Regeringssonderaren Petteri Orpo har pratat om en anpassning av statsbudgeten med 6 miljarder euro under den kommande valperioden.
I praktiken betyder det att budgetens underskott måste minska. När det går ut mer pengar än det kommer in skapas ett underskott. Exempel: vi använder mera pengar till offentliga tjänster som vård och vägunderhåll än det kommer in i skattemedel – då har vi ett underskott i budgeten.
Hur minskar vi underskottet?
Det finns flera sätt att minska underskottet. Man kan skära i den offentliga servicen eller höja skatter, eller hitta på sätt som ökar tillväxten.
Samlingspartiet med Petteri Orpo i spetsen vill ha en finanspolitisk åtstramning, de vill utöva en så kallad budgetdisciplin.
Problemet med en åtstramning är att om den görs vid fel tillfälle kan det i slutändan göra mer skada än nytta. På en del håll har en åtstramning lett till ökade inkomstklyftor, fattigare befolkning och på en del ställen, som i Grekland, till ökade självmordssiffror.
Statens penningbrist i fem punkter: Så drabbar den dig och detta måste göras
En nedskärning skulle ändå ge mindre behov av att ta lån. Finlands statsskuld växte under coronapandemin. Underskottet lappas genom att ta lån.
Trots det här har vänsterpartierna inte pratat om att minska skulderna utan att ta ännu mer lån. Deras tes bygger på att människan ska må bra, för välmående människor jobbar bättre och skapar mer tillväxt. När tillväxten ökar kan underskottet minska.
Ska Finland spara eller ta mera lån – så här förstår du politikernas munhuggande
Lån eller inte lån?
Med vilka sätt ska den kommande regeringen då minska på underskottet? Ja det är här som partierna i regeringsförhandlingarna inte riktigt är överens.
Samlingspartiet har tidigare meddelat att de vill skära i stöd som bostadsbidrag, arbetslöshetsunderstöd och utkomststöd. Sannfinländarna har däremot en väljarkår där många troligen skulle drabbas av just sådana nedskärningar.
Inom SFP och KD finns det troligen olika åsikter – partierna är rätt splittrade.
Nu gäller det alltså för partierna att nå en överenskommelse där ingen känner att den sviker sina väljare och där de kommande regeringspartierna kan hålla ihop i de kommande fyra åren.
