Tove Jansson var inte gammal när hon började teckna på allvar – i högsta grad inspirerad och uppmuntrad av såväl pappa Viktor Jansson, bildhuggare, som mamma Signe Hammarsten-Jansson.
Mamma Ham var en flitigt anlitad illustratör och karikatyrtecknare, som bland annat publicerades i satiriska tidskrifter som Garm och Lucifer. Ham formgav också fler än 200 frimärken samt sedlar och obligationsbrev, med mera.
På ett fotografi från år 1916–17 kan man se Tove sitta i mamma Hams famn och uppmärksamt se på när hon tecknar.
I ett nummer av Allas Krönika (31.01.1926) ingår en skämtsam vers av signaturen Jumbo (dvs. journalisten Gustaf Johansson) som beskriver en scen på Brondins kafé på Södra Esplanaden där den farliga frun Hammarsten-Jansson sprider skräck omkring sig med sitt giftiga ritstift.
Jumbo konstaterar att äpplet inte fallit långt från trädet:
”Redan i ungdomens tidiga vår lilla Tove sin linlugg skakar energiskt och skriar förtjust efter papper och ritstift. Blodets röst henne manar att följa sin mamma i spåren.”
Redan som ung tonåring kom Tove att vikariera och hoppa in för sin mor – bland annat i barntidningen Lunketuns.
Hösten 1929 ingick också Toves första skämtteckning i den satiriska tidskriften Garm. För Tove blev Garm en viktig arbetsgivare fram till dess att tidskriften lades ner år 1953 – hon gjorde ett hundratal omslagsteckningar, 500 skämtteckningar och ett otal illustrationer för tidskriften.
Jag tyckte om att jobba för Garm, och allra mest tyckte jag om att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin.
Tove Jansson
Signe Hammarsten-Jansson gjorde också teckningar till bokomslag samt bokillustrationer och hade goda kontakter till förlag både i Finland och i Sverige, något som dottern Tove också hade nytta av.
En av anledningarna till att Tove var ivrig att få sina teckningar och verser publicerade var ekonomisk.
I en anteckning i sin dagbok från år 1928 skriver Tove att hon längtar efter den tid då hon kan hjälpa Ham med ritningar.
Familjen hade det stundvis knapert – pappa Viktor, allmänt kallad Faffan, fick beställningar på skulpturer med ojämna mellanrum och det var i hög grad mamma Ham som fick lov att försörja familjen.
Under studietiden vid Tekniska skolan i Stockholm skriver Tove i sin dagbok (år 1931) att hon måste bli konstnär för familjens skull. Hon ville stå på egna ben och kunna försörja sig på sitt konstnärsskap. I ett brev hem (mars 1933) konstaterar hon att ”intet skulle vara mig mer motbjudande än att vålla er onödiga ekonomiska bekymmer”.
Det var bildkonstnär Tove Jansson ville bli. Efter studierna i Stockholm återvände Tove till Helsingfors för att studera vid Finska konstföreningens ritskola, som idag går under namnet Ateneum.
Samtidigt visste Tove att det var svårt att livnära sig som konstnär, och att man är tvungen att stå på många ben om man vill klara livhanken.
Och, som Paul Gravett konstaterar i Illustratören Tove Jansson:
”Pengar var en ständig källa till oro och Jansson gjorde aldrig måleriet till en heltidssyssla – särskilt inte efter att hennes mumintroll började vinna popularitet.”
Mumin i serieformat
I den nyutkomna boken Illustratören Tove Jansson (smidigt översatt till svenska av Ralf Andtbacka och Ulla-Maija Holmfors-Andtbacka) lyfter den brittiska journalisten och seriekonnässören Paul Gravett fram Tove Jansson som en målmedveten och mångsidig konstnär och illustratör.
Boken är skriven för den brittiska bokserien ”The Illustrators Series” som presenterar illustrationen som konstform och lyfter fram intressanta illustratörer – bland dem den nederländska författaren och konstnären Dick Bruna (mest känd för figuren Mifty) och den tjeckiska konstnären Miroslav Šašek. Och Tove Jansson.
I en intervju för Hufvudstadsbladet (04.03.2023) berättar Paul Gravett att hans intresse för Tove Jansson som illustratör väcktes på allvar när han insåg att Tove Jansson inte bara skrivit böckerna om Muminvärlden, utan att hon också tecknat serier – inte minst för Associated Newspapers tidning London Evening News.
År 1952 tecknade Tove Jansson ett sjuårigt kontrakt med tidningshuset som innebar att hon skulle leverera sex seriestrippar varje vecka. När avtalet tog slut övertog brodern Lars arbetet med seriestripparna. Lars Jansson fortsatte att teckna Muminserier under eget namn till mitten av 1970-talet.
Redan på 1940-talet (1947-48) hade Tove dock tecknat serien ”Mumintrollet och jordens undergång” för Ny Tid på begäran av tidningens chefredaktör och Toves goda vän Atos Wirtanen.
Tove Jansson utgick ifrån att arbetet med seriestripparna skulle ge henne a) ekonomisk trygghet, och b) mer tid för måleri. Men det visade sig snart att seriestripparna tog mer tid i anspråk än hon hade räknat med. Hon jämförde serietecknandet med ”tandvärk”, ”ett tveeggat svärd” och ”ett mycket slitet äktenskap”.
Muminserien blev fort mäkta populär och seriestripparna kom att publiceras i 120 tidningar i 40 länder.
Tove Jansson själv återvände aldrig till serietecknandet efter att hon fullföljt sitt avtal med Associated Newspapers. I stället koncentrerade hon sig på att skriva och att illustrera, i första hand sina egna verk, men också verk av andra författare – bland dem Lewis Carroll och J.R.R. Tolkien.
En hel del gammalt och något nytt
År 2000 gav journalisten och översättaren Juhani Tolvanen ut boken Muumisisarukset Tove ja Lars Jansson: Muumipeikko-sarjakuvan tarina. Boken finns också översatt till svenska med titeln Vid min svans!: Tove och Lars Janssons tecknade muminserie.
Juhani Tolvanens verk är ett standardverk och ett måste för alla som är intresserade av serieskaparen Tove Jansson. Paul Gravett tillägnar också sin bok ”muminologen” Juhani Tolvanen och tackar honom för hans oumbärliga hjälp.
Det är uppenbart att Paul Gravett i hög grad lutar sig tillbaka på det grundarbete som Tolvanen gjort, men den som gjorde den verkliga grundforskningen var konstvetaren och kritikern Erik Kruskopf som på 1990-talet gav ut inte mindre än tre verk som belyser såväl Signe Hammarsten-Janssons som Tove Janssons förtjänster och kreativa skicklighet som konstnärer, illustratörer och skämttecknare.
Paul Gravetts bok riktar sig i första hand till en (engelskspråkig) publik som inte har någon djupare kännedom om Tove Jansson som just illustratör och serieskapare.
Eftersom såväl Erik Kruskopfs som Juhani Tolvanens böcker kan vara svåra att få tag i idag är det förvisso välkommet med en översikt som Paul Gravetts bok – dessutom är den snyggt och rikligt illustrerad.
Och givetvis är man nyfiken på om författaren har gjort några fynd, finns det något aldrig tidigare skådat som han kan visa upp som en trofé för läsarna?
Paul Gravett lyfter bland annat fram en omslagsillustration som Tove gjorde till den ungersk-judiske författaren Illés Kaczérs roman Svart erotik som kom ut i Finland 1941 – nazisterna hade bannlyst den tyska utgåvan år 1938.
I boken har Paul Gravett återgett ett ratat utkast som en av serietecknarna på Associated Newspapers räddat, samt några av de drygt tjugo originalstrippar som Gravett ramlade över i London Evening News arkiv – riktiga fynd eftersom originalteckningar till seriestrippar var slit och släng-vara på tidningsredaktionerna.
