ägde bland annat en Kodak Brownie-kamera, och förutom att hon fotograferade flitigt under sina vistelser på sanatorier i Schweiz, dokumenterade hon sin näromgivning i Raivola: människor, huset, skogen, sjön – och inte minst katter.
I ett brev till Hagar Olsson från januari 1919 skriver Edith Södergran att hon närde planer på att bli byfotograf. Hon hade vissa förhoppningar om att kunna förtjäna lite extra pengar under dåliga tider.
Men tycker Nina Ulmaja att Ediths fotografier håller måttet – skulle hon ha kunnat bli proffsfotograf?
– Jag tror det. Under 1900-talets första decennier var bygdefotografering mycket populärt, och de flesta bygdefotografer hade fotografering som en bisyssla vid sidan av annan form av försörjning. De flesta var halvproffs, och det tror jag absolut att Edith också hade kunnat bli. Jag har funderat lite på varför folk inte i högre grad anlitade henne som fotograf, och det kan ha att göra med att det fanns ett avstånd – hon var ju en känd poet, och hon var (eller hade varit) förmögen, det fanns kanske ett klassavstånd här också.
Edith Södergrans fotografier är inte stereotypa eller tidsenliga, kanske folk kände sig främmande inför hennes stil och motiv?
– Hennes fotografier kanske var lite udda. Jag skulle säga att hennes fotografier kan sägas vara mer konstnärliga än konventionella för sin tid.
Favoritfotot en vy över sjön Onkamo
I boken En annan Edith ingår väldigt många av Edith Södergrans bevarade fotografier, och jag undrar om det finns något eller några fotografier som Nina Ulmaja fastnat för alldeles speciellt?
– Jag är oerhört förtjust i bilden över sjön Onkamo som är ett autokrom-fotografi. Autokrom var en tidig metod för att framställa färgfotografi. Den bilden är helt magisk med svärtade fläckar av vätska eller något annat. Sedan är jag också väldigt förtjust i en serie med kvadratiska fotografier som Edith tog i Davos. Med dessa numrerade fotografier hade hon någon form av ambition som vi inte känner till. De fotografierna är inte tagna som vanliga turistbilder eller vanliga vardagsbilder, utan de känns mer komponerade och mer konstnärliga.
”I skärvan jag hittade fanns min egen berättelse”
Nina Ulmajas familj kommer från Salla i norra Finland på gränsen till Ryssland. I början av 1970-talet när Nina var fem år gammal flyttade hon till Sverige med sina föräldrar.
I breven till Edith skriver Nina om sin familj, om uppväxten i Sverige, om känslan av att befinna sig mellan olika språk och olika kulturer, om farmors far som tillsammans med närmare tvåhundra skogsarbetare och rödgardister deltog i den så kallade fläskrevolten i Salla år 1922 med den påföljden att han blev tvungen att emigrera till Ryssland:
– Jag gjorde en massa efterforskningar om Finland och Karelen och då hittade jag en notis på Yles webb där man efterlyste information om människor som försvunnit i Ryssland. Jag tog chansen och skickade in uppgifter om Matti Räisänen, min farmors far. Några dagar senare fick jag svar från en forskare som kunde ge mig mer information om Mattis öde. Tack vare Ediths fotografier har jag och min pappa fått veta vad som hände med Matti efter att han och en stor del av hans familj emigrerade till Ryssland våren 1922.
– Min farmor, som redan var gift, stannade kvar i Finland när resten av familjen gav sig av. Men vad som hände med dem som reste till Ryssland förblev länge ett stort mysterium. Farmor hörde ingenting från dem på 40 år. På 1960-talet fick hon kontakt med en av sina systrar. Min farmors far, Matti Räisänen, blev avrättad under de värsta Stalinåren. Det var tragiskt och oerhört obehagligt att få veta.
Nina Ulmaja citerar den franska författaren Roland Barthes som sagt att fotografiets själva väsen är att ”verklighet och det förgångna glider samman”.
I En annan Edith konstaterar Nina Ulmaja att det hon ser i Ediths fotografier är det förgångna och på samma gång får hon syn på sin egen samtid: ”I skärvan jag hittade fanns min berättelse”.
– I dikten ”Stjärnorna” skriver Edith Södergran att man inte ska gå ut i gräset med bara fötter eftersom hennes trädgård är full av skärvor. Det känns verkligen som att jag klev på en skärva som jag inte hade en aning om när jag hittade den här berättelsen.
– Ediths fotografier var skelettet som jag la upp från början, och jag hade tänkt skriva sju kapitel om fotografi. Men boken växte till tretton kapitel för att boken tog mig på en resa jag inte var beredd på.
Lyssna på hela intervjun med Nina Ulmaja:
