Mansdagsdiskussionen handlar om fel sak. Ska vi tillsammans försöka diskutera rätt saker i år?
Mansdagen är inte motsatsen till kvinnodagen. Mansdagen finns inte för att män ska få ännu mer fördelar och privilegier i samhället. Mansdagen handlar, precis som kvinnodagen, om både män och kvinnor.
Varje gång det firas någotdera könets dag förvandlas diskussionen till en dragkamp om vem som har det värst. Men det är inte bort från den ena när man ger utrymme åt den andra – tvärtom, alla vinner.
Kommentarer som ”karlar blir också slagna” brukar dyka upp på nolltid under kvinnodagen. En dag då just den problematiken borde ta en bakgrundsroll och fokus läggas på problemet med att just kvinnor utsetts för övergrepp och strukturerna som leder till det.
Idag, på internationella mansdagen, handlar diskussionen för ofta om dagens existens. Behöver vi mansdagen?
Svaret är självklart – ja.
Det behövs en dag där man uppmärksammar problem som handlar om män. För även om de tar avstamp i män, så handlar de om alla.
Jag vet att män oftare tar livet av sig själv. Jag vet också att de som inte tar livet av sig ändå dör tidigt, om man jämför med kvinnor.
Vi män lever fortfarande kvar i en världsbild där en helt vanlig förkylning är en dödsdom, men att kolla upp en misstänkt ändtarmscancer inte kommer på frågan. Det här leder till sämre vård, för alla.
Idag, tack vare internationella mansdagen, har jag lärt mig att kvinnor får mindre omfattande vård då de läggs in på sjukhus, något man kunnat påvisa att delvis beror på mäns ovilja att söka hjälp i tid.
Jag vet att ingen funderar på om jag ska bli pappa när jag söker ett jobb. Men idag, tack vare internationella mansdagen, har jag insett att det i förlängningen kan jobba emot mig då jag sitter i en vårdnadstvist. Kvinnor får enklare vårdnaden över barn, delvis för att de tar ut föräldraledigheten i större utsträckning än män.
För många är de här tankarna självklara, men inte för mig.
Utan mansdagen hade jag inte funderat över det här – redan det är ett bevis på varför vi behöver den.
