På tisdag utnämner president Sauli Niinistö den nya regeringen. Då börjar arbetet med att omsätta det 259 sidor långa regeringsprogrammet i praktiken.
Erfarenheter från tidigare valperioder visar att en del blir klart medan annat glöms bort. I centrum står ministrarna som ser till att lagarna bereds vid ministerierna.
Sannfinländarna bestämmer om invandring
Sannfinländarna tilläts välja både inrikesminister- och justitieministerposten. Det ger dem goda förutsättningar att driva igen regeringsprogrammets tuffa invandrings- och kriminalpolitik. De blivande ministrarna Mari Rantanen och Leena Meri är kända för en hård retorik mot invandrare.
De blivande ministrarna Mari Rantanen och Leena Meri är kända för en hård retorik mot invandrare.
Också partiets andra vallöften avspeglas i ministerpusslet. Ville Tavio får som utrikeshandels- och utvecklingsminister uppdraget att skära i biståndet, Lulu Ranne får som kommunikationsminister bland annat makt över mediepolitiken där Sannfinländarna har många synpunkter som skiljer sig från andra partiers.
Riikka Purra kunde inte välja något annat än finansministerposten som ger partiet makt. Hon kan ändå få det obekvämt när miljardinbesparingarna börjar drabba väljarna.
Samlingspartiet sköter Nato
Även om den sannfinländska kommunikationsministern tar hand om trafiken är det ändå Samlingspartiet som tar makten över klimatpolitiken.
Kai Mykkänen som blir miljöminister får nämligen också ansvar för energifrågorna. När Finland, med Petteri Orpos ord, ska bli en stormakt inom grön energi får Mykkänen en nyckelroll. Med tanke på regeringsprogrammets i övrigt rätt luddiga skrivelser axlar han också ett tungt ansvar för klimatmålen.
Samlingspartiet får som största parti flest ministrar och den viktiga statsministerposten. Det kanske mest anmärkningsvärda är att Samlingspartiet tar all makt över utrikespolitiken: När president Sauli Niinistö, statsminister Petteri Orpo, utrikesminister Elina Valtonen och försvarsminister Antti Häkkänen alla kommer från samma parti vet vi var Nato-Finland står.
I januari väljer förstås ändå Finland en ny president.
SFP får den eftertraktade skolan
SFP får som vanligt två ministerposter. Och en halv hittepå-minister för att det ska synas att partiet är större än KD som får en och en halv. Anna-Maja Henriksson beskriver det hur som helst som historiskt eftersom partiet inte lyckats få fler än två ministrar sedan 1976.
Anna-Maja Henriksson blir undervisningsminister – en post som traditionellt är eftertraktad av SFP. I regeringsprogrammet nämns vikten av utbildning på svenska, men det brukar krävas politisk vilja för att övriga partier ska minnas sådant i praktiken.
Utbildning är också en tyngdpunkt för regeringen som lovar satsa på skolan och se till att alla lär sig läsa och räkna.
SFP:s andra minister Anders Adlercreutz får ett viktigt men svårt jobb: som Europa- och ägarstyrningsminister kommer han att få synlighet särskit när statsägda bolag säger upp människor och gör dumma affärer. Då gäller det att balansera mellan att ta ansvar och förklara att man inte kan blanda sig i bolagens operativa lednings beslut. Balansgången har flera gånger visat sig omöjlig.
Att Anna-Maja Henrikssons val föll på Adlercreutz var väntat. För fyra år sedan satsade hon på den osynligare Thomas Blomqvist som föll ur riksdagen trots ministerposten.
Svårt för Bergqvist att ta makten
Partiets halva minister Sandra Bergqvist får ett styvt jobb om hon ska vara ännu osynligare än Thomas Blomqvist som var SFP:s hittepå-minister i den förra regeringen. Men omöjligt är det inte att hon lyckas. Hon får jobbet som motions-, idrotts- och ungdomsminister i två år, innan hon ger över jobbet till KD.
Med lite tur får hon vara med och lägga den omtalade bollen i moderskapsförpackningen, kanske till och med bestämma om det ska vara en fot- eller golfboll.
Frågorna är viktiga och får stort utrymme i regeringsprogrammet. Många unga mår dåligt och rör på sig för lite, men lösningarna finns vid många olika ministerier och det finns en risk att Bergqvist inte blir regeringens medelpunkt.
Med lite tur får hon vara med och lägga den omtalade bollen i moderskapsförpackningen, kanske till och med bestämma om det ska vara en fot- eller golfboll – men när Kommunikationsministeriet sparar in på cykelvägar har hon inte mycket att säga till om.
KD får gynna jordbrukarna
KD får som sagt vara med och dela på ungdomarna. Partiledaren Sari Essayah väljer ändå posten som jord- och skogsbruksminister. Uppdraget kan ge henne en viss popularitet eftersom regeringen lyssnat noga på producenternas organisationer under förhandlingarna.
Portföljvalet kan vara taktiskt med tanke på kampen om väljarna i till exempel Österbotten.
Vanligtvis välunderrättade österbottniska källor viskar att KD under regeringsförhandlingarna mest talade om ”sortin och abortin”. Sortin är alkohol på österbottniska.
Nu får partiet chans att visa framfötterna för en viktig väljargrupp.
