– Det är väldigt sorgligt. Det här självporträttet är ett av de mest intressanta och betydande för mig personligen. Verket är så mystiskt och tilltalande. Trots dess lilla format och minimala färgskala är det väldigt kraftfullt, säger specialforskaren Anu Utriainen på Ateneum.
I sitt arbetsrum i museibyggnadens västra flygel studerar Utriainen konstnären Ellen Thesleffs blyertsteckning Självporträtt (1894–1895) med förstoringsglas. Hon vill visa de mikroskopiska spåren av den papperssjukdom som har angripit verket och som sakta bryter ner det.
För publiken har självporträttet inte visats sedan en utställning på Ateneum 2019. Du kan läsa mer om verket här.
Inte heller nu när museet har gjort om sin samlingsutställning finns verket med eftersom det inte längre tål ljus i längre tider. Sannolikt, men inte fastslaget officiellt, kommer originalet aldrig mer att ställas ut.
– Det är en öppen fråga. Vi vet inte säkert om vi kan visa det för publiken. Just nu kan vi inte göra det för att pappret håller på att förstöras, säger Utriainen.
Konstverk förstörs av olika orsaker runt om i världen, snabbt eller långsamt, av luftföroreningar, jordbävningar eller skadegörelse. Enligt en artikel i magasinet Business Insider kan skulpturen Den lille havfrue utanför Köpenhamn vara det mest vandaliserade verket genom tiderna.
Thesleffs verk lider av ett fenomen som kallas foxing, som har uppkommit då verket under en lång tid har exponerats för alltför mycket ljus. Foxing orsakar rostbruna prickar på teckningen.
Ingen har gjort något uttryckligt fel för att orsaka effekten, men verk på papper är särskilt känsliga för angrepp och just till exempel ljus. I motsats till oljemålningar är pappersverk svåra, om inte omöjliga, att reparera.
Det känsliga materialet kräver ofta en svag belysning i utställningssalarna. Både verk på papper och andra material ska visas och förvaras i museala förhållanden med reglerad ljusmängd och luftfuktighet samt temperatur.
För museerna är ekvationen dyr och krånglig. På Ateneum har man nyligen renoverat ventilationen för miljontals euro, men slutresultatet har inte genast varit optimalt.
Den nya utställningen har lockat massvis besökare, men många har klagat på att de inte får luft i museet. I utställningssalen har det tidvis luktat matos, säger Utriainen.
Nästa år och 2025 ska hela Nationalgalleriets samling på kring 50 000 verk flyttas till nya och större förråd som ökar kostnaderna med 800 000 euro på årsnivå.
– Samlingen har vuxit med kring 500 verk per år de senaste åren. Vi har inte utvärderat hur förrådskapaciteten räcker, men de nya lokalerna möjliggör på alla sätt ett högkvalitativt samlingsarbete de kommande åren, skriver Nationalgalleriets chef Kimmo Levä per e-post.
Många nya verk ska kunna bevaras, samtidigt som bara enstaka faller bort.
I jakt på insbesparningar har Levä lyft fram frågan om kraven på museala förhållanden. Enligt honom dirigeras debatten också av klimataspekter och ny information om konservering.
– Nationalgalleriet kommer också i framtiden att bevara samlingen i förhållanden som används i museibranschen, samtidigt vill vi vara bland de första att söka nya lösningar, skriver Levä.
Också digisatsningarna är dyra.
– Därför är det skäl att diskutera om det är motiverat att vi bevarar både den fysiska och digitala versionen av samtliga samlingsobjekt med museibranschens tidsperspektiv, det vill säga för evigt, skriver Levä.
Hur ska då Ateneum lösa frågan om Thesleffs porträtt?
Enligt Utriainen kan det bli aktuellt att låta skriva en tredimensionell kopia av verket för att kunna visa den på utställningar. En reproduktion kan ändå aldrig ersätta ett originalverk.
Virtuell verklighet, artificiell intelligens och andra digitala alternativ förändrar ofta dramatiskt upplevelsen av verket.
Utriainen berättar att hon själv sett kopior av tyska Albrecht Dürers teckningar utställda på Albertinamuseet i Wien.
– Vi har några verk i samlingen som är verkligt älskade och Thesleffs självporträtt är ett av dem. Vi har tänkt några gånger om vi kunde låta göra en faksimil och visa den. De nya faksimilerna är nästan lika bra som originalen, säger Utriainen.
