Lagom inför höstens bokmässor i Göteborg och Helsingfors startades både i Sverige och Finland diskussioner om vad som får klassas som god kvalitet inom litteraturen.
I Sverige var det Aftonbladets litteraturmanifest, som slog fast att tidningens kultursidor nu ska bevaka mer bred litteratur och mindre smal ”finlitteratur” som var startskottet.
Här hemma var det HBL:s artikel som med den digitala inkastarrubriken*: Författare: Att kalla dussindeckare för litteratur är som att ge McDonalds en Michelinstjärna, som drog igång debatten. Artikeln tar avstamp i författaren Ulrika Nielsens och litteraturforskaren Fredrik Hertzbergs essäer om litterär kvalitet.
Tyvärr urartade diskussionen som skulle handla om kvalitet rätt snabbt i en diskussion, som åtminstone enligt tidningsrubrikerna, handlar om säljande deckare versus kvalitetslitteratur.
Kvalitet i litteratur går inte att mäta med kvantitativa instrument och det är klart att försäljningssiffror eller lånestatistik på biblioteken inte kan bestämma ett litterärt verks värde.
Men jag reagerar ändå instinktivt negativt om man kommer fram till, eller ens insinuerar den motsatta slutsatsen, det vill säga att den stora publiken, allmänheten, inte har förutsättningar att avgöra vad som är god kvalitet utan det är förbehållet en mer insatt kulturelit.
Bjuda in, inte stänga ut
Om vi vill få allmänheten mer intresserad av kultur, och i det här fallet litteratur, så ska vi ju bjuda in den och inte dumförklara den. Att dela upp litteraturfältet i fin- eller fullitteratur och publiken i elitister eller idioter känns både dammigt och kontraproduktivt. Jag förstår helt enkelt inte på vilket sätt en polariserad debatt leder till bättre kvalitet inom litteraturen, eller någon annan del av kulturen för den delen. Vi måste kunna diskutera kvalitet inom konst och kultur utan att dumförklara varandra.
På måndag går startskottet för jurydiskussionerna inom Svenska Yles litteraturpris där läsarjuryn, bestående av fyra bokslukare från olika håll i Svenskfinland tillsammans med vår litteraturredaktör Marit Lindqvist diskuterar de fem nominerade verken till årets pris.
Konceptet med en läsarjury är bekant från de andra nordiska public service-bolagen och här är poängen att bjuda in den läsande publiken att tillsammans med vår kulturredaktör diskutera finlandssvensk litteratur på djupet.
Intresset för att vara med i läsarjuryn var stort. Men också här har det, framför allt från kritiker och författare, kommit kommentarer om att det borde vara en professionell jury, som diskuterar böckerna istället för vanliga läsare.
Experter i all ära, men den här gången har vi velat lyfta fram läsarna och läsglädjen i Svenskfinland som ett komplement till den professionella litteraturkritiken vi har både på Svenska Yle och i andra mediehus. Syftet med läsarjuryn är inte att utbilda eller föreläsa, utan att väcka nyfikenhet, inspirera, diskutera och skapa gemenskap.
Jag tror och hoppas det finns plats för fler röster i diskussionen om litteraturens värde. Största delen av oss är ju trots allt varken idioter eller elitister utan helt vanliga läsare.
Utveckla gärna ditt svar i kommentarsfältet!
* Artikeln uppdaterades 17.11.2023 kl. 13.40 med att detta var Hbl:s digitala inkastarrubrik. Rubriken till hbl:s artikel har inte ändrats eller tagits bort.
