När hennes pappa fick diagnosen Alzheimer var hon 38 år gammal och befann sig mitt i livet med två döttrar, familjeliv och en tidskrävande karriär. Beskedet landade tungt, som en total chock. För hur förbereder man sig på att förlora en förälder i en demenssjukdom?
– Det jag inte visste då var att även mamma skulle insjukna i Alzheimer. Allting skulle alltså förändras en gång till – på ett helt nytt sätt, säger hon.
Hanna Jensen hann, tillsammans med sin bror Janne, sköta sin pappa i tre år. Det var tunga och vemodiga år, men också år då hon hittade sin rutin för hur man klarar livet som närståendevårdare.
När sedan mamma – lika abrupt och oväntat – fick sin diagnos 2015 så tänkte hon att det här kan hon. Inte så att det var så här hon hade velat, men demenssjukdomar brukar inte be om lov att få komma.
– Det fanns inte tid att fråga ”varför igen” eller ”varför just vi”. Ingen hade ju någonsin lovat att det inte skulle kunna hända på nytt.
Mamma var inte pappa
Det skulle ändå visa sig att den erfarenhet Hanna Jensen fått då hon vårdat sin pappa inte var användbar med hennes mamma. Mammas sjukdom började nämligen yttra sig på ett helt annorlunda sätt än pappas. För hon blev tvär och retlig. De negativa känslorna riktades direkt mot dottern.
– Jag förstod inte riktigt ännu då att hon måste ha känt sig ledsen över att inte kunna göra samma saker som förut. Hon tappade bort sig, glömde våra träffar och hade inte lust att fortsätta med sina gamla hobbyer.
Utbrott ledde till krasch
För två år sedan hittade sig Hanna Jensen inlåst i mammans badrum. Hon satt förtvivlad och olycklig på golvet efter ett ytterligare till synes irrationellt utbrott från mamma.
– Jag har kommit till henne med måttbeställda korgar som jag har tänkt fylla med alla tusen föremål och grejer som hon har i bokhyllan och som – enligt mamma – får allting att se stökigt ut. Men nu hade hon bytt åsikt och ville inte ändra på någonting. Hon tittade på mig med spänd mun och fräste: ”Ta bort dem.”
Någonstans här startade en ny väg för Hanna Jensen: den fördjupade insikten om att också en minnessjuk är en människa som måste få bestämma, vara en del av sitt liv och inte endast ett passivt föremål för någon annans omvårdnad.
– Det första jag släppte var tanken om att Alzheimer var hela familjens eller släktens sjukdom, såsom det ofta sägs. Nej, jag hade inte Alzheimer. Men förstås skulle jag ta hand om mamma, av kärlek.
I sitt sommarprat berättar Hanna Jensen också om hur man som anhörig måste lära sig sätta gränser för att själv orka. Hon pratar dessutom om chocken och sorgen då hon helt oförhappandes miste sitt största stöd: Brodern Janne.
Vegas sommarpratare sänds 26.6–11.8 vardagar efter kl. 10 och 18. Du kan lyssna när som helst på Arenan, programmet med musik finns tillgängligt i ett år.
Den musikfria versionen finns tillgänglig tills vidare, den kan du ladda ner och lyssna på också utomlands.
Musik
(Feat. Darlene Love, Lisa Fischer, Jo Lowry etc: Lean On Me
Lisa Ekdahl: Öppna upp ditt fönster
Carminho (Canto): Saia rodada
Miriam Makeba: Pata Pata
Van Morrison: Days Like This
Christopher Romberg: Jag ska måla hela världen, lilla mamma
Club For Five: Jäätelökesä
Los Machucambos: Pepito mi corazon (alternative version)
Carole King: You’ve Got a Friend
